Jag hade förmånen att bevaka Damkronorna under OS i Milano tidigare i år. Redan där såg jag ett mer strukturerat svenskt landslag än på många år. Ett lag med en tydlig spelidé, större trygghet och framför allt en övertygelse om att man faktiskt kunde utmana världens bästa.
Men det finns framför allt tre saker som gör det här VM-bronset så imponerande.
1. Tårarna i Milano – och revanschen nio månader senare
Den 19 februari var Sverige mindre än en minut från att få spela straffar om ett OS-brons.
Mira Jungåker hade gett Damkronorna ledningen mot Schweiz, som kvitterade och till slut avgjorde genom Alina Müller med bara 50,6 sekunder kvar av förlängningen.
Jag såg de svenska spelarna efteråt.
Tårarna. De tomma blickarna. Den närmast förkrossande besvikelsen.
Många hade svårt att hålla känslorna tillbaka. Det var spelare som lagt ned år av arbete och uppoffringar för just den här möjligheten. Nu hade medaljen glidit dem ur händerna med minsta möjliga marginal.
Men jag tyckte mig också se någonting annat i deras ögon.
Revanschlust.
En beslutsamhet att den här resan inte fick sluta där.
Och det fanns ytterligare en dimension. Det var Ulf Lundbergs sista match som förbundskapten efter sex år med landslaget. Spelarna hade så gärna velat ge honom en medalj som avslutning på det arbete han lagt ned.
Det gjorde förlusten ännu tyngre.
Samtidigt såg jag i Milano ett landslag som hade tagit stora steg. Strukturen, sammanhållningen och den gemensamma tron på spelidén imponerade.
När Erika Holst sedan tog över som förbundskapten, tillsammans med Pernilla Winberg och Johan Andersson, fanns en stark grund att bygga vidare på.
Det har man verkligen gjort.
För att gå från en förkrossande OS-förlust till ett historiskt VM-brons på nio månader krävs karaktär.
I Milano föll marginalerna åt fel håll.
Mot Finland föll de äntligen åt Sveriges.
Vilken revansch.
2. Jungåker symboliserar det nya Damkronorna
Det finns en spelare jag vill lyfta fram lite extra.
Mira Jungåker.
Jag tycker att hon är en av de mest intressanta och tekniskt skickliga svenska hockeyspelarna vi fått fram på väldigt många år.
Hon driver spelet med en imponerande pondus, men det handlar minst lika mycket om hennes inställning.
När Sverige låg under med 1–0 efter två perioder mot Finland var Jungåker tydligt kritisk. Hon pratade om slarv, dåligt pucktempo och att spelarna försökte göra för mycket på egen hand.
Jag gillar det.
Det säger någonting om kravbilden i det här landslaget.
Det räcker inte längre att vara nöjd med att spela en medaljmatch. Man vill vinna den också.
Och sedan klev hjältarna fram.
Lina Ljungblom kvitterade i powerplay. Hilda Svensson visade kyla i straffläggningen och Ebba Svensson Träff stod för en fantastisk målvaktsinsats när allt skulle avgöras.
Det var ett drama där minsta möjliga marginal skilde lagen åt.
Men det som imponerar mest är helheten.
Sverige har individuellt skickliga spelare som kan avgöra matcher. Nu har man också ett kollektiv som ger dem rätt förutsättningar.
Det är en oerhört viktig skillnad.
3. Dokumentären avslöjar allvaret bakom framgången
Jag såg dokumentärserien Drömmen om medalj på TV4 Play inför OS.
Den gjorde verkligen intryck på mig.
Under sex avsnitt får vi följa Damkronornas väg mot OS i Milano. Vi kommer nära spelarna, ledarna och allt det arbete som normalt sker långt från kamerorna.
Och det är framför allt en sak som fastnar.
Det lämnas ingenting åt slumpen.
Det finns ett enormt allvar i satsningen. En professionalism, en målmedvetenhet och ett engagemang som genomsyrar hela verksamheten.
Spelarna ger verkligen allt för sin dröm.
Det handlar om uppoffringar, förberedelser och en kompromisslös vilja att skapa bästa möjliga förutsättningar för att vinna medaljer.
Dokumentären ger också en större förståelse för Ulf Lundbergs arbete och den grund han lade under sina år som förbundskapten.
Det här VM-bronset är därför också ett erkännande av den långsiktiga satsningen.
För första gången sedan 2007 står Damkronorna på en VM-pall.
Nitton år.
Det är en oerhört lång väntan.
Och jag tycker att medaljen skickar en tydlig signal till resten av hockeyvärlden.
Visst återstår mycket arbete för att på allvar utmana USA och Kanada. Men utvecklingen är tydlig och det finns en generation spelare som har alla möjligheter att fortsätta ta stora steg.
Nästa vinter-OS avgörs 2030.
Tänk om det vi såg i Milano bara var början. Tänk om det här VM-bronset är ytterligare ett steg mot någonting ännu större?
Jag tänker tillbaka på de svenska spelarnas tårar efter förlusten mot Schweiz. Besvikelsen över att inte kunna ge Ulf Lundberg en medalj. Blickarna som jag uppfattade som fyllda av revanschlust.
Nio månader senare har många av dem fått sin belöning.
Och jag tror inte att vi har sett det bästa av det här landslaget ännu.