20 år av kärlek
En punkt måste såklart handla om Joel Lundqvist. Vilken inramning, vilken hyllning och framför allt – vilken känslostorm. För väldigt många, skulle jag tro.
20 säsonger i Frölundas A-lag skulle summeras inför ett fullsatt Scandinavium. Joel har själv tidigare berättat för Hockeynews att han under karriären haft svårt att riktigt förstå hur mycket han betytt för människor. Livet och hockeyn rullade på, år efter år. Men kanske var det just den här eftermiddagen och kvällen som han verkligen fick möjlighet att ta in allt.
För det var känslosamt. Det syntes hela vägen upp på läktaren. När familjen, tvillingbrorsan Henrik och så många andra fanns på plats för att hylla honom och visa sin uppskattning var det svårt att inte beröras.
En mäktig kväll, fylld av minnen, kärlek och känslor. Och framför allt en otroligt fin hyllning till en av Frölundas allra största.
Finns det inte lite mer där?
Frölunda tog ledningen med 12.49 kvar av den första perioden efter att Samuel Fagemo säkert förvaltat en straff. Det var däremot Max Friberg som ordnade straffen efter en situation med Skellefteås Olle Lundström.
Jag måste säga att jag blev förvånad över Skellefteås tröga start. Det var inte alls det intensiva och aggressiva Skellefteå vi vant oss vid att se. Laget kom inte riktigt upp i nivå och hade svårt att få grepp om matchen under inledningen.
I den andra perioden förändrades matchbilden rejält. Victor Stjernborg kvitterade med ett riktigt läckert backhandmål, innan Per Lindholm gav Skellefteå ledningen i numerärt överläge.
Just Skellefteås powerplay har varit starkt under säsongsinledningen och är femte bäst i hela SHL. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det finns ännu mer att hämta där, inte minst med tanke på vilka spelare laget förfogar över.
Skellefteå tog över stora delar av perioden, spenderade mycket tid i offensiv zon och satte rejäl press på Frölunda.
Men trots Skellefteås spelövertag lyckades Frölunda komma tillbaka. Samuel Johannesson klev fram och satte kvitteringen till 2–2 innan paus.
Matchen avgjordes på straffar där Frölunda drog det längsta stråt.
Talangens lyft imponerar
En spelare som hade det tufft i fjol var Max Westergård. I dagens match fick han chansen i förstakedjan, åtminstone på pappret, tillsammans med Max Friberg och Nicklas Lasu. En minst sagt tung kedja.
Jag måste säga att jag tycker att Westergård, född 2007 och inne på sitt sista juniorår, har tagit stora kliv den här säsongen. En riktigt positiv överraskning så här långt.
Han har visserligen spelat en del med Friberg tidigare, men jag tycker att den här kedjan fick till ett riktigt bra spel.
Westergård står för ett enormt hårt jobb och jag tycker dessutom att han ser betydligt mer orädd ut i år. Han vågar ta för sig, kliva in i situationerna och spela med ett helt annat självförtroende.
Det kan såklart ha att göra med det ökade förtroendet han fått. Oavsett anledning är det väldigt roligt att se utvecklingen. Fortsätter han så här kan han bli en riktigt intressant spelare att följa under säsongen.
Samtidigt fick Frölunda tillbaka Erik Thorell, som tidigare under säsongen gjort comeback efter en långvarig handledsskada i lagets andra SHL-match, mot Färjestad. Den gången blev glädjen dock kortvarig. Thorell åkte på en ny smäll direkt och drabbades av en hjärnskakning.
Med tanke på alla skadebekymmer han haft sedan han kom till Frölunda var det ännu ett tungt bakslag. Återigen tvingades han följa laget från sidan.
Men vad passade då bättre än att göra comeback just i hyllningsmatchen för Joel Lundqvist?
Thorell tog plats i en kedja tillsammans med Noah Hasa och Mads Kongsbak Klyvø. Kanske inte den enklaste omgivningen att glänsa offensivt i, men jag tycker ändå att han såg riktigt spelsugen ut. Särskilt med tanke på alla skadebekymmer han haft den senaste tiden.
För Frölunda känns det bara positivt att han är tillbaka egentligen.
