McCourt om spelet bakom LIF – och mörkret: "Kände att jag svek alla"

När Hockeynews når honom är han på väg i bil till ett par vänner som bor några mil norr om orten Kingston i Ontario, Kanada. Det är här han har sin bas - och det är här han är på is, flera gånger i veckan, innan flytten går över till Leksand och Dalarna, senare i sommar.

– Jag har ett bra hockeygäng som jag tränar med på is fyra gånger i veckan – vi kör mycket 5-mot-5 ett matcher och ren teknik- och skotträning de andra passen. En bra balans mellan båda. Jag kommer att vara redo.

Det finns ett enormt intresse kring Leksand. Hur och varför blev det Leksand? Berätta om processen.

– Det jag fick till var att deras sätt att spela skulle passa mig. Plus att den stora isen passar mig och min skicklighetsnivå. Jag vill vinna ett mästerskap och ta upp Leksand till högsta ligan igen. Jag har hört mycket bra om det lilla samhället, fansen och hur mycket hockey betyder där Att få chansen att åka dit, bidra till att de vinner och spela en stor roll – det var en möjlighet jag inte kunde tacka nej till, så är det.

Har du tidigare lagkamrater eller vänner som spelat i Sverige?

– Ja, en gammal lagkamrat, Thomas Schemitsch. Han spelade i SHL ett tag, i Malmö. När jag berättade att jag skulle skriva på sa han att det var ett toppställe – bra stad, bra arena, bra fans, och att livsstilen där är fantastisk. Roligt nog är han bara ett par år äldre än jag och kommer från en plats 30 minuter från min hemstad. Vi hamnade i Augsburg tillsammans, blev riktigt nära och umgicks varje dag.

– En av mina bästa kompisar. Skönt att få insikter från någon som redan spelat i Sverige. Han bidrog mycket till mitt beslut faktiskt.

Vad vet du om Leksands situation just nu – de gick från SHL till Hockeyallsvenskan?

– En hel del. Det jag har hört är att de lite grann jämförs med Toronto Maple Leafs – en lika historisk klubb som funnits så länge. De har alltid hört hemma i toppligan, och det är förväntningen där uppe. Förra året fanns det en stor besvikelse över att åka ur och bli nedflyttade. För mig är det faktiskt inspirerande att höra de förväntningarna och de höga kraven. De räknar med ett mästerskap i år. De räknar med att vara tillbaka i SHL. Det är med den inställningen jag går in – det är mästerskap eller misslyckande som gäller.

Jag hittade ett klipp från din tid i Augsburg där du sa att du "hittade tillbaka till kärleken för hockeyn" där. Var det så?

– Ja. För ett par år sedan tappade jag kärleken till hockeyn och visste inte om det var något jag ville fortsätta med. Men med mitt stöd omkring mig och insikten hur ung jag fortfarande är - insåg jag att jag skulle göra mig själv en otjänst om jag inte åtminstone gav det ett försök. Jag åkte över till Europa och jag älskade det. Nu vill jag inget annat än att bara spela i bästa möjliga liga, vinna och föra karriären framåt.

– Jag är lyckligt lottad som får utöva sporten som jag älskar – det påminner jag mig själv om varje dag.

När kände du att kärleken var borta? Var det något särskilt som hände?

– Jag kan inte riktigt sätta fingret på en exakt tidpunkt eller känsla. Men man har alltid press på sig att prestera och vara bäst. Under många år tyckte jag inte att jag presterade som jag borde, och jag kände att jag svek en massa människor. Jag fastnade i mitt eget huvud, det var tungt, alla tankar bara snurrade – det blev mycket grubbel och ja...själsletande. Men jag har haft fantastiska vänner och lagkamrater, och mina föräldrar och min lillasyster har varit ett otroligt stöd. Det var de som fick mig att hitta tillbaka till glädjen och börja se fram emot att gå till rinken igen.

Var det något särskilt din familj sa som gjorde att du fick tillbaka kärleken?

