Del 2 – TV-pucken inifrån: Alla känner till hetsen – men vem tar egentligen ansvar?

Responsen på min första artikel från TV-pucken blev enorm. Men ju fler människor jag pratar med, desto tydligare blir det att problemen inom svensk ungdomshockey är större än vad jag först trodde.

Klubbar som uppges kontakta allt yngre spelare, ett förbund som enligt flera personer känner till problemen och föräldrar som drömmer om de största klubbmärkena. Mitt i allt står barn som bara vill spela hockey.

Och kanske är det just den här utvecklingen som också börjar synas ute på isen.

Jag är nästan förvånad över - att jag blev förvånad

Responsen efter min första artikel från TV-pucken i Kungsbacka har varit enorm.

Jag har fått mängder av meddelanden, kommentarer och samtal från människor runt om i Hockeysverige. Föräldrar, tränare, agenter och personer med insyn i olika föreningar har hört av sig med sina erfarenheter.

Och jag måste nästan bjuda lite på mig själv här.

Jag skrev på sociala medier att jag är förvånad över att jag själv blev så förvånad över det jag fick höra under mitt besök.

För egentligen borde jag kanske inte vara det.

Jag har under en längre tid skrivit om den tidiga rekryteringen till hockeygymnasierna, om hetsen bland föräldrar och om hur svensk ungdomshockey alltmer kretsar kring att ligga längst fram i utvecklingen.

Ändå blev jag överraskad över hur öppet det pratades om allt det här i korridorerna i Kungsbacka ishall.

Och efter responsen på min första artikel har jag fått anledning att fundera ännu mer.

För jag tror att flera av de problem vi diskuterar faktiskt hänger ihop.

Det vi ser ute på isen kanske inte alls är så frikopplat från det som händer utanför.

Tvärtom.

Har vi skapat en generation som tänker mer på sig själv än på laget?

I min första artikel var jag ganska kritisk till delar av spelet under TV-pucken.

Jag tyckte att det var för mycket individuella prestationer, för lite spelsinne och alldeles för många situationer där spelare försökte lösa allting själva.

Och framför allt reagerade jag på kroppsspråket hos vissa spelare.

Efteråt har jag funderat på varför.

För jag tror inte att det här bara handlar om vad som händer under två perioder i en hockeymatch.

Jag tror att det till viss del är ett resultat av den miljö vi har skapat runt våra unga hockeyspelare.

Titta bara på hur mycket av ungdomshockeyn som i dag kretsar kring individen.

Individuell skills-träning. Extra camper. Selectlag. Privata tränare. Individuella utvecklingsplaner. Nästa klubb. Nästa uttagning. Nästa möjlighet att visa upp sig.

Det handlar väldigt mycket om jaget.

Jag ska utvecklas. Jag ska spela mer. Jag ska till en bättre klubb. Jag ska bli uttagen. Jag ska synas.

Och missförstå mig inte.

Jag är absolut inte emot individuell träning eller att unga spelare vill bli så bra som möjligt.

Tvärtom.

Ambition och hårt arbete är en förutsättning för att nå långt.

Men någonstans måste vi också ställa oss frågan vad som händer när nästan allting börjar kretsa kring den enskilda spelarens resa.

För hockey är fortfarande en lagsport.

Och när jag stod i Kungsbacka och tittade på matcherna tyckte jag mig se konsekvenserna av ett alltför stort individuellt fokus.

Spelare som hellre försökte dribbla sig igenom tre motståndare än att använda en fri lagkamrat.

Spelare som såg mer upptagna ut av sin egen prestation än av vad som faktiskt var bäst för laget.

Och spelare vars kroppsspråk förändrades direkt när något inte gick deras väg.

Jag vill vara väldigt tydlig med en sak.

Det här gäller naturligtvis inte alla spelare. Långt därifrån.

Men det jag reagerade på var att vissa av de här beteendena syntes hos spelare som verkade ligga långt fram i sin individuella utveckling.

Och då blir det extra tydligt.

För det är ofta just de spelarna som får mest uppmärksamhet, flest möjligheter och störst utrymme.

