Bjurmans krönika presenteras av Watch It Live
10-talet – det lätt diffusa – övergår ju i 20-tal natten mellan tisdag och onsdag och media frossar för fullt i sammanfattningar av det som varit.
Inget fel i det, jag är själv barnsligt förtjust i summeringar av den sorten, men i dagens spalt här hos HockeyNews tänkte jag istället se framåt – mot en ny tappning av “Det glada 20-talet”.
Well, i hockeyvärlden blir det i alla fall garanterat festligt om de önskningar jag listar nedan slår in de kommande tio åren.
Here we go.
Henrik Lundqvist vinner Stanley Cup
– När St Louis Blues vann i somras och Alex Steen tog emot Stanley Cup-bucklan av kapten Pietrangelo blev Kung Henrik Lundqvist ensam i rollen som den svensk som spelat längst i ligan utan att få lyfta den mytomspunna pokalen över huvudet.
Och som ni vet: Ingen åtrår den ultimata segern med samma hetta och passion som den nästan vettlöst intensive tävlingsmänniskan i Rangers-kassen. Han har vunnit allt annat en hockeymålvakt kan vinna, men karriären skulle inte vara fullbordad utan att namnet Lundqvist ristas in i det där glittrande silvret.
Sannolikheten att det ska hända är tyvärr inte jättestor, i synnerhet inte som Henke är fast besluten att stanna på Manhattan, hos ett lag som förmodligen inte blir sann contender förrän om ytterligare ett par år. Men när man gör en önskelista får man ju drömma fritt!
En riktig, värdig, återkommande internationell turnering etableras
– Det är ju en enda stor ynkedom att denna grandiosa sport inte har ett anständigt mästerskap på internationell nivå. VM? Bara några få av de de bästa är ju med – och merparten av dem blixtinkallas och kommer inflygande direkt från tunga nederlag i Nordamerika, utan möjligheter till förberedelser. Då är det inte ”på riktigt”.
OS-turneringarna hade en helt annan tyngd, men led ju också de av det aldrig fanns tid till träningsläger – och såvida IOK inte följer det enkla rådet att flytta hockeyn till sommarspelen lär det inte bli några fler OS med de bästa mot de bästa. Det är för dålig business att göra ett tre veckor långt uppehåll mitt i grundserien och NHL är en business, inget annat. Återstår då att ligan och spelarfacket tar sig samman och binder sig vid en World Cup-version var fjärde höst – helst med fast spelort. Det borde verkligen inte vara så svårt.
Inga fler arbetsmarknadskonflikter
– Det nuvarande kollektivavtalet går ut efter säsongen 2021-2022 och för första gången på några decennier går det att ha rimliga förhoppningar om att parterna ska kunna komma överens om en mångårig förlängning utan strejk och/eller lockout. Ligan mår i finansiell mening utmärkt och så väl ett nytt amerikanskt tv-avtal som ett expansionslag i Seattle kommer öka intäkterna dramatiskt – och lönetaket höjas lika dramatiskt. Då vore det rent vansinne att släcka lyset igen. Men det är NHL, och NHLPA, vi har med att göra så inget är dessvärre gjutet i sten.
Ett nytt, mer rättvist upplägg för Stanley Cup-slutspelet
– När systemet med divisionsmöten och wild card-lag infördes kändes det fräscht och kul. Nu har dess brister exponerats för många gånger och bara kommissionär Bettman och hans närmaste förefaller helt nöjda. Huvudproblemet består förstås i att för många av de högst seedade möts för tidigt. En tillbakagång till en rak struktur där ettan i respektive konferens startar mot åttan och alla sedan seedas om är det minsta man kan begära.
Personligen hade jag allra helst sett att ligan frångick konferens-indelningen helt och hållet och lät ettan gå upp mot nummer sexton i sammanlagda tabellen, tvåan mot nummer femton – och så vidare. Då skulle man kunna få Tampa-Vancouver i första omgången och visst, det vore en logistisk utmaning. Men inte om man kopierade baseboll-ligans konstruktion, där det högst seedade laget inleder playoff-serierna med två hemmamatcher, fortsätter med tre bortamatcher och avslutar med ytterligare två hemmamatcher – i den mån de behövs. Det skulle innebära ett oerhört mycket mindre jobbigt resande än i det nuvarande 2-2-1-1-1-systemet. Vilket ju också vore lyckat i miljöhänseende. Även detta är en ren utopi, NHL kommer aldrig köpa en sådan idé, men som sagt: jag tar mig friheten att fantisera fritt idag.
Hemmalag i vita tröjor
– En väldigt enkel åtgärd för att ge lite mer stuns åt serielunken. För genomsnittsåskådaren blir det i längden enahanda att se en lång parad av gästande lag i likartade, vita uniformer. Om Dallas dök upp i grönt, Detroit i rött och LA Kings i svart – för att nu ta tre exempel i mängden – skulle variationen bli desto större och upplevelsen därmed mer kittlande.
Fler matcher på Europa-vänlig tid, framförallt under slutspelet
– Personligen är jag inte så förtjust i matinéer, hockey ska på samma sätt som rockkonserter helt avnjutas kvällstid. Det är i regel bara då rätt sorts nerv går att frambringa. Men om NHL menar allvar med ambitionen att göra ett djupare internationellt avtryck är det ett måste att ligan visar upp det bästa den kan erbjuda på tider då den presumtiva publiken på den europeiska marknaden inte sover. Och det bästa den här ligan kan erbjuda är utan tvekan slutspelshockey. Tänk rentav några finaler på prime-time i Sverige…det vore given succé.
Logiska, konsekventa, enhetliga beslut från Department of Player Safety
– Nej, nu börjar vi bli lite väl orealistiska här…
Panthers till New Orleans
– NHL har inga planer på att flytta några lag, allra minst till den främmande marknaden New Orleans. Men det råkar vara en av mina absoluta favoritstäder så jag dagdrömmer ändå om att Panthers lämnar den där öde ladan i träsket väster om Fort Lauderdale och flyttar till The Big Easy. Vi skulle få roligare än vi någonsin haft – och det säger verkligen inte lite. Andra omöjliga destinationer jag i strid med allt förstånd febrar om inkluderar Memphis, Austin och Honolulu.
Ja, det var väl det hela.
Då återstår bara att önska HockeyNews läsare ett riktigt gott nytt år!
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
•••
New York! Se sex lag och tre arenor – NHL-upplevelse!