– Jag minns att jag ringde dem en dag innan året jag reste till Europa och pratade om vad som borda komma härnäst, ja vart livet kunde ta vägen de närmaste åren. Efter detta samtal kunde jag helt enkelt inte se det framför mig utan hockey. De påminde mig om det, och om allt jag redan hade tagit mig igenom fram till den punkten. Det skulle nästan vara slöseri att inte försöka och lägga allt jag hade i det. Att höra det från dem och kunna luta mig mot dem var all bekräftelse jag behövde för att fortsätta. Och det har uppenbarligen lönat sig – jag kunde inte vara lyckligare.

Din pappa var också spelare?

– Ja, och senare tränare, han spelade proffs i femton år runt om i Europa – bland annat i Finland och Tyskland. Jag lär mig av honom och lutar mig mot hans erfarenheter. Det gör allt lite enklare och mer bekant, eftersom han vet precis vad det handlar om.

Hur formade det här din uppväxt?

– Han coachade på collegenivå och sedan i OHL – två höga nivåer i Nordamerika. Jag minns hur jag som fem-sexåring lämnade skolan och åkte direkt till rinken med honom och tillbringade hela dagen där, sköt puckar eller åkte runt på isen. Jag spenderade mycket tid på hans kontor, runt rinken och bland spelarna. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det var ett drömscenario som varje barn önskar att de fick uppleva. Jag lärde mig vad som krävs för att lyckas och vilken arbetsmoral man måste ha. Allt det byggde mig till den jag är idag.

Vem såg du upp till när du växte upp?

– Först och främst min pappa, som spelade proffs i femton år – jag växte upp runt det. Men när jag blev äldre började jag forma mitt spel efter Alex Pietrangelo, som var lagkapten i NHL länge och har vunnit en Stanley Cup. Jag hade turen att ha en nära relation till honom eftersom min pappa coachade honom i juniorn. Jag var runt honom när jag var sju-åtta år och fick följa hans väg genom proffskarriären samtidigt som jag själv var på väg in i min. Det var alltid häftigt att se hur jordnära han var och hur framgången aldrig steg honom åt huvudet. Att ha en sådan förebild så ung betydde enormt mycket.

Finns det någon du tänker på i dina största ögonblick, när du lyckas?

– Det har varit många under karriären. De största kom i Newfoundland – vi hade ett ungt, väldigt sammansvetsat lag. Vi skulle egentligen inte ens nå slutspel, men gick hela vägen till conference-final och bevisade att många hade fel. Och mitt sista år innan OHL spelade jag prep school-hockey i St. Catharines, där vi vann ett mästerskap. Då tänkte jag inte att det var så stort, men ser man tillbaka är det bara ett lag som vinner varje år i varje liga. Det är svårt att vinna oavsett var man är. Jag håller fortfarande kontakten med många av de där killarna, och att ha kvar det bandet och minnena av att få vinna ung – det stannar med mig för alltid.

Om du får chansen att lyfta en viktig sak han pappa Mark lärt dig om spelet?

– Det främsta skulle vara att njuta av det. Du har bara en begränsad tid som hockeyspelare och den går fort. Njut, ge allt och se till att inte ånga något när du är klar. När du ser tillbaka, när du är i hans ålder, vill du inte ångra att du aldrig tog chansen eller risken på något som kunde bli en stor möjlighet. När man väl når dit gör man vad som helst för att få komma tillbaka. Det här är de bästa åren av mitt liv – så jag vill bara ha kul med allt jag gör.

Hur skulle du beskriva dig själv som spelare?

– Jag är en offensiv back. Jag gillar att ha pucken på klubban och skapa spel. Jag läser isen riktigt bra – min hockey-IQ är min största styrka, tillsammans med skridskoåkningen. Jag ser spelen innan de händer och hinner göra passningen. På powerplay är jag bra på att skapa spel, få backarna att nappa och slå den första passningen. Sånt är jag stolt över.

Jag läste i en artikel från tiden i Augsburg att du är väldigt intensiv, gillar att snacka mycket och för att ta dig in under skinnet på motståndarna. Berätta.

