Det låg något i luften redan innan matchen. Det var nästan märkligt.
När jag kom in i Avicii Arena inför matchen mot Färjestad var det knäpptyst. Då menar jag inte att lägga någon som helst skuld på Djurgårdens supportrar, som gång på gång har visat vilken kraft de kan vara.
Det handlade mer om en känsla.
Om temperaturen runt ett Djurgården som fortfarande jagar säsongens första trepoängare och som redan satt sig i en situation där varje ny förlust börjar väga lite tyngre.
Sedan släpptes pucken. Och känslan blev inte direkt bättre.
Färjestad är ett topplag och Djurgården ser just nu ut som ett bottenlag.
Den här kvällen var det toppen mot botten. Punkt slut.
Skillnaderna var alldeles för stora – jösses.
Hellberg höll Djurgården kvar – igen
Framför allt blev det smärtsamt tydligt i den andra perioden.
Under en sekvens parkerade Färjestad i Djurgårdens zon i flera minuter. DIF fick inte ut pucken, spelarna blev tröttare och tröttare och Färjestad kunde fortsätta flytta puck och människor.
Robert Kimby tog timeout efter knappt halva perioden.
Kort därefter skapade Djurgården faktiskt en riktigt bra möjlighet genom Vejdemo och Stockselius. En sådan chans som hade kunnat ge laget lite luft och förändra energin i matchen.
Men det blev inte så.
I stället fortsatte Färjestad att attackera från alla håll.
Inifrån. Utifrån. Genom trafik.
Djurgården sjönk ihop och Magnus Hellberg fick arbeta.
Det var framför allt den långe mannen bakom masken som gjorde att Djurgården över huvud taget hade en chans att få med sig någonting så långt in i matchen.
Problemet är att en målvakt inte kan lösa allt.
2–0-målet säger också mycket om var Djurgården befinner sig.
Ett uppspel mot en stillastående spelare i mittzon, pucktapp, snabb spelvändning – och Per Åslund skickar upp pucken.
Det är för enkelt.
Djurgården ger bort alldeles för många puckar i egen zon och mittzon. Mot ett lag med Färjestads kvalitet blir notan dyr.
Jag ser ingen hållbar vändning
Och det är här min stora oro finns.
Djurgården kan mycket väl vinna några hockeymatcher framöver. Det kan lossna en kväll, självförtroendet kan växa och plötsligt har man två eller tre segrar på kort tid.
Men jag tittar på någonting annat.
Vad finns i spelet just nu som talar för en hållbar förändring över tid?
Jag har svårt att hitta det.
Just nu finns det väldigt lite som talar för att Djurgården ska undvika en lång och besvärlig bottenkamp den här säsongen.
Det betyder inte att säsongen är körd i oktober. Självklart inte.
Men det krävs betydligt mer än någon enstaka seger för att förändra bilden. Det måste börja finnas en stabilitet. Ett grundspel att falla tillbaka på. En trygghet när motståndaren trycker på.
Det finns inte där i dag.
Jag tror att Djurgården behöver värva
Och framför allt oroar försvarsspelet.
Offensiven är inte direkt bländande heller, men jag tycker fortfarande att det finns tillräckligt mycket individuell offensiv kvalitet för att Djurgården ska kunna hitta kemi och få fart på målproduktionen.
Jag hade börjat bakifrån.
Lucas Carlsson är efterlängtad och kommer naturligtvis att göra skillnad när han väl är tillbaka på riktigt.
Men efter den här starten måste frågan ställas:
Hur mycket kan en enda bra back förändra?
Jag är tveksam till att det räcker.
Min känsla är att Djurgården under den här säsongen kommer att behöva värva ytterligare en back.
Inte en offensiv stjärna som ska styra ett powerplay och göra 30 poäng.
Jag hade letat efter trygghet.
En back som kan spela mycket. Som kan slå ett bra förstapass. Som kan hantera press och som framför allt kan öka konkurrensen i en backbesättning där flera spelare hittills inte har kommit upp i tillräckligt hög nivå.
För just nu håller inte Djurgårdens försvarsspel. Det finns ingenting som tyder på motsatsen.
Nu kan det börja blåsa på riktigt
Och schemat tänker inte erbjuda någon hjälpande hand.
Frölunda väntar på bortaplan.
Sedan fortsätter det med nya tuffa matcher. Det är därför nästa period blir så viktig.
Nu måste karaktären fram.
För fortsätter Djurgården på den här nivån ytterligare tre, fyra eller fem matcher kommer situationen snabbt att förändras. Då handlar det inte längre bara om en svag start.
Då kommer frågorna om justeringar, förstärkningar och förändringar bli betydligt fler.
Jag är inte riktigt där ännu.
Men Djurgården balanserar farligt nära gränsen där en dålig start övergår till ett regelrätt krisläge.
Och efter det jag såg mot Färjestad har jag väldigt svårt att peka på den där tydliga ljusningen som säger att vändningen är nära.
En liten sådan fanns åtminstone.
Hampus Zirath kom in och stod för flera pigga byten. Han gav energi och gjorde ett bra intryck.
Det ska han ha beröm för.
Men det säger samtidigt någonting om situationen när det är en av få saker jag tar med mig som positivt från den här kvällen.
För det kommer naturligtvis inte vara Hampus Irat som ensam vänder Djurgårdens säsong.
Det här måste vändas av ett helt lag.
Och det börjar bli bråttom.
