HOCKEYSPIONEN: NHL-scouterna – och varningen till hockeyföräldrar

För ett par veckor sedan satt jag på läktaren under TV-pucken och reagerade på hur mycket av spelet som handlade om individen. Nu har jag besökt Juniorkronorna i Nyköping, och kontrasten var påtaglig.

Samtidigt såg jag flera saker som kan bli helt avgörande för Sveriges chanser i JVM. Och kanske framför allt fick mötet med alla NHL-scouter mig att fundera ännu mer över hur svårt det faktiskt är att förutse framtidens hockeyspelare.

Här är mina sex viktigaste iakttagelser från insidan.

För ett par veckor sedan var jag på plats under TV-pucken. Jag lämnade turneringen imponerad av den individuella skickligheten, men också med en hel del funderingar kring hur svensk ungdomshockey faktiskt ser ut i dag. Det var mycket dribblingar, individuella initiativ och spelare som försökte lösa situationer på egen hand. Betydligt mindre av det kollektiva spel som jag personligen tycker är så viktigt.

I torsdags satt jag återigen på en läktare för att följa några av Sveriges mest lovande hockeyspelare. Den här gången handlade det om Juniorkronorna som mötte Schweiz i Nyköping.

Och det var faktiskt ganska intressant att jämföra.

För även om det skiljer några år mellan spelarna i TV-pucken och U20-landslaget upplevde jag en tydlig förändring. Här såg jag spelare som i betydligt större utsträckning förstod hur deras individuella skicklighet skulle användas för att göra laget bättre.

Det var också en speciell upplevelse att vara på plats. Jag tror faktiskt aldrig att jag har suttit på en läktare med så många scouter samlade samtidigt. NHL-scouter, representanter från olika organisationer och människor som arbetar med att identifiera framtidens hockeyspelare.

Det är förstås ingen slump. Det här är den sista landslagssamlingen före JVM och ett viktigt tillfälle att se många av de spelare som konkurrerar om platserna i den slutliga truppen.

Matchen i sig tänker jag däremot inte analysera särskilt ingående. Sverige vann med 9–2 och var så pass överlägset att det är svårt att dra några större slutsatser om hur laget kommer att stå sig mot betydligt bättre motstånd.

Men när man sitter på plats och följer spelarna, deras beslut, kroppsspråk och hur de agerar tillsammans finns det ändå en hel del att ta med sig.

Jag har valt ut sex saker som jag tycker stack ut lite extra.

1. Skillnaden mellan TV-pucken och U20 säger en hel del

Det första jag reagerade på var faktiskt inte någon enskild spelare. Det var hur Sverige uppträdde som lag.

Efter mina dagar på TV-pucken, där jag stundtals upplevde att det individuella spelet tog alldeles för stor plats, var det intressant att se hur mycket mer naturligt det kollektiva spelet fungerade här.

Spelarna tog enklare beslut, arbetade för varandra och verkade genuint glädjas åt varandras framgångar. Det var betydligt mindre fokus på att varje spelare skulle skapa något på egen hand.

Och det fick mig att fundera.

Vad händer egentligen under de här åren mellan TV-pucken och U20-landslaget?

Min upplevelse är att många av de spelare som tar sig hela vägen hit har förstått något väldigt viktigt. Det räcker inte att vara individuellt skicklig. Du måste också förstå hur du ska använda din skicklighet tillsammans med andra.

På den här nivån fungerar det inte längre att försöka dribbla sig igenom tre motståndare varje gång man får pucken. Du måste kunna värdera situationer, spela enkelt när det behövs och förstå att du ibland gör din bästa insats genom att låta någon annan glänsa.

Jag tror också att det sker en naturlig sållning längs vägen. Inte nödvändigtvis av de mest individuellt skickliga spelarna, utan av spelare som inte lyckas anpassa sitt spel till vad laget behöver.

Det är en intressant tanke med tanke på hur mycket fokus vi lägger på individuell utveckling, skills och olika selectverksamheter i unga åldrar. För när vi kommer upp till den här nivån är det fortfarande förmågan att spela hockey tillsammans som blir avgörande.

