Tumba-spelaren Yehor, 15, fick krigsbeskedet på isen – ”Efter det minns jag ingenting”

Berätta om ditt liv innan Rysslands invasion?

– Mitt liv precis innan kriget bröt ut var ett helt vanligt liv för en skolungdom som spelade hockey. Ingenting i min vardag hade förändrats: jag gick fortfarande till skolan, tränade och spenderade tid med vänner precis som vanligt.

Vårt schema hade varit detsamma under de senaste fyra åren: vi började dagen med isträning klockan 6.00 på morgonen, följt av ett kort fyspass eller teori. Självklart var det skola efter det, och vi avslutade dagen med ytterligare ett fyspass efter skolan.

Jag kommer ihåg den tiden som om det vore i går, eftersom mitt lag var inne i en period med väldigt viktiga matcher. Det var slutet av grundserien, och det var det första året då vi kunde satsa på att bli seriemästare.

Det enda som skilde sig från den vanliga tiden kunde man egentligen märka bara om man öppnade nyheterna. Under de sista månaderna hade Ryssland samlat trupper vid gränsen, men ändå fortsatte vårt samhälle och våra liv som vanligt, eftersom ingen egentligen trodde att ett så stort krig var möjligt i Europa på 2000-talet.

Min familj hade ändå en stor diskussion om situationen, och min morfar övertygade oss om att köpa mat så att vi skulle klara oss den första tiden om kriget faktiskt bröt ut.

Jag kommer särskilt ihåg när vi stod i kön till kassan i den närmaste mataffären. Människorna runt omkring oss såg förvirrade ut, eftersom de förstod att vi höll på att förbereda oss för ett krig.

Jag kommer aldrig att glömma vad jag sa till min mamma där:

– Mamma, alla här tycker att vi är idioter.

När du tänker tillbaka på den där morgonen när ni fick veta att kriget hade börjat – vad är det första du ser framför dig?

– Framför mig ser jag fortfarande situationen på isen när tränaren meddelade att kriget hade börjat. Hela laget står på den förlängda mållinjen, chockade, framför klockan som visar 6.15 på morgonen. Och efter det minns jag ingenting, bara en total tomhet.

Du stod med skridskorna och klubborna när du åkte hem den morgonen. Vad tänkte du på under den spårvagnsresan?

– Jag tänkte att det kanske kunde vara sista gången jag hade någon del av min hockeyutrustning i händerna. Ingen visste hur framtiden skulle se ut. Den enda tanken var egentligen vad var och en av oss kunde göra för att hjälpa och stärka landet.

– Det var faktiskt en liten, kanske till och med rolig, situation på vägen hem. Jag brukade ha mina klubbor i ett fodral, och vid ett övergångsställe på väg till spårvagnshållplatsen stannade en polispatrull för att låta mig gå över vägen. Poliserna i bilen tittade väldigt noggrant på mig, eftersom klubborna i fodralet på avstånd kunde se ut som ett vapen. Då visade jag dem bara mina hockeyskridskor. Vi förstod situationen och skrattade tillsammans åt det.

Vad är det starkaste minnet du har från de första dagarna som du fortfarande kan känna i kroppen?

– Jag är ganska säker på att det starkaste minnet är känslan av att bara ett enda ögonblick kan förändra eller till och med förstöra alla planer man har för framtiden.

För min tränare tog det bara några sekunder att säga: ”Kriget har börjat”, men efter de orden slutade plötsligt alla våra problem, planer och mål att spela någon roll.

– Det har påverkat mig även i dag. Jag planerar fortfarande nästan aldrig någonting långt fram i tiden, eftersom ingen vet vad som kommer att hända.

Du var 15 år. När slutade du känna dig som ett barn?

– Det är svårt att säga exakt när jag slutade känna mig som ett barn, eftersom jag generellt tror att man börjar känna sig vuxen tidigare i Ukraina än i Sverige. Till exempel kan vi ta studenten från gymnasiet när vi bara är 17 år.

– Men jag tror att efter att jag fick veta att kriget hade börjat tänkte jag inte längre på om jag var ett barn eller en ungdom.

Den känslan blev ännu starkare när vi kom till Sverige. Min mamma kunde inte prata engelska, så jag behövde alltid hjälpa till och lösa många saker själv, från frågor om uppehållstillstånd och personnummer hos Skatteverket till att ordna en plats i skolan.