Men vad händer med en lagsport om vi hela tiden belönar individen, samtidigt som vi pratar allt mindre om värdet av att göra sina lagkamrater bättre?

Jag tror att det är en fråga som svensk hockey behöver börja ta på betydligt större allvar.

Från 2012-kullen till 2013-kullen – hur tidigt ska det börja?

Men det som har fått mig att reagera allra starkast efter mitt besök handlar fortfarande om hockeygymnasierna.

Under TV-pucken fick jag höra uppgifter om att vissa attraktiva hockeygymnasier i princip redan skulle ha sina tilltänkta spelare från 2012-kullen klara.

Efter publiceringen har jag dessutom fått höra uppgifter om att det på vissa håll redan diskuteras spelare födda 2013.

Vi pratar alltså om barn som är 12–13 år gamla.

Jag vill återigen vara tydlig med att det här handlar om uppgifter från personer jag har pratat med, inte om verifierade antagningsbeslut eller bevisade regelbrott från namngivna klubbar.

Men om uppgifterna stämmer tycker jag att vi har ett väldigt stort problem.

För vad är det egentligen vi håller på med?

Hur mycket kan vi på allvar veta om en hockeyspelares framtida potential när han är 12 eller 13 år gammal?

En spelare kan växa tio centimeter på ett år. En annan kanske inte kommer in i puberteten förrän flera år senare.

Någon utvecklar sitt spelsinne tidigt, medan någon annan behöver betydligt längre tid.

Ändå verkar det finnas en vilja att identifiera och knyta till sig spelare allt tidigare.

Och då är det inte särskilt svårt att förstå varför hetsen fortsätter.

För om föräldrar och spelare får uppfattningen att platserna på de mest attraktiva hockeygymnasierna börjar fördelas redan vid 12–13 års ålder, hur ska de då kunna känna någon som helst trygghet i att vänta?

Det blir en kapplöpning där ingen riktigt vågar stå still.

Och den som i slutändan riskerar att förlora mest är barnet.

Vem tackar nej när drömklubben ringer?

Samtidigt tycker jag att vi måste försöka förstå hur den här situationen uppstår.

För föreställ dig att du är 13 år gammal.

Du spelar i en mindre förening någonstans i Sverige. Du älskar hockey, drömmer om att bli professionell och har kanske haft affischer på väggen med spelare från SHL och NHL.

Plötsligt hör en av Sveriges största klubbar av sig.

De berättar om sina fantastiska träningsmöjligheter, sina tränare, sina faciliteter och vilka möjligheter som finns att utvecklas i deras miljö.

De kanske till och med målar upp en framtid där du en dag kan spela i klubbens representationslag.

Hur enkelt är det att tacka nej till det?

Jag kan bara gå till mig själv.

När Skellefteå AIK visade intresse för mig var det en enorm möjlighet.

Att få flytta till en sådan förening och fortsätta min utveckling där var något jag hade drömt om länge.

Jag förstår därför precis hur lockande det måste vara för en ung spelare när en stor klubb hör av sig.

Och jag förstår också föräldrar som ser möjligheterna.

Det är trots allt inte konstigt att man vill ge sitt barn så bra förutsättningar som möjligt.

Men det är just därför vi har regler.

För en 12- eller 13-åring ska inte behöva ta ansvar för att ett rekryteringssystem fungerar.

Det ska inte heller vara upp till föräldrarna att stå emot ett helt system där alla andra verkar försöka ligga steget före.

Det ansvaret måste ligga hos de vuxna som faktiskt styr verksamheten.

Varför följa reglerna om ingen reagerar när de bryts?

Här kommer vi till det som jag tycker är den kanske mest provocerande delen av hela diskussionen.

För om det finns tydliga regler kring när klubbar får kontakta spelare i rekryteringssyfte, varför ska man då behöva tänja på dem?

Varför ska man försöka hitta kryphål?

Varför ska man försöka vara först med att kontakta en 13-åring?

Jag tror att en del av svaret är ganska enkelt.

Klubbarna vill ha de bästa spelarna.

Det är egentligen inte särskilt konstigt.

De vill bygga starka juniorlag, utveckla framtida seniorspelare och skapa en verksamhet som kan producera spelare till högsta nivå.

