Thorwalls om livet efter smällen: ”Jag visste inte var jag skulle ta vägen”

Erik Thorwalls, 24, kommer från en riktig hockeyfamilj. Den tidigare HV71-spelaren Ola Thorwalls är Eriks pappa och redan som tvååring snörade Ola på Erik skridskorna. Därför var det ingen slump att det blev hockey för hela slanten och att HV71 är Jönköpingssonens moderklubb.

– Jag var otroligt morgonpigg när jag var liten. Så vi åkte friåkning vid fem på morgonen, säger Thorwalls med ett leende.

Nu får han minnas tillbaka på en hockeykarriär som har tagit slut.

Beskedet kom i början av september.

– Jag skulle egentligen driva pucken från egen zon hela vägen in i anfallszon. Då blev jag hakad lite bakifrån vilket gjorde att huvudet kom fram lite. I samma veva så är det en Södertäljeback som tacklade mig.

Smällen tog kraftigt mot huvudet men som tur var skedde det precis intill Östersunds spelarbås och Thorwalls kunde snabbt hoppa över sargen och sätta sig vid sina lagkamrater.

Där och då fanns ingen tanke på att bytet skulle bli hans sista i karriären.

– Jag kände mig otroligt seg i huvudet. I stunden där så blev jag inte så rädd, först var det bara att jag skulle ut och spela. Men sedan när man satt på bänken så kändes det inte så bra, då får man ju vara ärlig mot sig själv. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

Väl på bänken blixtrade det framför den tidigare forwardens ögon och han beskriver tillståndet som att det nästan kändes som om han vore full.

– Allting gick i slow motion nästan. Det var ganska läskigt.

Det var inte heller första gången i hockeykarriären som Erik drabbades av en allvarlig hjärnskakning. Även när han spelade ungdomshockey tacklades han och flög med bakhuvudet in i sargen.

– Då var jag medvetslös i fem minuter och blev utburen på bår och sen ambulans raka vägen in till sjukhuset. 

Den smällen minns han ingenting av – och den avslutade heller inte hockeydrömmen. Annorlunda var det mot SSK.

– Då var det liksom att ja: ”vi gör väl lite rehab och sen är man tillbaka”, säger Thorwalls om tankarna första tiden efter senaste hjärnskakningen.

Den tionde december inträffade smällen och förhoppningen var att vara fullt på is fullt efter jul och att kunna spela matchen mot Björklöven i mellandagarna.

Så blev inte fallet.

– Sedan så märkte jag väl successivt under tidens gång att jag får ändra mindset lite och låta det ta sin tid. Det tog ju lite längre tid än vad jag hade hoppats på. Det var ju för att jag började träna för fullt och sedan fick jag ett så kallat bakslag.

24-åringen kom då hem efter en träning och hade spränghuvudvärk resten av dagen.

– Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag satte mig i duschen och fick lite vatten över huvudet för det var det enda som hjälpte.

Thorwalls gick efter den så kallade "Hjärntrappan 2.0", en uppdaterad version som bland annat rekommenderar lätt aktivitet i stället för absolut vila efter en hjärnskakning. Men 24-åringen fick bakslag efter bakslag och när säsongen gick in i februari insåg han att det oavsett inte skulle bli något mer spel den säsongen och han hade i stället siktet inställt på att göra comeback till den nu pågående säsongen.

– Då var jag i ishallen varje dag och körde lite fys och var med lite på isen och sådär, men med lite egna restriktioner.

Vardagen var dock långt ifrån normal. När Thorwalls var i gymmet tvingades han ha öronproppar för att inte få huvudvärk, eller så fick han vänta tills de andra var klara så han kunde gymma själv när det blivit tyst.

– Jag hade även öronproppar under hjälmen när jag var på is, säger han.

Dagarna såg likadana ut till en början. Han gick upp och åt frukost, tog en promenad men började må illa direkt. Gick hem, sov någon timme och lyssnade på ljudböcker.

– Tjejen fick ju dra ett stort lass där, så det är jag tacksam för. Det var allt ifrån att laga käk, plocka ur diskmaskinen och åka och handla hade jag svårt för i början när det blev så mycket folk runt omkring. Det var väl mer de här typiska vardagssysslorna som blev problematiska. Hon (flickvännen) hjälpte mig jättemycket. Jag är tacksam för det, annars hade jag nog haft det väldigt tufft tror jag.

Erik och flickvännen Ida ute på en av alla promenader under rehabiliteringsperioden (bilden).

Sommaren flöt sedan på.

Han tränade för en comeback under hösten och agenten förde diskussioner med klubbar – men Erik kom tillslut till en insikt: det blir ingen mer hockey.

– Eftersom det tog så lång tid så ville jag inte riskera att få en smäll till, för då vet jag inte hur jag hade reagerat på det.

