Håkan Andersson har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt en av hockeyns svåraste uppgifter.
Att försöka förutse framtiden.
Som scout för Detroit Red Wings har han under 37 år varit involverad i bedömningen av tusentals unga spelare.
Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk är två av de mest uppmärksammade spelarna som Detroit hittade sent i draften.
Men Andersson återkommer flera gånger i Hockeyspionens podd till hur osäker talangbedömningen faktiskt är.
”Vi har fullt sjå vid 17”
När samtalet kommer in på unga spelares stress över att vara bäst redan vid 12, 13 eller 14 års ålder blir han tydlig.
Andersson konstaterar att NHL:s 32 klubbar har scouter vars heltidsjobb är att försöka bedöma spelare som redan är betydligt äldre.
– Vi har som heltidsjobb att försöka klura ut hur bra 17–18-åringar ska bli.
Trots all erfarenhet, statistik, video och mängder av matcher finns inga garantier.
– Vi har fullt sjå vid 17 års ålder.
Det är därför han reagerar på säkerheten som ibland finns runt betydligt yngre spelare.
– Det finns ingen som kan övertyga mig om att någon tränare eller någon förälder kan stå där och peka på en 10- eller 12-åring och säga hur bra han kommer bli.
Kan vara bäst just nu – men inte senare
Andersson gör en tydlig skillnad mellan att vara bäst i sin ålder och att ha störst framtida potential.
– De kanske är bäst just då. Men det är något helt annat sedan vid 17, 19 eller 23.
Han har själv sett utvecklingskurvor förändras drastiskt. I ett annat segment i podden berättade han om spelare han såg i TV-pucken under sina första år som NHL-scout.
Några såg så bra ut att han började skriva entusiastiska rapporter om dem.
Två år senare kunde samma spelare knappt märkas i U18-landslaget.
– Då har väl deras kurva planat ut och någon annans kurva tar fart.
Zetterberg ett tydligt exempel
Henrik Zetterberg är ett av de tydligaste exemplen från Anderssons egen scoutingkarriär.
Detroit valde honom först som nummer 210 i NHL-draften 1999.
Inte ens klubben som draftade honom kunde då förutse vilken spelare han skulle bli.
– Hade vi vetat att han skulle bli så här bra hade vi varit idioter och väntat till sjunde rundan.
Andersson beskriver hur Zetterberg därefter utvecklades betydligt snabbare än någon hade kunnat förutse.
Det är också en av anledningarna till att han är försiktig med tvärsäkra bedömningar av barn och unga.
”Älskar man sin hockey så kör man på”
För Andersson landar frågan därför mindre i ranking och status – och mer i spelarens egen relation till sporten.
Han återkommer till det inre drivet.
– Älskar man sin hockey så kör man på.
Om en tränare tycker att spelaren är fjärde forward eller sjunde back vid 12–14 års ålder behöver det inte säga särskilt mycket om framtiden.
Andersson lyfter också tränarnas ansvar.
Om en spelare älskar hockeyn men inte betraktas som en av de bästa just då måste han eller hon fortfarande få hjälp, uppmärksamhet och möjlighet att utvecklas.
Budskapet till föräldrarna
Det gäller även föräldrarna.
Andersson tycker att uppgiften bör vara betydligt enklare än att försöka avgöra om barnet är en framtida elitspelare.
– Märker man att barnet älskar hockey, ge dem förutsättningar att hålla på.
Senare i samtalet sammanfattar han samma tanke igen.
– Vi vet inte riktigt hur bra vår son eller dotter kan bli i hockey.
Därför tycker han att fokus bör ligga på något som går att påverka.
– Uppmuntra dem och se till att de gör sitt bästa. Det är egentligen det enda man kan begära.