Det finns också ekonomiska incitament i att utveckla spelare som senare når långt, exempelvis genom ersättningar kopplade till internationell spelarutveckling och NHL.

Men att förstå varför klubbarna vill vara först är inte samma sak som att acceptera att reglerna eventuellt kringgås.

I mina samtal har jag fått bilden av att vissa upplever risken för konsekvenser som väldigt liten.

Och om den bilden stämmer blir situationen ganska enkel att förklara.

Om en klubb tror att konkurrenterna redan har börjat rekrytera, samtidigt som man inte förväntar sig några konsekvenser av att själv agera tidigt, ökar naturligtvis trycket att göra samma sak.

Då blir det till slut inte en fråga om vem som är bäst på att utveckla spelare.

Det blir en fråga om vem som vågar tänja mest på gränserna.

Och det är en utveckling jag tycker att vi ska vara väldigt försiktiga med.

För ett regelverk som inte efterlevs riskerar att bli meningslöst.

Förbundet måste börja visa vad reglerna faktiskt betyder

Jag vet genom egna kontakter att frågor om tidig rekrytering har lyfts till Svenska Ishockeyförbundet av personer inom hockeyn.

Det handlar bland annat om människor med insyn i spelarrekrytering, agentverksamhet och ungdomshockey.

Det innebär inte att jag kan slå fast exakt vilka uppgifter förbundet har fått, hur de har utretts eller vilka åtgärder som eventuellt har vidtagits.

Men det gör att jag tycker att det finns flera frågor som förbundet behöver besvara.

Vad gör man när det kommer uppgifter om att klubbar kontaktar spelare före de tillåtna tidpunkterna?

Hur följer man upp misstänkta överträdelser?

Finns det några faktiska konsekvenser för föreningar som bryter mot regelverket?

Och kanske viktigast av allt:

Hur ska en mindre förening, en spelare eller en förälder känna förtroende för systemet om de upplever att vissa klubbar kan göra lite som de vill?

Jag tycker att det är fullt rimliga frågor.

För det räcker inte att ha regler på ett papper.

Regler måste också följas upp.

Och om de inte följs måste det finnas en tydlig och rättssäker process för att hantera det.

Jag har svårt att förstå varför den här frågan fortfarande ska behöva skapa så mycket frustration inom hockeyn.

Jag var på plats under en enda dag i Kungsbacka och fick höra mängder av diskussioner om hur tidigt rekryteringen sker.

Då är min spontana fråga ganska enkel:

Om det här diskuteras så öppet i korridorerna på TV-pucken, hur kan vi då fortfarande ha ett system som så många upplever inte fungerar?

Det är dags att Svenska Ishockeyförbundet tydligare visar hur man tänker säkerställa att reglerna gäller lika för alla.

Alla pekar på någon annan – men ingen vill börja med sig själv

Det som gör den här frågan så komplicerad är att ansvaret inte ligger hos en enda aktör.

Klubbarna vill ha de bästa spelarna.

Föräldrarna vill ge sina barn de bästa möjligheterna.

Spelarna vill utvecklas och nå sina drömmar.

Agenterna vill representera framtidens talanger.

Och förbundet ska försöka skapa ett regelverk som gör att allting fungerar.

Var och en har sina egna intressen.

Problemet uppstår när de intressena tillsammans skapar en miljö där allting måste ske tidigare och tidigare.

Klubbarna kanske säger att de måste agera eftersom konkurrenterna gör det.

Föräldrarna kanske säger att de måste byta förening eftersom andra barn redan har gjort det.

Spelarna kanske känner att de måste vara med på nästa Selectcamp eftersom kompisarna ska dit.

Och samtidigt växer uppfattningen att man måste vara på rätt plats, i rätt klubb och med rätt människor redan innan man ens har fyllt 15 år.

Det är en ganska absurd situation när man tänker efter.

Vi pratar om barn som fortfarande har en stor del av sin utveckling framför sig.

Ändå behandlas deras hockeyframtid ibland som om varje beslut måste fattas innan det är för sent.

Och här tycker jag faktiskt att alla vuxna behöver se sig själva i spegeln.

För det är väldigt enkelt att skylla på någon annan.