– Jag har alltid spelat bättre, när jag ligger på gränsen eller när jag rör mig vid den där klassiska gränsen. Jag är stolt över att jag står för offensiva skills, men jag vill också vara svår att möta – inte en spelare du kan ta dig förbi. Vare sig det är en cross-check framför mål, att fullfölja en tackling eller trash tall. Så är jag inte rädd för att göra skitjobbet eller stå upp för en lagkamrat. Jag spelar bättre och får energi av det.

En tysk journalist sa att du har ett rykte både i Nordamerika och Tyskland om att aldrig sluta prata på isen, varken med motståndare eller domare..?

– Hockey är en känslosam sport, och jag bär hjärtat utanpå tröjan, så är det. Jag vill vinna mer än någon annan, och med den inställningen gör jag vad som än krävs för att nå dit. Om det betyder att gå under skinnet på en kille, snacka lite, dra igång ett litet bråk eller dela ut en cross-check – då gör jag det. Jag är definitivt ingen lätt motståndare. Men i offensiv zon så får jag spela mitt spel och göra min grej.

Vad är ditt största bakslag i karriären?

– Mitt andra år efter att jag skrivit på i Toronto genomgick jag en axeloperation – jag byggde i stort sett om ena axeln. Det var en tuff period. Jag missade halva nästföljande säsong och visste inte om jag skulle kunna komma tillbaka som samma spelare. Det fanns många frågetecken kring framtiden. Men jag jobbade mig tillbaka. Mitt stöd omkring mig var fantastiskt – jag gjorde all rehab hemma med mina föräldrar vid min sida. Min lilla hund Addie var också en välsignelse; hon fick mig att tänka på annat än hockey och påminde mig om att det finns mer i livet. En frisk fläkt.

– När jag väl var tillbaka var det full fart framåt.

Du fick några chanser i AHL med Belleville och Marlies som inte ledde vidare till mer spel i AHL eller NHL. Hur ser du tillbaka på det?

– Som en fantastisk erfarenhet – att få spela i en stark liga med duktiga spelare och lära av bra tränare. Jag är 25 men har spelat sex år som proffs nu, och under de åren har jag lärt mig att man kanske aldrig får chansen igen. Särskilt i år, när jag blev uppkallad, visste jag inte om det var min sista möjlighet. Då gäller det att njuta, visa vad man går för och bevisa att man kan spela på den nivån.

– Man blir uppkallad av en anledning – folk gillar ens spel. Så spela med självförtroende och ha kul.

Att bli uppkallad och nedskickad så snabbt – Belleville i AHL tillbaka till ECHL och Toledo på 48 timmar – det är också hockeyns baksida.

– Exakt. Det är businessen i hockeyn.

Tillbaka till Leksand. Vad är ditt personliga mål den kommande säsongen?

– När ett lag hör av sig, sajnar dig och sätter sin tilltro till dig vill du inte svika dem. Jag vet vad jag går för och vilken spelare jag kan vara i den där ligan. Min förväntan är att dominera den och bidra – inget mindre än det.

Var ser du dig själv om tre år?

– Jag är aldrig nöjd med det jag åstadkommit – jag är alltid hungrig och vill alltid ha mer. Jag vill spela i världens bästa liga så småningom. Om tre, fyra år är målet att spela i bästa tänkbara liga, vare sig det är SHL, en återkomst till Tyskland eller schweiziska toppligan. Jag vill spela med och mot de bästa, säger han.

FAKTA/RILEY McCOURT

Född: 26 juni 2000
Nationalitet: Kanada
Position: Back (vänsterskytt)
Längd/vikt: 183 cm/84 kg

Senaste klubb: Toledo Walleye (ECHL)
Ny klubb: Leksands IF

2024/25 (Augsburger Panther, DEL): 50 matcher, 4 mål, 18 assist, 22 poäng

Karriär i urval: Hamilton Bulldogs, Flint Firebirds, Toronto Marlies, Wichita Thunder, Newfoundland Growlers, Toledo Walleye, Colorado Eagles, Augsburger Panther.

Övrigt: Ej NHL-draftad. Noterades för 52 poäng (8+44) på 67 matcher för Toledo Walleye i ECHL 2023/24.