Fanns det någon stund under de första veckorna då du faktiskt trodde att ni skulle förlora allt?

– Som jag sa var det ingen som visste vad som skulle hända ens nästa dag, speciellt när man har en motståndare som är 17 gånger större än Ukraina.

Vi hade TV:n på dygnet runt bara för att kolla på nyheterna och följa var frontlinjen befann sig. Det var särskilt svårt eftersom Ukraina attackerades även från Belarus, och avståndet därifrån till Kyiv var bara omkring 100 kilometer.

– Jag kommer fortfarande ihåg den värsta tanken jag någonsin haft i mitt liv innan jag somnade: Jag var beredd på att vakna nästa morgon i ett ockuperat land.

Min enda tanke var: låt bara Kyiv stå kvar. För om de hade lyckats ockupera Kyiv betyder det att Ukraina skulle upphöra att existera som land.

Vad saknar du mest från livet du hade innan kriget?

– Jag är hundra procent säker på att det är mina kompisar. Nästan alla av dem har jag inte träffat på fem år.

Men det som inspirerar mig är att vi fortfarande håller kontakten med varandra, och vi kan till och med chatta nästan varje dag. Dessutom är några av dem fortfarande i Ukraina, vilket hjälper mig att behålla kontakten med mitt hemland.

Finns det något från ditt gamla liv som du först nu har förstått hur mycket du saknar?

– Det är solen! Alla vet att det är ganska mörkt under vintern i Sverige, så vi saknar till och med en så vanlig sak jättemycket.

Hur kom det sig att ni lämnade Ukraina?

– Jag är från en stor stad som heter Dnipro, som är välkänd för sina stora fabriker. Eftersom hela min familj har jobbat på en av dem låg vår lägenhet bara ungefär 300 meter från huvudingången.

Efter att Ryssland hade misslyckats med att ockupera Ukraina snabbt försämrades situationen i staden. Det var flyglarm nästan varje natt, och eftersom det inte fanns något skyddsrum i närheten var vi tvungna att sova i korridoren.

Det var den säkraste platsen vi kunde hitta i lägenheten, men det skulle förstås inte rädda oss om en raket missade sitt mål och träffade huset.

För oss var det extra oroligt eftersom vi bodde så nära fabriken, som kunde attackeras när som helst. Under de nästan fem år som kriget har pågått har området attackerats flera gånger. Många byggnader i närheten har skadats, medan själva fabriken inte har blivit förstörd.

– Det värsta i den situationen var att min lillebror, som bara var tolv år gammal, blev väldigt rädd varje gång flyglarmet gick.

Skolan fungerade inte som vanligt och han var tvungen att vara hemma nästan hela tiden. En händelse som kanske låg bakom beslutet att lämna Ukraina var när han gick ut för att handla mat.

På vägen hem träffade han en kompis och de satte sig på en lekplats precis utanför vårt hus. Då såg de en ballistisk robot på himlen, som bara några sekunder senare träffade sitt mål några kilometer från dem.

Min lillebror sprang in i huset, som skakade av den kraftiga explosionen, och grät medan han letade efter mamma.

Vad tog du med dig vid flykten?

– Vi hade bara en resväska och två ryggsäckar, så det var inte så mycket vi kunde ta med oss.

Det var i början av april, och eftersom det redan var vår och ungefär 20 grader varmt i min hemstad tog vi mest sommarkläder. Vi hade bara ett extra par sneakers och ungefär en uppsättning kläder per person.

– Det var alltså saker som inte passade särskilt bra för Sverige. När vi kom hit låg det fortfarande snö på marken och det snöade, medan nästan alla kläder vi hade med oss var för varmt väder.

Var det något du ville ta med dig men som du tvingades lämna kvar?

– Skridskorna…

Som jag har sagt tidigare lämnade vi Ukraina på grund av kriget. Vi hade inga släktingar i Europa och visste inte ens vart vi skulle åka.

Men ända fram tills vi lämnade lägenheten funderade jag på om jag skulle ta med mig skridskorna.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle hamna i Sverige och att jag skulle bo bara hundra meter från en av de få ishallarna som fortfarande var öppna.

Jag gick dit nästan varje dag fram tills ishallen stängde i juni. Jag stod där och tittade på isen, men kunde inte själv gå ut på den.