Det var åtminstone den tydligaste skillnaden jag såg mellan TV-pucken och Juniorkronorna.

2. SHL-spelarna har något som inte går att träna fram på egen hand

En annan sak jag fastnade för var några av spelarna som redan har fått erfarenhet från SHL den här säsongen.

Eddie Genborg, Bosse Meijer och Oliwer Sjöström är tre namn som jag tyckte gjorde en bra match mot Schweiz.

Det märks att det här är spelare som har fått känna på seniorhockeyn och som kommer in i landslagsmiljön med ett bra självförtroende.

Jag tror att vi ibland underskattar hur mycket det betyder.

För det är en sak att vara en ledande spelare i juniorhockeyn, där man ofta har mer tid med pucken och större utrymme att använda sin individuella skicklighet.

Det är något helt annat att varje vecka möta etablerade SHL-spelare som är både starkare, smartare och betydligt mer konsekventa i sitt beslutsfattande. Där tvingas man utveckla andra delar av sitt spel.

Man lär sig när man ska hålla i pucken, när man ska spela enkelt och hur viktigt det är att göra rätt saker även när man inte är involverad offensivt.

Det är erfarenheter som jag tror kommer att bli oerhört värdefulla när Sverige ställs mot de bästa nationerna i JVM.

Framför allt tycker jag att det är positivt att de här spelarna kommer till samlingen med självförtroende.

De har redan visat att de kan konkurrera på en hög nivå och behöver inte känna samma press att bevisa sin individuella skicklighet i varje situation.

Jag tror att just den kombinationen av seniorerfarenhet, självförtroende och förståelse för spelet kan bli en av Sveriges viktigaste tillgångar.

3. Jag saknade en back som verkligen tog kommandot

Om det var något jag saknade i Nyköping så var det en riktigt tydlig, spelskicklig back som kunde ta kommandot över matchbilden.

En spelare med pondus som naturligt styr spelet från blålinjen, vågar hålla i pucken och kan förändra tempot när det behövs.

Det finns absolut flera skickliga backar i den här gruppen. Men jag saknade den där självklara spelaren som man hela tiden vill ge pucken till när motståndarna sätter press.

Och det är en egenskap som jag tror blir oerhört viktig i JVM.

Mot Schweiz fick Sverige väldigt mycket tid att fatta beslut. Men när Kanada, USA eller någon av de andra toppnationerna står på andra sidan kommer det att se helt annorlunda ut.

Då kommer det krävas backar som kan hantera pressen, hitta lösningar och se till att Sverige inte fastnar i egen zon.

Det är också därför jag tror att två spelare som inte var med i Nyköping, Sasha Boumedienne och Malte Gustafsson, kan bli extremt viktiga för Sverige.

Framför allt handlar det om att tillföra ytterligare kvalitet och trygghet i spelet med puck.

Spelare som kan ta ansvar, driva spelet framåt och våga kliva fram när det blir betydligt tuffare.

För det räcker inte alltid med att ha sex eller sju stabila backar i ett JVM. I vissa matcher behöver man också någon som kan göra skillnad med pucken och bryta motståndarnas press.

Den dimensionen tycker jag saknades i den här matchen.

Och det blir intressant att se hur Sverige löser det när den slutliga truppen ska sättas samman.

4. Magnus Hävelid har något väldigt värdefullt med sig

En sak som jag också tycker är värd att lyfta är ledarskapet kring det här laget.

Av det jag får höra är Magnus Hävelid en väldigt uppskattad tränare bland spelarna.

Och jag tror faktiskt att betydelsen av det senaste JVM-guldet kan vara större än vad många tänker på.

För att vinna ett mästerskap ger en tränare en särskild trovärdighet.

Spelarna vet att han har varit med och gjort det tidigare. Att hans idéer har fungerat och att han vet vad som krävs när matcherna börjar betyda som mest.

