I min roll som reporter har jag följt Björklöven på nära håll före och under säsongsinledningen. Såväl matcher som träningar, både på isen och i gymmet de använder för barmarksträning under sommaren.
Inför säsongen och efter de inledande två-tre veckorna var det överlag ett muntert gäng man möttes av, på både spelar- och ledarsidan. Men nu efter sex raka förluster och de sämsta underliggande siffrorna i SHL, börjar den beryktade mörka hösten sänka sig över såväl laget som dess supportrar.
Skämtsamma uttalanden om ”big 5” känns väldigt långt borta och kommentarsfälten i lokalpressen vill som vanligt att huvuden rullar.
Under säsongsinledningen släppte Löven till mycket spel i egen zon, men lyckades hålla en majoritet av skotten till utkanterna, vilket hjälpte Lehtinen och Tuohimaa att prestera ett målvaktsspel som nog ingen hade väntat sig av dem på förhand.
Även om de lät motståndarna föra spelet lyckades de hitta sätt att vinna, de skapade frilägen och två mot ettor som gav dem ledningsmål och segrar. Robin Kovács hittade maskorna mot såväl Djurgården som Örebro och HV71.
Efter förlusten mot Rögle pratade jag med Björklövens vikarierande kapten Axel Ottosson om hur han ville se de kommande veckorna som inleddes med bortamatchen mot Timrå. Det han sa då var att han vill att Löven ska visa att de också kan föra matcher på den här nivån. Samt att han då tyckte att både han och laget haft tillräckligt med målchanser för att överlista Arvid Holm i Rögleburen den kvällen.
Sen dess har de blivit nollade av Timrå, fått in ett spelmål vardera mot Malmö och Skellefteå. Innan de blev nollade på nytt av ett blekt Luleå. Lägg märket till att jag knappt vidrört debaclet som var det första ”slaget om Västerbotten” på 19 år.
Själv har jag varit Umeåbo i 17 år, och som hockeynörd har det såklart varit något jag längtat efter att få uppleva under alla mina år i staden. Så uppbyggnaden och förväntningarna i länet var – som all media i Sverige redan rapporterat om – enorm.
Mina kollegor Carl Juborg och Andreas Hansson var på plats och bevittnade slakten, det var inte jag. På många sätt var det ganska skönt att följa haveriet hemma från soffan istället. Det var inte mycket som levde upp till förväntningarna.
Skellefteå körde totalt över Björklöven spelmässigt och matchen var varken fysisk eller känslosam på något vis. Hemmaklacken hade inget tifo och med tanke på hur snabbt matchen punkterades så kändes inte läktarkampen särskilt het heller.
En vecka senare var det dags för retur uppe i Skellefteå Kraft Arena och det märktes snabbt att det var något helt annat på gång. Matchen fördröjdes efter att någon ur Green Devils bränt av lite pyroteknik på bortastå. Ett tilltag som inte varit populärt hos den större hockeysfären.
Från första nedsläpp visade bägge lagen en helt annan attityd och grinighet på isen i returen. Spelet var klart mer fysiskt och tonläget mellan lagen på isen var märkbart högre.
Visst märker man fortfarande att det är en viss klasskillnad mellan nyligen uppflyttade Björklöven och ett Skellefteå som vunnit två av de tre senaste SM-gulden. Men när Di Giuseppe gav gästerna ledningen och Tellström snart där efter hade en träff i ribban, kunde man verkligen se ett annat Björklöven än det jag beskrivit tidigare i texten.
Slutsiffrorna 5–3 betyder att Björklöven går in i landslagsuppehållet med sex förluster i rad och man har (som många gillar att påpeka) singlat ner i tabellen som ett löv om hösten. Men tillskillnad från de fem första matcherna i sviten lyckades man faktiskt få in tre mål och var oerhört nära ytterligare ett bakom Strauss Mann.
Irritation efter avblåsningar och periodslut, föga förvånande med Pudas, Kovács och DiDomenico i några av huvudrollerna.
För Björklövens skull får man hoppas att det inte är allt för illa ställt med deras back-etta Lucas Ekeståhl Jonsson, han utgick efter en smäll in i sarghörnet. I hans frånvaro skulle Niemelä och Reunanen behöva kliva upp ordentligt, vilket de inte visat några tendenser till hittills i de gröngula ställen.
Landslagsuppehållet kommer naturligtvis som en skänk från ovan för ett lag med hängande huvud efter sex raka torsk. Men det är också en knivsegg.
Antingen blir de här dagarna den mentala dränering där spöken flyttar in permanent i Visionite Arena, eller så blir det en fristad där Magnus Bogren och kompani får tid att sy ihop säcken defensivt utan att kväva den lilla offensiva puls som faktiskt tändes där uppe i norra länshalvan.
Björklöven har bevisat att de kan överleva på vilja och vassa kontringar de första matcherna. Nu ska förhoppningsvis kapten Wallmarks intåg efter skadan kunna ge en välbehövlig x-faktor genom mitten. Hur lång tid det tar för honom att komma i matchform återstår att se. Men för Björklövens skull måste det verkligen gå fort.
Sen växer kravet på att de faktiskt lär sig att föra en match i SHL också. När ladan på Teg öppnar igen efter uppehållet finns det inga fler ursäkter. Den mörka hösten är här – det är dags att lära sig att spela i mörkret.