Isen hade aldrig varit så nära och samtidigt så långt borta för mig.

Minns du ögonblicket när du förstod att Sverige inte bara var ett tillfälligt stopp, utan att du faktiskt skulle börja bygga ett liv här?

– Tyvärr har det ögonblicket aldrig riktigt kommit.

Migrationsverket förnyar uppehållstillståndet för ukrainare med bara ett år i taget. Det är en väldigt kort period, och man vet aldrig om det kommer att förlängas igen nästa år eller inte.

I en sådan situation är det väldigt svårt, eller nästan omöjligt, att bygga planer för framtiden, för att inte ens tala om att känna sig helt hemma.

– Det här systemet skapar en situation där människor som har flytt från kriget fortfarande har svårt att bygga upp ett normalt liv. Man lever hela tiden i osäkerhet: de planer man hade förstördes på grund av invasionen, samtidigt som det är svårt att bygga nya när ens uppehållstillstånd bara gäller ett år i taget.

– Samtidigt har Sverige blivit en väldigt stor del av mitt liv. Jag har bott här i nästan fem år, jag studerar här, spelar hockey här och har människor omkring mig som betyder mycket för mig. På många sätt är mitt liv här nu.

Hur började din hockeyresa i Sverige?

– Min mamma kunde inte engelska alls, så jag behövde fixa nästan allt själv. Jag fyllde 16 år här i Sverige, bara två veckor efter att vi kom hit.

Tänk dig en 16-årig kille som hamnar i ett helt nytt land, nästan 3 000 kilometer hemifrån, utan någon förståelse för hur hockeysystemet fungerar, utan några kontakter, utan någon hjälp och utan att kunna ett enda ord på svenska.

Allt det gjorde situationen ännu svårare, eftersom nästan ingen tog mig på allvar.

– Jag hade ingen bättre idé än att bara googla fram olika ishallar och åka dit. Några av dem var helt stängda, och på andra kunde jag inte hitta någon från hockeyföreningen eftersom hockeysäsongen redan var slut.

En annan sak som gjorde det ännu svårare var en vanlig fråga: ”Var kommer du ifrån?”

När människor hörde att jag var från Ukraina kändes det ibland som att de direkt slutade ta mig på allvar, eftersom de trodde att vi nästan inte hade någon hockey alls.

Ibland fick jag inte ens en möjlighet att visa vad jag kunde.

– Jag åkte runt till olika ishallar i Stockholm i nästan två månader utan någon framgång alls, tills jag av en slump träffade en förälder på en hockeyskola.

Han rekommenderade mig att ringa Stockholms Ishockeyförbund och gav mig deras telefonnummer.

Jag var bara 16 år gammal och för mig lät hans förslag helt galet, men jag hade inget annat alternativ då.

Tänk bara vilken överraskning det måste ha varit för personen som svarade när de fick ett samtal från en 16-årig kille om en situation som de vanligtvis inte hanterar.

Trots att det egentligen inte var deras jobb fick jag återkoppling från dem med en lista över de närmaste föreningarna och deras kontaktuppgifter.

– En av föreningarna på listan var Järfälla HC.

Jag ringde numret jag hade fått, men det visade sig faktiskt vara fel nummer till managern. Personen som svarade sa ändå att han skulle be managern att ringa tillbaka till mig.

Jag måste säga att jag trodde att det bara var ännu ett avslag, men ungefär en halvtimme senare fick jag ett samtal från Christian Åhlberg, Järfällas manager.

Vi bestämde ett möte och jag fick en plats på en tryout, men bara med fysträningar eftersom det inte fanns någon is kvar då.

– Sedan kom sommaruppehållet och efter det fick jag ett mejl om den första träningen på is.

Det som överraskade mig mest var att en förening som aldrig ens hade sett mig spela hjälpte mig med all utrustning jag behövde, bara för att ge mig en chans att provträna med laget.

Och till slut fick jag en plats.

– Så jag vill verkligen tacka min första klubb i Sverige, Järfälla HC, och Christian Åhlberg för att ni tog emot mig då, hjälpte mig med utrustningen och till och med befriade mig från säsongsavgiften.

Jag hade helt enkelt inte pengar för att betala den.

