Är spelarna motiverade nog? "Ja och nej"

SHL är jämnare än någonsin, och går in i sin viktigaste fas.

Kan man då förvänta sig hundra procent från spelarna i en turnering som sportsligt sett är betydelselös?

– Jo, men jag tycker det. Det är min bedömning att man vill åka härifrån och ha gjort så bra man kan, säger Magnus Hävelid, som hoppade in som förbundskapten.

Efter ännu en förlust för Tre Kronor, 1–4 mot Finland, är frågan relevant. Hävelid pratar om yrkesstoltheten, att spelarna vill se bra ut och har höga krav på sig själva.

– Man kommer hem till klubblaget nu, match på tisdag om man tar SHL, då vill man ju flyga fram och hjälpa laget och känna att man är riktigt bra. För det är ju ändå högre tempo här än vad det är i SHL, om du frågar dem. Och det tycker jag också. 

Men tror du att det spelar in att alla har sitt klubblag att tänka på? Det är viktiga matcher. Det är mycket streckstrider i SHL, säkert i Schweiz också?

– Jag upplever det ändå när man pratar lite med spelarna axel mot axel, det är olika positioneringar i SHL, även därnere (Schweiz). Några är pressade där nere och några här. Många har känt att de får komma hit och spela landslag, köra på här under en vecka.

Annars vore det kanske naturligt om det saknas någon procent här och där, när det egentligen inte finns något att spela om? 

– Ja och nej, tycker jag. Jag tror att innerst inne vill man göra bra intryck.

Christoffer Ehn spelade alla matcher i SHL ifjol och blev uttagen till elva landskamper. Den här säsongen har han spelat alla SHL-matcher hittills för Linköping och mot Finland gjorde han sin sjätte landskamp för säsongen, det maximala antal som någon kunnat spela eftersom ingen tagits ut till fler.

– Det är bara roligt. Jag älskar mitt jobb, jag älskar att spela hockey. Det är ju det man har drömt om hela sitt liv. Att få dra på sig landslagströjan och tävla mot de bästa spelarna i Europa, jag ser det bara som positivt. Det är en chans för mig att utvecklas som spelare och spela mot olika typer av motstånd, säger han.

Att Tre Kronor-matcherna rent krasst är träningsmatcher bryr han sig inte om. 

– Jag har ju vuxit upp med att kika på de här turneringarna. Hela min uppväxt, min barndom, Karjala, Channel One cup, allt som gick. Det var hockey jag konsumerade hela tiden och de här spelarna som jag såg upp till och gav mig driv att titta på och lära mig av. Ibland har man ju läst att snacket går att folk tycker det är meningslöst. Men det är en jäkla ära och glädje att få komma hit och representera Sverige och spela såna här typer av matcher. Ofta med rolig inramning och såna här grejer, säger Christoffer Ehn.

Det känns annars som att fler än förr tackar nej?

– Det är alltid svårt att veta om status på kroppar och var man är i huvudet. När man åker på en smäll och börjar känna sig 80 procent så är det svårt. Man har ju sin klubb också, det är jävligt viktigt för den som ska spela i återstarten. Men är man hel och på valet så tycker jag att det känns som att alla som kan vara hit vill verkligen vara här och göra sitt bästa hela tiden. 

Finns det inte i bakhuvudet att klubblaget är viktigare än det här?

– Jo, men inget när man är där ute på isen. Du spelar ju som vanligt då. Jag försöker göra allt jag kan för att spela så bra jag kan, vare sig det är att blocka ett skott eller vinna en närkamp. Det är det som gäller.

Marcus Sörensen hänger med huvudet rejält när han möter Hockeynews efter matchen mot Finland. Att han är djupt besviken över förlusten går inte att ta miste på.

Vad är det mest som gör dig besviken?

– Man vill ju bjuda upp till rolig hockey. Man vill att unga ska titta på oss. Det är deras dröm att spela i Tre Kronor. Vi har alla varit små och gått och kollat i Globen och så vidare när landslaget har spelat. Man vill bjuda upp och visa vad man kan, varför man är uttagen och så vidare. Och alla vi som spelar hatar att förlora. Jag hatar att förlora. Spelar ingen roll vad det är, jag vill vinna.