”När ett nej börjar kännas riskabelt”
Jag får ibland frågan vad jag tycker om selectlag och dyra hockeyläger. Mitt första svar är ganska enkelt: jag tycker inte om att barnfamiljer ska behöva betala ännu mer pengar för att deras barn ska känna att de har en chans. Hockey är redan en dyr sport. Utrustning, resor, cuper och avgifter kostar tillräckligt.
Sedan jag började med Hockeyspionen har jag har fått se vad några föräldrar lägger på hockeyn under en säsong. De har skickat sina egna sammanställningar till mig på Instagram, och i flera fall handlar det om runt 150 000 kronor extra per säsong för läger, träningar, resor och annat utöver den vanliga föreningshockeyn.
Det är föräldrarnas uppgifter, ingen kartläggning av vad familjer i allmänhet betalar. Men bara att jag får se sådana summor gör mig ärligt talat förbannad. Hur många familjer har ens möjlighet att lägga de pengarna?
Jag är heller ingen förespråkare för hetsen som kan börja alldeles för tidigt. Barn ska inte behöva bygga ett hockey-CV innan de ens har hunnit bli tonåringar.
Samtidigt förstår jag varför selectverksamheten finns. Det finns barn som älskar hockey så mycket att de vill träna mer än vad deras vanliga lag kan erbjuda. Barn som frågar om de får stanna kvar efter träningen, som vill spela med äldre och som själva söker nästa utmaning. Det drivet tycker jag att vi måste ta på allvar.
Jag var ett sådant barn. Jag låg tidigt långt fram, men framför allt älskade jag att träna.
Vad händer när föreningshockeyn inte räcker?
Fick jag chansen att med kort varsel hoppa in med de äldre, så tog jag den. Jag vet faktiskt inte vilken hockeyspelare jag hade blivit om jag inte hade fått de möjligheterna.
Därför blir det en krock för mig när klubbar och förbund fortsätter att strama åt möjligheterna för barn att träna och spela på en nivå som passar dem. Jag förstår tanken bakom att minska press och tidig utslagning. Men vad erbjuder vi barnet som vill mer, helt av egen vilja? Om svaret blir ”vänta på din tur”, kommer någon annan att erbjuda
träningen barnet söker. Ofta till ett högt pris.
Och här tycker jag att selecthockeyn har vunnit. Sedan jag startade Hockeyspionen har jag flera gånger fått meddelanden från unga spelare som undrar om deras karriär kan påverkas om de inte kommer med på ett visst läger eller i ett visst selectlag. Tänk på det en stund. Barn frågar på allvar om en utebliven lägerplats kan stänga dörren till deras framtid inom hockeyn.
Det som gör frågorna ännu mer talande är vad jag hör från andra hållet. Sedan jag startade Hockeyspionen har jag pratat med flera elitspelare och tränare på hög nivå. Ingen av dem har sagt till mig att unga måste åka på selectläger för att lyckas. När de pratar om vad som hjälpte dem själva, eller vad de vill se hos unga spelare, kommer de ofta tillbaka till spontanidrotten.
Att spela för att det är kul. Att få testa saker, göra misstag och nöta vidare utan att varje pass behöver ha ett pris eller en uttagning kopplad till sig.
Jag tror att många föräldrar känner samma oro som barnen som skriver. De vill ge sitt barn bästa möjliga chans, men det är svårt att veta vilka steg som faktiskt spelar roll längre fram. Då är det lätt att lita på den som säger att just det här lägret är viktigt. Nästa gång kommer ett nytt läger, en ny uttagning och samma tanke: Tänk om mitt barn hamnar efter om vi tackar nej?
När viljan att träna mer kostar
Här har föräldrar också ett ansvar. Innan man betalar för ännu ett läger tycker jag att man behöver stanna upp och fråga: Vill mitt barn verkligen åka, eller är det jag som är rädd att barnet ska missa något? Vad får barnet ut av lägret? Och vem har egentligen sagt att det är nödvändigt för att lyckas? Den oron är förståelig, men den får inte bli något vi lägger på barnens axlar.
Det säger något om hur skickligt selectverksamheterna har byggt upp bilden av sin betydelse. Där får man nästan applådera deras marknadsföring. Samtidigt tycker jag att förbundet och föreningarna behöver fråga sig varför barn och föräldrar har börjat tro att det är där möjligheterna finns.
Mitt svar till de unga som skriver är att ett enskilt läger inte avgör deras hockeykarriär. Men jag vill också förstå varför frågan känns så stor för dem. Om den vanliga föreningshockeyn inte har plats för både barnet som behöver mer tid och barnet som vill ha fler utmaningar, lämnar vi ett tomrum. Det tomrummet fylls redan av verksamheter som familjer betalar dyrt för.
Barn ska inte behöva bygga hockey-CV
Jag vill inte att barn ska behöva köpa sig till känslan av att de får satsa. Jag vill att klubbarna ska kunna se den spelare som säger: ”Jag vill träna mer. Finns det någon möjlighet?” Ibland kanske svaret är ett extra pass. Ibland att få prova med äldre spelare. Det behöver anpassas efter barnet, men viljan ska mötas med något mer än ett nej av princip.
Så hur viktig är selecthockeyn egentligen? För ett barns framtid som hockeyspelare tror jag att den ofta är mycket mindre viktig än vad många har fått för sig. Men som tecken på något som saknas i svensk hockey är den väldigt viktig. När barn och föräldrar börjar oroa sig för att missa ett dyrt läger behöver vi lyssna på vad de egentligen säger.