Jag är ganska säker på att om jag inte hade fått den hjälpen och den chansen just då hade jag varit tvungen att sluta med hockeyn.

Om du hade slutat med hockeyn då – vem tror du att du hade varit i dag?

– Tyvärr är jag inte professionell hockeyspelare, utan bara en person som har spelat hockey i 15 år.

Sedan förskolan har vi haft en oskriven regel i min familj som jag alltid har följt: för att få spela ishockey måste jag ha de högsta betygen i skolan.

Det har lönat sig, och just nu går jag sista året på kandidatprogrammet i företagsekonomi och politik vid Stockholms universitet.

Vad betydde det egentligen för dig att få kliva in på en svensk is första gången?

– Det finns faktiskt en hel historia bakom min första gång på svensk is.

På listan som jag fick från ishockeyförbundet fanns det en annan förening som jag också kontaktade innan Järfälla.

Jag ringde Tero Tuomarila, som var juniormanager för Spånga J18. Han är en underbar människa som jag lärde känna under några fysträningar med hans lag.

– Tyvärr hade de inte heller någon is kvar, men det han gjorde för mig kommer jag aldrig att glömma.

Hans son var i samma ålder som jag och spelade i Huddinge IK, som fortfarande hade några av sina sista ispass innan sommaren.

Tero lyckades komma överens med Huddinge om att jag kunde komma till deras sista träning och lånade mig sin sons extra hockeyutrustning.

– Så det var min första gång på svensk is, och för mig betydde det mycket mer än bara en möjlighet att spela hockey igen.

Det betydde stöd och hjälp som jag aldrig hade fått tidigare, från människor som egentligen inte ens kände mig.

Minns du den första träningen i Sverige? Vad var det första du reagerade på?

– Jag tror att den största skillnaden var rinkens bredd, eftersom den är två meter smalare än i Ukraina. Det leder till att spelet går snabbare, så man måste fatta beslut på kortare tid.

Hur ser en vardag för dig ut i dag och hur annorlunda hade den varit om du varit kvar i Ukraina?

– Jag tror att mitt liv inte skulle ha förändrats så mycket, eftersom jag alltid visste att jag skulle studera på universitetet. Så min flytt till Sverige har egentligen inte förändrat mina planer så mycket.

Det som däremot skulle vara helt annorlunda är att jag skulle behöva anpassa mig till flyglarmen, eftersom de flesta målen som attackeras i Ukraina är civil infrastruktur och bostadshus.

Det betyder att man hela tiden måste vara beredd att söka skydd när flyglarmet går.

När kom första ögonblicket då du kände: ”Jag hör hemma här”?

– Tyvärr har det aldrig hänt.

Som jag redan har sagt får vi våra uppehållstillstånd förlängda med bara ett år i taget, och vi vet inte om vi kommer att få ett positivt beslut nästa år.

– Men Sverige har fortfarande spelat en stor roll i mitt liv, eftersom jag har tillbringat alla mina formativa år här, till exempel med studier och hockey.

Det är ett underbart land med en stor historia, vacker natur, fina städer, ett bra statssystem och framför allt människor som jag träffar varje dag.

Jag är glad att jag hamnade här, även om det var av en slump.

Men allt detta kan inte uppväga de regler som Migrationsverket har.

När du mår dåligt över det som händer i Ukraina – vem ringer du då?

– Jag har fortfarande min morfar som bor i samma område i min hemstad. Det händer att vi följer nyheterna under en robotattack, och det första vi gör är att ringa honom.

Det värsta är när man får ett meddelande om att en robot har exploderat i hans område och han inte svarar i telefon.

Egentligen är det den 7 oktober i dag, Putins födelsedag, som han har firat med attacker mot vanliga bostadshus.

I staden Pryluky riktades en robot medvetet mot ett bostadshus. 22 civila människor dödades, bland dem flera spädbarn under ett år, och 54 personer skadades.

I min hemstad var det flera nedslag bara 100 meter från morfars lägenhet.

Attacken slutade först klockan sju på morgonen, och hela natten satt han, 80 år gammal, i en källare…

Vad ser du för hopp för Ukraina?

– Jag hoppas framför allt att världen inte glömmer att Ukraina kämpar för något mycket grundläggande: rätten att leva fritt i sitt eget land.

I en värld där pengar, makt, gas och olja ofta får styra får människorna som har förlorat sina liv inte bli bortglömda.