Det betyder naturligtvis inte att Sverige automatiskt kommer att lyckas igen. Men jag tror att det skapar en trygghet i gruppen och en större förståelse för de beslut som tas.

Framför allt när det gäller att få spelarna att acceptera sina roller.

I ett JVM samlar man spelare som i sina klubblag är vana vid att spela mycket, vara ledande offensivt och få förtroende i avgörande situationer.

Plötsligt ska några av dem spela betydligt mindre, döda utvisningar eller ta en mer defensiv roll.

Det är inte alltid enkelt.

Men jag tror att Hävelid har väldigt goda förutsättningar att få spelarna att köpa det som krävs för att laget ska lyckas.

Och när jag såg hur Sverige arbetade för varandra mot Schweiz fick jag åtminstone känslan av att det redan finns en bra grund att bygga vidare på.

Den ska man inte underskatta.

5. Sverige saknar de största stjärnorna – men det kan också bli en styrka

Den femte punkten handlar om något som jag tror kommer att prägla hela Sveriges JVM.

Vi har inte samma självklara superstjärna att bygga spelet kring som vi hade kunnat ha om spelare som Anton Frondell, Viggo Björck och Ivar Stenberg varit tillgängliga.

Det är naturligtvis ett avbräck sett till den individuella spetsen.

Samtidigt finns det ytterligare intressanta namn som Elton Hermansson och Milan Sundström, som kan bli viktiga pusselbitar när Sverige ska sätta samman sin slutliga trupp.

Men jag tror också att avsaknaden av de allra största stjärnorna kan skapa en intressant dynamik i det här laget.

För när man inte har en spelare som förväntas lösa allting på egen hand måste fler kliva fram och ta ansvar.

Jag tror att Sverige kommer att behöva göra en väldigt klassisk svensk laginsats för att gå riktigt långt i JVM.

Det kommer krävas en tydlig struktur, hårt arbete över hela banan och spelare som verkligen accepterar sina roller.

Och framför allt kommer det krävas att alla förstår att lagets framgång är viktigare än den individuella prestationen.

Det kanske inte låter lika spännande som att ha en eller två blivande superstjärnor som kan avgöra matcher på egen hand.

Men svensk hockey har under lång tid varit framgångsrik just genom att kombinera skickliga spelare med ett starkt kollektiv.

Jag tycker faktiskt att det fanns en del av det i Nyköping.

Spelarna arbetade hårt för varandra, tog ansvar och verkade ha en gemensam förståelse för hur de ville spela.

Sedan ska vi vara försiktiga med att dra för stora slutsatser. Schweiz bjöd inte på det motstånd som Sverige kommer att ställas inför i JVM.

Men som grund att bygga vidare på tycker jag ändå att det såg intressant ut.

6. NHL-scouterna lägger miljoner på att hitta rätt – och ändå är det så svårt

En av de saker som faktiskt imponerade allra mest på mig i Nyköping hade inte särskilt mycket med själva matchen att göra.

Det var alla scouter på läktaren.

Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett så många NHL-scouter samlade på ett och samma ställe tidigare.

Och det fick mig att fundera över hur otroligt svårt det egentligen är att bedöma unga hockeyspelare.

För sätt det här i perspektiv.

Det finns 32 NHL-klubbar. Varenda organisation har flera scouter som reser runt världen, följer spelare, skriver rapporter och analyserar deras styrkor och svagheter.

De tittar på skridskoåkning, spelförståelse, beslutsfattande, fysik, karaktär och utvecklingspotential.

De vrider och vänder på precis allt.

Det handlar om organisationer som investerar miljontals kronor i scoutingverksamhet och lägger tusentals arbetstimmar på att försöka besvara en enda fråga:

Hur bra kommer den här spelaren att vara om fem eller tio år?

Och vet ni vad det mest fascinerande är?

Trots alla dessa resurser, all erfarenhet och alla människor som arbetar med det här på heltid har de fortfarande oerhört svårt att förutse vilka spelare som faktiskt kommer att lyckas.

