Det står en nolla på resultattavlan. Den är inte hemmalagets. Joel Lassinantti dansar framför fansen och ståplats jublar. Tråkiga Luleå är tillbaka och det är ju inte så jäkla tråkigt, ändå.
Efter Luleås fem första matcher kunde vi slå fast ett par saker, trots att det statistiska urvalet var skralt. Än så länge tickar powerplay på bra och boxplay har genomgått en helrenovering efter fjolårets direkt usla facit i spelformen. Framåt har väl inte så mycket hänt sedan i fjol, men det är som förväntat.
Det som däremot både överraskat och oroat är följande: Luleå Hockey har släppt in 16 mål på fem matcher. Bara ett lag har släppt in fler.
Det här är naturligtvis lite pinsamt. Det här är en klubb, ett lag och en tränare som byggt i stort sett samtliga sina framgångar det senaste decenniet på att i första hand spela försvar som om Attilas hunner stod utanför ishallen och krävde gratis inträde och alla kommunens hästar. Defensiven har gått från Franz Jäger till… ja, bara Jäger.
Ett getöga på laguppställningen gav vid handen att spelare som Johan Harju (-7), Robin Kovacs (-6) och Daniel Sondell (-5) hade en del att bevisa, precis som Joel Lassinantti (89.53%). Vi ska dock komma ihåg att Luleå bara spelat fem matcher, Sondell varit skadad och firma Harju-Kovacs kamperat ihop utan något tydligt och kompetent centeralternativ. Samtidigt har målvakterna ställts mot en spärreld av lägen från värsta tänkbara positioner – de som i vanliga fall är fulla av Luleåspelare.
Det är lätt att lägga skuld på enskilda spelare, leta syndabockar i bås och på kansli. Men jag vill påstå att Luleås problem under seriens inledning inte berott på underprestation utan på centerbrist.
Att Isac Lundeström imponerat i Nordamerika må vara hänt, en center ska Luleå klara sig utan och han lär komma tillbaka så småningom. Niklas Olaussons skada de senaste matcherna har varit desto kännbarare. För med två toppcentrar borta har Luleås defensiva trygghet försvunnit. Nu var Olausson tillbaka och allt var som vanligt.
Tråkigt, trist – och alldeles underbart.
Det var två lag med rätt dåligt självförtroende som möttes, men Luleå hade i alla fall en arbetsbeskrivning. Här skulle muras. Färjestad försökte, kastade puckar från alla möjliga lägen, men alla möjliga lägen gör man inte mål på. I mitten var det stängt – och gästerna hade ingen plan eller strategi för att ta sig igenom väggen i hemmalagets zon.
Färjestad blev allt mer frustrerat och Luleå myste. Två bortdömda mål för gästerna – poff, ett tveksamt för hemmalaget. Rynos slashing i knävecket på Forsberg, Lennströms lilla klubbknuff i ansiktet på Oscar Engström – poff, en utvisning och chanslöst på slutet.
Kedjan med Austin Farley, Petter Emanuelsson och Jack Connolly har varit fantastisk offensivt hittills – men det har gett Luleå för få poäng. Med en hyfsad centerbesättning hittade Luleå sin rätta defensiva inställning och kanske kan det här vara en av de där rondellmatcherna som förre sportchefen Lars ”Osten” Bergström så gärna pratade om – de som kan bestämma färdriktningen för en vecka, en månad eller en hel säsong.
Det dröjde fem matcher innan Luleåspelarna visade för sig själva och sin publik vad solitt försvar och lojalt lagarbete faktiskt är värt i dagens SHL.
Det var på tiden.