Betydligt svårare är det att fundera på hur man själv bidrar till utvecklingen.

Agenterna står vid sidan av – trots att de känner till spelet

En annan intressant del av diskussionerna i Kungsbacka handlade om agenterna.

För samtidigt som det finns uppgifter om att klubbar söker kontakt med allt yngre spelare finns det regler och begränsningar kring agenternas möjligheter att närma sig samma målgrupp.

Jag upplever, utifrån de samtal jag har haft, att många agenter försöker förhålla sig till de datum och regelverk som gäller.

Det betyder naturligtvis inte att alla gör rätt.

Det vore naivt att tro.

Men det intressanta är att agenterna samtidigt ofta sitter på väldigt mycket information.

De har kontakt med spelare, familjer, klubbar och andra personer runt hockeyn.

De vet vilka föreningar som är intresserade av vilka spelare och får ofta höra hur rekryteringsprocesserna fungerar i praktiken.

Samtidigt är deras möjligheter att agera begränsade.

Här finns en ganska märklig motsättning.

Vi vill skydda unga spelare från att dras in i agentvärlden för tidigt, vilket jag i grunden tycker är en rimlig ambition.

Men samtidigt riskerar spelarna att ställas inför stora beslut om hockeygymnasium, flytt och avtal utan att ha tillgång till tillräckligt kvalificerad rådgivning.

Det är två olika saker som vi måste kunna skilja på.

Att en agent försöker knyta till sig en 13-åring är inte samma sak som att en familj får professionell hjälp att förstå konsekvenserna av ett avtal.

Jag tycker därför att vi borde diskutera om det går att skapa bättre möjligheter till oberoende rådgivning för unga spelare och deras familjer.

Inte för att öka agenternas inflytande över barnen.

Utan för att minska risken att familjer fattar stora beslut utan att förstå vad de innebär.

För om vi verkligen vill skydda spelarna måste vi också se till att de har tillgång till rätt kunskap.

Ska vi verkligen skylla på TV-pucken?

En sak som också har kommit upp i mina samtal är TV-puckens roll i hela den här utvecklingen.

Jag har pratat med personer som tycker att förbundet bidrar till hetsen genom att fortsätta arrangera en så prestigefylld turnering i den här åldern.

Jag förstår resonemanget.

TV-pucken innebär en tidig selektering.

Vissa spelare blir uttagna, andra blir det inte.

Det skapar förväntningar, besvikelser och uppmärksamhet.

Men här håller jag faktiskt inte med.

Jag tycker att vi riskerar att göra det alldeles för enkelt för oss om vi lägger skulden på själva turneringen.

För ska vi verkligen behöva ta bort en av svensk hockeys finaste traditioner för att vuxna människor inte klarar av att förhålla sig till den på ett rimligt sätt?

Ska vi sluta ta ut distriktslag för att vissa föräldrar inte kan acceptera att deras barn inte kommer med?

Ska vi sluta tävla för att någon riskerar att bli besviken?

Jag tycker inte det.

Däremot tycker jag att vi måste bli betydligt bättre på att utbilda både föräldrar, ledare och spelare i vad turneringen faktiskt betyder.

För TV-pucken är inte en slutstation.

Den är inte ett kvitto på vem som kommer att bli professionell hockeyspelare.

Och den ska definitivt inte vara en anledning till att någon slutar spela hockey.

Det är en fantastisk upplevelse för dem som får vara med.

Men för den som inte blir uttagen måste hockeylivet kunna fortsätta precis som vanligt.

Det är där jag tycker att vi vuxna har misslyckats när vi får unga spelare att tro att en uttagning vid 15 års ålder kan avgöra hela deras framtid.

Och om det dessutom stämmer att vissa hockeygymnasier börjar bestämma sig långt innan TV-pucken ens spelas, då blir det ännu märkligare att fortsätta beskriva turneringen som ett avgörande skyltfönster.

Då borde vi snarare kunna låta den vara precis vad den är.

En fantastisk hockeyturnering.

Vi måste bestämma oss för vilken ungdomshockey vi vill ha

Jag återkommer hela tiden till en sak.

Vad är det egentligen vi vill utveckla?

