Frågetecknen inför säsongsstart
Minns ni hur det lät i somras när Leksands sportchef Jesper Ollas pusslade ihop sitt lagbygge?
Undertecknad – tillsammans med många andra tyckare – höjde framför allt två varningsflaggor:
Truppens bredd och alla oprövade kort.
Bakom de etablerade namnen fanns gott om spelare som ännu inte bevisat vad de gick för på hockeyallsvensk nivå. Unga talanger som August Lissel, Zaki Crookes och Rocky Langvardt. Nordamerikanska värvningar som Tyler Angle, Josh Passolt och Riley McCourt.
Spännande? Absolut.
Men långt ifrån några garantier.
Sedan fanns den andra kategorin. Oskar Lang, Alexander Lundqvist, Åke Stakkestad och resten av den mer beprövade kärnan, där förväntningarna var enklare att sätta.
Efter en försäsong där dalalaget blandat och gett räknade jag med att det skulle behövas tid. Visst fanns de starka insatser mot SHL-jättarna Färjestad och Frölunda i Strömstad, men också betydligt blekare perioder mot norska Frisk Asker, trots att den matchen slutade med seger.
Jag trodde på ett lag som skulle tampas i toppen.
Men också på en höst där leksingarna skulle behöva rota fram sitt tålamod.
”Ett riktigt topplagsbeteende”
Så fel jag fick, de har chockat alla.
Topptippade Södertälje städades av i premiären. Dagen efter nollades ärkerivalen Mora på bortais.
Sedan besegrades Oskarshamn, Modo – med hela 6–1 (!) – och Almtuna av bara farten innan första plumpen kom hemma mot Västerås.
Svaret på den?
Fem raka segrar.
Karlskoga, Oskarshamn, Nybro, Visby/Roma och Vimmerby betades av innan Östersund och Kalmar delade ut höstens första dubbla käftsmäll.
Där blev jag på riktigt nyfiken.
Hur skulle Johan Hedbergs gäng reagera när det plötsligt tog emot?
För i mina ögon var det inga förluster att snacka bort. Leksand förtjänade inte att vinna någon av matcherna.
Inte i närheten, faktiskt.
Redan mot Vimmerby fanns varningssignaler, trots att resultattavlan till slut visade 4–0. Det stod fortfarande bara 1–0 efter två perioder, och Robin Christoffersson fick bland annat rädda två frilägen. Spetsen och målvaktsspelet gjorde att en obekväm kväll ändå kunde sluta med bekväma segersiffror.
Mot Kalmar gick det inte längre.
Efter 3–6-smällen höjdes rösterna i omklädningsrummet, där spelarna skötte snacket själva. Två dagar senare kom svaret: 5–0 på bortaplan mot samma Kalmar.
Det var ordning i försvarsspelet, betydligt större noggrannhet och ett Leksand som tog ett rejält grepp om returmötet. Christoffersson höll sin tredje nolla för säsongen.
Ett riktigt topplagsbeteende och ett välbehövligt besked om att det här laget kan mer än att surfa vidare i medvind.
Elva segrar på de första 14 matcherna är oerhört imponerande. Även för en klubb som Leksand och de förväntningar som följer med klubbmärket.
Nu har jag inte ens nämnt att tilltänkte förstemålvakten Marcus Gidlöf spelat långt ifrån sin högsta förmåga, någon som kan vinna matcher på helt egen hand – och en nivå jag är säker på att han kommer kunna jobba sig till igen när kollega Christoffersson spelar så bra som han gör.
Problemen att lösa för Leksand
Vad ska då stoppa det vitblåa maskineriet?
Jag ser tre problem som måste lösas.
Det första: Ödmjukheten.
Den stora utmaningen är att hålla uppe nivån genom en grundserie på 52 matcher. Även de kvällar när inramningen är svalare, motståndet mindre lockande och det förväntas tre poäng innan pucken ens har släppts.
Alla hemmamatcher kommer inte att vara publikfester.
För de tillresta supportrarna ska både tiden och pengarna räcka. Då är inte Vimmerby en onsdag det första som ringas in i kalendern, med all respekt för smålänningarna.
Spelarna har däremot inte råd att välja sina kvällar. Uppdraget är detsamma varje gång: att ta tillbaka klassikerklubben till svensk hockeys finrum.
Det andra: Nonchalansen med puck.
Stjärnorna krånglar till sådant som borde vara enkelt. En onödig dragning här, en passning med alldeles för små marginaler där – och plötsligt har en lagkamrat fått problemet i knät.
Alltför ofta har jag känt att LIF själva bjudit in motståndarna i matcherna. Något som går in i punkten kring ödmjukheten, men ändå skiljer sig något då det snarare handlar om beslutsfattande kvällar där även arbetsinsatsen är på plats.
Det tredje: Passiviteten i egen zon.
Visst imponerade Kalmar med sitt raka, fartfyllda anfallsspel i Tegera Arena. Men när försvararna blir stillastående och fem spelare tycks följa pucken med blicken blir vägen till farligheterna betydligt kortare.
Det är där Leksand måste bli bättre, för problemen försvinner inte bara för att laget vinner.
Under många av höstens matchkvällar har den offensiva spetsen varit så vansinnigt bra att bristerna hamnat i skymundan. LIF har kunnat hänga mot repen ena stunden och tre byten senare i praktiken döda matchen.
Detta med Tyler Kelleher i spetsen. Amerikanen har spelat som i trans under sin första tid i Leksand: 28 poäng (11+17) på 14 matcher, vilket ger honom ledningen i både poäng- och assistligan. Skytteligan toppas däremot av Oskarshamns Joel Svensson, med 13 mål.
Den sortens spets avgör matcher som står och väger. Den kan också rädda ett lag från konsekvenserna av en svag insats.
Men den får inte bli en ursäkt för att slarva sig igenom nästa.
Behåll ödmjukheten. Sluta bjuda bort pucken. Få bort passiviteten framför eget mål. Får Hedberg och hans stab ordning på de tre sakerna är Leksand min favorit att lägga beslag på SHL-biljetten.
Framför AIK, Modo och Södertälje.
Ja, alla.