Höga draftval kan misslyckas. Spelare som väljs långt senare kan bli världsstjärnor. Och spelare som knappt finns med på radarn som juniorer kan några år senare spela regelbundet i NHL.

Det säger ganska mycket om hur oförutsägbar utvecklingen är.

Jag tycker att det här perspektivet är särskilt intressant med tanke på hur vi pratar om talang i svensk ungdomshockey.

Vi har föräldrar, tränare och andra runt omkring som redan när spelarna är 13, 14 eller 15 år försöker avgöra vilka som kommer att nå längst.

Samtidigt sitter världens mest erfarna scouter, med enorma resurser bakom sig, och har svårt att göra samma bedömning när spelarna är 18 eller 19 år.

Om inte ens NHL-klubbarna kan förutse framtiden med någon större säkerhet, varför är vi då så snabba med att dra slutsatser om barn?

Det var också väldigt roligt att få se den här delen av hockeyn på nära håll.

Hur mycket arbete som faktiskt ligger bakom varje bedömning och hur seriöst organisationerna tar sitt uppdrag.

Jag lämnade Nyköping med ännu större respekt för scoutingyrket, men också med en ännu starkare övertygelse om något jag har pratat om länge.

Vi behöver bli betydligt försiktigare med att sätta etiketter på unga hockeyspelare.

För om det är något som alla dessa scouter på läktaren påminde mig om, så är det att ingen med säkerhet vet hur bra en 15-åring kommer att vara som 23-åring.

Inte ens de som får betalt för att försöka ta reda på det.

Från individuell skicklighet till att förstå spelet

Det jag framför allt tar med mig från Nyköping är egentligen samma fråga som jag har funderat mycket på sedan mitt besök på TV-pucken.

När blir en individuellt skicklig hockeyspelare en riktigt bra lagspelare?

För bara några veckor sedan såg jag många unga spelare som ville visa hur skickliga de var på egen hand.

Nu såg jag ett U20-landslag där betydligt fler verkade förstå att den individuella skickligheten måste användas för att göra andra bättre.

Det tycker jag säger en hel del om vad som faktiskt krävs för att ta nästa steg i hockeyn.

Samtidigt lämnar jag Nyköping med några tydliga frågetecken inför JVM. Framför allt kring backsidan och vilka spelare som ska kliva fram när Sverige ställs mot betydligt tuffare motstånd.

Men jag ser också flera positiva saker.

SHL-spelare med självförtroende, en tränare med erfarenhet av att vinna och framför allt en grupp som verkar förstå vikten av att spela tillsammans.

Och så tar jag med mig bilden av alla dessa NHL-scouter på läktaren.

Människor som ägnar stora delar av sina liv åt att försöka förutse vilka unga spelare som kommer att bli framtidens stjärnor. Som analyserar varenda detalj och ändå aldrig kan vara helt säkra.

Det är en nyttig påminnelse för oss alla som arbetar med, följer eller engagerar oss i svensk ungdomshockey.

Vi kan ha åsikter om vilka spelare som är bäst i dag. Vi kan analysera deras styrkor och svagheter.

Men vi behöver också ha respekt för hur mycket som faktiskt kan hända under de kommande åren.

Och när JVM väl drar igång kommer det inte att räcka att bara vara individuellt skicklig.

Då kommer Sverige att behöva spelare som är beredda att göra jobbet för varandra, även när det innebär att någon annan får rubrikerna.

För kanske är det just det som är den största skillnaden mellan de unga talangerna jag såg i TV-pucken och spelarna jag såg i Nyköping.

I TV-pucken ville många visa hur bra de själva var.

I Juniorkronorna såg jag fler som förstod hur bra de kunde bli tillsammans.

Och samtidigt som vi försöker förutse vilka som kommer att nå längst får vi inte glömma en sak:

Det är inte den som är bäst vid 15 som nödvändigtvis är bäst vid 23.

Det är en lärdom som sträcker sig betydligt längre än en enskild landskamp i Nyköping.