Vill vi ha 13-åringar som redan vet vilken SHL-klubb de ska representera när de börjar gymnasiet?

Vill vi ha föräldrar som känner att de måste flytta sina barn mellan föreningar för att inte halka efter?

Vill vi ha spelare som lägger mer energi på att synas än på att göra sina lagkamrater bättre?

Eller vill vi skapa en ungdomshockey där så många som möjligt får möjlighet att utvecklas i sin egen takt?

Där man kan vara en fantastisk spelare som 13-åring utan att behöva behandlas som en framtida NHL-stjärna.

Och där man kan vara en ganska vanlig spelare som 13-åring utan att någon för den skull börjar räkna bort ens framtid.

För mig är svaret självklart.

Jag tror att svensk hockey skulle må bra av lite mindre brådska.

Lite mindre fokus på klubbmärken, uttagningar och vem som ligger längst fram just nu.

Och betydligt mer fokus på det som faktiskt gör spelare bättre över tid.

Bra träning. Bra ledarskap. Spelförståelse. Glädje. Tålamod. Och förmågan att fungera tillsammans med andra människor.

Det är också därför jag tror att det jag såg på isen under TV-pucken hänger ihop med det jag fick höra i korridorerna.

När vi bygger en miljö där individens nästa steg hela tiden står i centrum är det kanske inte särskilt konstigt om vissa spelare börjar tänka mer på sin egen prestation än på lagets.

Det är inte barnen som har skapat den miljön.

Det är vi vuxna.

Det är dags att sluta prata och börja ta ansvar

Jag lämnade Kungsbacka med en väldigt positiv känsla kring TV-pucken som turnering.

Den känslan har inte förändrats.

Jag tycker fortfarande att det är en fantastisk hockeyfest som vi ska vara rädda om.

Men efter alla samtal, meddelanden och reaktioner känner jag också en växande frustration över det som händer runt omkring.

För det är svårt att acceptera att vi pratar så mycket om långsiktig spelarutveckling samtidigt som det finns uppgifter om att barn i 12–13-årsåldern redan diskuteras inför framtida gymnasieplatser.

Det är svårt att prata om trygghet och tålamod när föräldrar upplever att de måste agera allt tidigare för att deras barn inte ska missa tåget.

Och det är svårt att prata om tydliga regler om människor inom hockeyn samtidigt upplever att de inte efterlevs.

Jag tycker inte att lösningen är att peka ut en enskild klubb, förälder, agent eller person på förbundet som ansvarig för allting.

Problemet är större än så.

Men någon måste börja ta ansvar.

Klubbarna måste respektera de regler som finns, även när det innebär att de riskerar att missa en attraktiv spelare.

Föräldrarna måste våga låta sina barn utvecklas utan att varje beslut handlar om nästa steg i karriären.

Agenterna måste fortsätta ta ansvar för hur och när de närmar sig unga spelare.

Och Svenska Ishockeyförbundet måste kunna visa att regelverket följs upp och att eventuella överträdelser faktiskt får konsekvenser.

Annars kommer vi fortsätta att ha samma diskussion år efter år.

Och nästa gång kanske det inte är 2012- eller 2013-kullen vi pratar om.

Då kanske vi diskuterar ännu yngre barn.

Det är en utveckling jag verkligen inte vill se.

För någonstans måste vi påminna oss om vad ungdomshockey egentligen ska handla om.

Barn som älskar att spela hockey.

Som vill bli bättre, vinna matcher, umgås med sina lagkamrater och drömma om framtiden.

Inte barn som redan innan tonåren ska behöva fundera över om de har hamnat i rätt förening för att få en gymnasieplats flera år senare.

Vi kan inte fortsätta prata om att minska hetsen samtidigt som vi accepterar ett system som riskerar att driva på den.

Och vi kan inte fortsätta skylla på TV-pucken när så mycket av problemet finns hos oss vuxna.

För det kanske mest oroande med mitt besök i Kungsbacka var inte det jag såg på isen.

Det var hur många som verkade känna till problemen utanför den.

Alla pratar om hetsen.

Alla verkar förstå att något behöver förändras.

Men vem är egentligen beredd att vara först med att göra något åt den?