Efter snart fem år av krig hoppas jag att Ukraina får behålla sin frihet och rätten att finnas som en självständig nation.

Har du någon gång känt att människor i Sverige har slutat tänka på att det fortfarande är krig?

– Jag har bott här i nästan fem år, och för varje år blir det färre och färre människor som frågar om kriget.

Det är helt normalt, eftersom varje person har sitt eget liv och sina egna problem.

Men det här kriget handlar inte bara om människor i Ukraina, utan det kan också påverka alla europeiska länder.

– Men när det händer att vi börjar prata om kriget finns det en stor missuppfattning bland människor i Sverige.

Det är att det inte var den vanliga befolkningen som fattade beslutet att invadera Ukraina, utan Putin med sin diktatur och propaganda.

Och det är den uppfattningen som jag har försökt förändra under de senaste nästan fem åren.

Jag säger alltid att det räcker med att googla ett enda ord: BUCHA.

– Det var inte Putin personligen som gick in i människors hem, sköt civila på gatorna eller lämnade kroppar efter sig.

I Bucha hittades civila människor dödade på gatorna, i sina hem och i massgravar efter den ryska ockupationen.

Det var ryska soldater som befann sig där och begick dessa brott.

Så det är inte bara ett geopolitiskt krig som har beslutats av en diktator, utan det visar att det handlar om ett folkmord på det ukrainska folket.

Vad önskar du att svenskar som aldrig varit nära ett krig förstod om hur det är att leva med kriget på avstånd?

– I Ukraina säger vi alltid: ”Om du vill ha fred, förbered dig för krig.”

Så kriget är egentligen inte så långt borta, och det känns ännu starkare när man kollar på nyheterna.

Det man läser och ser där är ganska likt situationen som var i Ukraina 2021.

Nato förbereder sig, samtidigt som Ryssland ökar sin militärbudget för nästa år, pratar om problem för rysktalande människor i de baltiska länderna och provocerar med drönare vid Natos gränser.

Det som gör känslan ännu starkare är att Putin säger att han inte ska attackera Europa, men samtidigt att han är beredd att använda alla medel, inklusive kärnvapen, precis som han hotade med före invasionen av Ukraina.

– Det är också viktigt att komma ihåg att Ukraina år 1991 hade världens tredje största kärnvapenarsenal på sitt territorium, men frivilligt avstod från den.

Genom Budapestmemorandumet 1994 bekräftade Ryssland, USA och Storbritannien sina säkerhetsförsäkringar: att respektera Ukrainas självständighet, suveränitet och befintliga gränser samt att avstå från hot om eller användning av våld mot landet.

Rysslands invasion är därför inte bara ett angrepp på Ukraina, utan också ett tydligt brott mot ett internationellt åtagande som skulle skydda Ukrainas säkerhet.

För mig är detta särskilt smärtsamt, eftersom de missiler som Ukraina en gång frivilligt gav upp tillverkades i min hemstad Dnipro.

Kan hockeyn fortfarande få dig att glömma kriget i två timmar?

– Det som det ukrainska hockeysystemet gör på ett bra sätt är att lära att allt som händer utanför hockeyn stannar utanför ishallen.

När jag är på isen har jag bara en tanke: vad måste jag göra för att mitt lag ska vinna i dag?

Finns det någon gång då hockeyn känns oviktig jämfört med det som händer hemma? Eller är det tvärtom – har hockeyn blivit ännu viktigare eftersom den ger dig ett normalt liv?

– Självklart är hockey helt oviktigt när man läser nyheter eller pratar med morfar i telefon om situationen efter en robotattack.

Samtidigt bidrar hockeyn definitivt till känslan av ett normalt liv generellt.

Om du fick sätta dig ner med den 15-årige Yehor som stod i mataffären och väntade på bröd – vad skulle du säga till honom?

– Yehor! Det du ser runt omkring dig är fruktansvärt och borde inte kunna hända på 2000-talet. Men du är bara 15 år och kan inte förändra situationen särskilt mycket.

Du kommer att ha tillräckligt med mod och beslutsamhet för att börja livet från början i en helt annan del av Europa.

Men kom fortfarande ihåg att du har spelat hockey i nästan tio år, så se till att ta med dig GAMLA skridskorna till ditt NYA liv.