Mariestad har en märklig förmåga att få fram toppkedjor. Förra säsongen var enheten med Karl Umegård, Max Wennlund och Jeremias Lindewall Hockeyettans överlägset bästa enhet. Två säsonger innan dess så dominerade Oscar Tellström, Ludwig Wistén och Jesper Lindén Hockeyettan.
Nu är det dags igen. Men denna gång är det en helt otippad enhet som gör succé. Det handlar om tre spelare som ingen trodde mycket om inför säsongen, men som under inledningen av säsongen burit Mariestad till att vara söderettans starkaste lag. Då pratar vi om ett lag som förutspåddes att vara ett mittenlag, kanske något bättre.
Det som är fascinerande är bakgrunden spelarna kom in i säsongen med.
* Alexander Lundman ratades av Vita Hästen då han inte ansågs hålla för en producerande roll. Han var i deras ögon mer en grinder.
* Oliver Marcelius är en förstaårssenior som under sin juniortid gjort ok med poäng men absolut inget som antydde att han skulle kunna vara en toppspelare i ettan direkt.
* Wiggo Weinö var kvar i klubben, men kom från en säsong där han inte alls fick ut sin kapacitet, utan mest åkte runt och såg frustrerad ut. Han fick det aldrig att lossna riktigt.
Tre spelare som på förhand inte såg ut att kunna dominera Hockeyettan. Men det är precis det man gjort under lagets första åtta matcher.
Alexander Lundman är det stora utropstecknet, i alla fall den det snackas om mest. Och det är inte svårt att förstå varför. Den 25-årige rightaren har manglat in mål (och poäng). Tolv mål på åtta spelade matcher ger ett snitt på 1,5 mål per match, med det är han tre mål före Hockeyettans näst bästa målskytt, trots att Lundman spelat två matcher färre. Han har ett fruktat skott, men är också oöm och tar striden framför kassen samtidigt som han med ett bra spelsinne ofta befinner sig på rätt plats i rätt tid.
Men Lundman hade inte toppat skytteligan utan någon som serverat honom pucken i bra lägen. För Lundman må vara skicklig, men han är inte den som själv skapar chanserna. Och i Oliver Marcelius har han fått en förstklassig servitör. Den blott 20-årige righcentern verkar inte bara ha två ögon, utan en 7-8 stycken placerade runt hela huvudet. Han ser passningar som inte finns. Men han är även otroligt stark på pucken, tack vare bra teknik och hur stark han är i kroppen. Han kan också styra tempot på ett sätt som näst intill är utrotat i svensk ishockey. Numer ska allt gå på fart, och visst fixar Marcelius det med, men han kan också dra ner på tempot för att öppna upp ytor.
Som tredjelänk finns Wiggo Weinö. Han står för farten, men även en hel del kraft och spelsinne. Det är ofta han som driver in pucken i zonen, innan han spelar fram Lundman och Marcelius. Weinö spelar med en helt annan pondus denna säsong, han tar för sig på isen, vill ha mycket puck och vet vad han ska göra med den när han väl får den. Han har ett väldigt bra spelsinne i hög fart. Men han har även mognat som spelare. Där man förra säsongen kunde se hängande huvud och frustrationsutvisningar ser man idag ett högt huvud, hårt arbete och ruskig disciplin. Det syns också i statistiken: Weinö har söderettans bästa plus/minus-statistik.
Förra säsongen hade Mariestad en förstakedja som dominerade Hockeyettan, men fick betydligt mindre produktion från övriga formationer. I år har den svagheten blivit en styrka, när tre spelare oväntat klivit fram och visat vilken klass de håller, något få hade räknat med inför säsongen.
Foto: Sofie Alexandra Kitteröd
