I dag finns tiden till sådant som tidigare var svårt att få plats med.
Thomas ”Tjomme” Johansson bor kvar i Leksand, men har kunnat resa till både Schweiz och Nordamerika för att följa sönernas hockeykarriärer. Kalendern styrs inte längre av ett lagbygge, nästa match eller jakten på en lösning när resultaten uteblir.
Omställningen har varit stor.
– Ibland behöver man ha lite sådär sorgarbete för det är klart att det är jobbigt att bli av med jobbet och man älskar det man gör och lite sådana saker, säger Johansson i DIF News.
Under sommaren kunde han få distans till hockeyn. När säsongen närmade sig väcktes känslorna igen.
– Det är klart att då kommer lite sådana här känslor tillbaks från det som var med Leksand.
Vaknade mitt i natten
Under den sista tiden i klubben gick arbetet inte att stänga av när han lämnade kontoret. Frågorna och problemen följde med hem.
– Hjärnan är ju liksom på högvarv. Det är ju inte så att man bara stänger dörren till kontoret och går hem och så kan man glömma allt annat.
Han beskriver hur han kunde vakna vid tvåtiden på natten och sedan bli liggande medan tankarna snurrade. Några timmar senare väntade en ny arbetsdag.
– Det är klart att det är en stressande och pressande miljö och det är högt tryck när det inte blir de resultat man vill att det ska bli.
Därför rymde beskedet om att lämna också en känsla av lättnad.
– Även om det var tråkigt så var det skönt att kunna sova på nätterna.
Johansson har arbetat i både Djurgården och Leksand. Han upplevde en tydlig skillnad i hur nära omgivningens engagemang kom.
– Jag upplevde ju aldrig den stressen i Djurgården.
I Leksand fanns åsikterna och människorna som ville påverka ständigt i närheten. Han understryker samtidigt att engagemanget bottnade i viljan att klubben skulle lyckas.
Det som gjorde mest ont
När Leksand sedan skulle spela för sin SHL-existens stod Johansson utanför den grupp han hade arbetat med under flera år.
Det var den delen av uppbrottet som tog hårdast.
– Det som gjorde mest ont var ju att man på något sätt fick lämna en grupp som man har varit väldigt nära och jobbat med under så lång tid.
Han ville finnas kvar för spelarna och ledarna under avgörandet.
– Att jag inte fick fullfölja och finnas där. För alla spelare och ledare. Och kunna stötta.
Möjligheten att påverka var borta.
– Just känslan av att inte kunna vara där och påverka. Det gjorde ont.
Tar ansvar – men inte för allt
När Johansson summerar det sportsliga misslyckandet skiljer han på sitt eget uppdrag och förutsättningarna runt det.
– Min uppgift var ju att försöka sätta ett så bra lag på pappret som möjligt som skulle kunna klara sig kvar i SHL. Och det lyckades jag inte med. Så det är ju mitt ansvar.
Samtidigt beskriver han en stor budgetförändring mellan säsongerna. Truppen blev sårbar när viktiga spelare försvann.
– När vi fick lite skador på fel spelare så var vi väldigt ihåliga.
Hans bild är att laget spelade bra under delar av hösten, men inte fick tillräcklig utdelning. När skadorna och de tyngre perioderna kom saknades marginalerna.
– Vi hade behövt ta lite flera poäng när vi väl spelade bra ishockey och det lyckades vi inte riktigt med.
Självkritiken finns där. Men Johansson vill också vara tydlig med var hans ansvar slutar.
– Jag kan bara ta ansvar för att jag inte lyckades med att bygga det laget som var tillräckligt bra för att vi skulle kunna hänga kvar. Sen vilka förutsättningar man får, det ligger utanför lite min kontroll.
Se avsnittet av DIF News med "Tjomme" i spelaren