Därmed var smällen mot Södertälje det sista Erik Thorwalls var med om på en hockeyrink. Karriären är över och när kompisar och tidigare lagkamrater glider ut inför fullsatta arenor i höstens premiärer får Erik titta på.

– Det var lite jobbigt nu när Hockeyallsvenskan drog igång. Jag har ju många vänner i olika lag så det är kul att se dem. Samtidigt är det ju tufft att .. Det var liksom tanken att jag skulle vara där även i år men så tog det stopp, stopp med en skada liksom. Det var ju lite sorgligt att se det.

Något som hjälpt lite med sorgen av att hockeyn är över är att han studerat civilekonomi vid sidan av de senaste åren. Erik tror att en stor anledning till att han vågade ta beslutet att lägga av med hockeyn var eftersom han faktiskt har något annat att pyssla med efter karriären.

Tror du beslutet hade varit svårare annars?

– Det hade varit extremt mycket svårare. Nu har jag verkligen någonting att falla tillbaka till. Det är väl någonting jag skulle vilja skicka med. Man har väldigt mycket fritid och det är skitgött att ligga hemma och spela tv-spel men det är ganska bra att göra någonting av tiden också.

Var det lättare nu när du faktiskt hade något annat att göra efter?

– Ja, absolut. Det är inte så att jag känner att hela mitt liv går under heller utan jag tycker det är svinkul med företagande och ekonomi och hela den biten också. Nu ser jag bara fram emot att ha ett bra civilt liv i stället.

I slutet av sommaren tog han det definitiva beslut och avslutade då sin satsning mot kommande hockeysäsong.

– Man sa till alla nära och kära: ”jag är ingen hockeyspelare längre, jag skickar upp dem på hyllan här nu”.

Pappa och flickvännen Ida var de som fick höra det allra först.

– Det var klart att det var tufft. Men det var väl ganska väntat för dem också. Det var ett klokt beslut.

Erik och hans pappa Ola Thorwalls (bilden).

När Erik Thorwalls blickar tillbaka och summerar karriären sticker framför allt en höjdpunkt ut:

– Det var när jag gjorde SHL-debut med HV. Att höra HV-låten spelas och åka ut i introt.

Dessvärre var det mitt under coronapandemin och läktarna ekade därmed tomma.

– Men det var en jävla känsla. Att se namnet på ryggen på alla gubbarna och sen åka ut och spela tillsammans. Det var nog det största jag har varit med om.

I första perioden blev det dock ingen istid för Thorwalls.

– Då tänkte jag att det blir nog ingen speltid idag. Jag var ju första gången uppe i A-lagets omklädningsrum, där fanns det energidricka och bars. Jag drack lite energidricka och drog i mig två bars, sedan kom coachen och frågade om jag var redo.

Vad Erik minns själv fick han fyra byten den matchen och spelade i samma kedja som bland annat Linus Fröberg och Anton Wedin.

– Det gick faktiskt bättre än förväntat. Jag var ganska sent utvecklad och ganska liten fortfarande. Men man skötte sig helt okej.

Men trots att Erik spelat i hela sitt liv ska han nu försöka vänja sig vid att inte längre identifiera sig som en hockeyspelare.

– Jag har väl varit hockeyspelaren Erik Thorwalls, men man försöker väl krypa ifrån den identiteten lite. Samtidigt har jag ändå varit hockeyspelare i 20 år, så någonstans kommer man väl alltid vara en hockeyspelare. Jag försöker inte tänka på det så mycket, jag försöker bara vara mig själv och vara snäll och rolig.

Till sommaren tar han examen vid Jönköpings universitet där han då studerat heltid i totalt fyra år – på plats. Faktum är att Eriks utbildning inte är någon distansutbildning utan han har flugit genom hela Sverige, från de olika klubbar han spelat i, för att skriva tentor.

– När jag bodde i Kalmar så åkte jag fram och tillbaka med bilen och skrev tentor. När jag bodde i Östersund flög jag till Landvetter och sedan fick någon hämta mig där. Sedan skrev jag tentan, åkte tillbaka till Landvetter och flög upp till Östersund igen.

Tillsammans med den tidigare lagkamraten Carl Lidö, som också studerar vid sidan av hockeyn, har han åkt till universitetet i Östersund efter träningarna för att plugga tillsammans.

– Jag har fått vara ganska strukturerad och lära mig själv kan man säga. Men jag ligger i fas och har klarat allting, så det har gått bra. Men det har varit lite hektiska dagar när man åker fram och tillbaka, och flyg hit och dit.

Och trots att han emellanåt saknar hockeyn så trivs han bra med sin nya tillvaro och friheten som den innebär.

– Jag tycker det är väldigt skönt också det här att på helgerna kunna göra vad man vill. Göra vad man vill och käka vad man vill. Att ta någon bärs när man vill och inte ha ångest för det utan kunna leva ut lite på ett annat sätt.