Om NIU-platserna redan är tagna – vad är då processen värd?

TV-pucken inifrån, del 3: Reglerna är tydliga – ändå uppges platserna redan vara fyllda

Klubbarna får börja kontakta spelare från den 1 januari i årskurs 8. Först i oktober under spelarens U16-år får de erbjuda en idrottslig plats på hockeygymnasiet. Ändå har jag fått uppgifter om att vissa föreningar redan har sina tilltänkta spelare från 2012-kullen klara, samtidigt som det ryktas om kontakter med ännu yngre spelare. Hur går det ihop med Svenska Ishockeyförbundets regelverk? Och varför fortsätter hetsen när reglerna faktiskt finns där för att skydda spelarna? I den tredje delen av TV-pucken inifrån granskar jag vad som gäller för klubbar och agenter, varför systemet riskerar att kringgås och vad som behöver förändras.

Alla pratar om hetsen – men vad säger egentligen reglerna?

I mina två tidigare artiklar från TV-pucken har jag berättat om det jag såg på isen i Kungsbacka och framför allt om det jag fick höra i korridorerna.

Det har handlat om hockeygymnasier som uppges vara ute allt tidigare i sin rekrytering, agenter som försöker hitta framtidens talanger och föräldrar som känner att de måste fatta allt större beslut om sina barns hockeyframtid.

Responsen har varit enorm.

Jag har fått mängder av meddelanden från människor runt om i hockey-Sverige. Föräldrar, ledare och personer med insyn i både föreningar och agentverksamhet har delat med sig av sina erfarenheter.

Men ju mer jag har pratat med människor, desto mer har jag börjat fundera över en sak.

Vi diskuterar ständigt den tidiga rekryteringen. Vi pratar om att klubbar ligger långt framme, att spelare redan har bestämt sig och att familjer känner en enorm stress.

Men hur många vet egentligen vad som faktiskt gäller?

När får en klubb kontakta en spelare? När får den erbjuda en plats på hockeygymnasiet? Vad är tillåtet och vad är inte tillåtet? Och vilka regler gäller egentligen för agenterna?

Jag tror att vi behöver börja där.

För det intressanta är att det redan finns ett regelverk.

Och när man sätter det regelverket i relation till de uppgifter som har kommit fram efter mina tidigare artiklar blir det ganska svårt att förstå hur svensk hockey har hamnat där vi är i dag.

Den 1 januari i åttan – då får klubbarna börja kontakta spelarna

Vi börjar med hockeygymnasierna.

Enligt Svenska Ishockeyförbundets riktlinjer får ansvariga för NIU-verksamheterna börja kontakta potentiella elever den 1 januari när spelarna går i årskurs 8.

Från det datumet får klubbarna inleda sitt rekryteringsarbete. De får visa intresse, presentera sin verksamhet, bjuda in till besök och eventuella tryout-dagar samt uppmuntra spelare att söka till deras hockeygymnasium.

Det är alltså inte förbjudet att ha kontakt med spelare före gymnasievalet.

Men det finns en väldigt viktig begränsning.

Ingenting får göras klart under den här perioden.

Det är förbundets egen formulering.

Inga bindande avtal om NIU-platsen får skrivas och det första datumet som en klubb får erbjuda en idrottslig NIU-plats är den 10 oktober under spelarens U16-år.

Själva ansökan öppnar den 6 september samma år och stänger den 1 december. Senast den 25 januari året därpå ska spelarna ha fått besked om en idrottslig NIU-plats, och den 26 januari är sista dagen att svara på ett sådant erbjudande.

Det här innebär att en klubb får visa intresse för en spelare långt innan gymnasiet börjar, men den får inte göra klart en framtida NIU-plats hur tidigt som helst.

Och det är just den skillnaden som jag tycker är så viktig att förstå.

För nu vill jag att vi sätter reglerna i relation till det som jag har fått höra under och efter TV-pucken.

Om 2012-kullens platser redan är fyllda – vilka regler har då följts?

I min första artikel berättade jag om uppgifter som kom fram under mitt besök i Kungsbacka.

Där pratades det om att vissa av Sveriges mest attraktiva hockeygymnasier i princip redan skulle ha sina framtida platser för spelare födda 2012 fyllda.

Efter publiceringen har jag dessutom fått höra uppgifter om att även spelare födda 2013 redan diskuteras i rekryteringssammanhang.

Låt oss då titta på vad det faktiskt innebär.

Spelare födda 2012 går normalt i årskurs 8 under hösten 2026.

Enligt förbundets riktlinjer får NIU-verksamheterna alltså inte börja kontakta den kullen i rekryteringssyfte förrän den 1 januari 2027.

Och det första datumet som en spelare född 2012 får erbjudas en idrottslig NIU-plats är den 10 oktober 2027.

För spelare födda 2013 ligger motsvarande datum ytterligare ett år framåt.

Där får rekryteringskontakterna börja den 1 januari 2028 och erbjudanden om NIU-platser lämnas först från den 10 oktober 2028.

Spelare födda 2012 börjar normalt gymnasiet hösten 2028, medan spelare födda 2013 börjar hösten 2029.

Låt det sjunka in en stund.

Om uppgifterna om redan klara spelare och fyllda platser från 2012-kullen stämmer, då handlar det inte om klubbar som ligger några veckor före i processen. Då kan det handla om överenskommelser omkring ett år innan en NIU-plats ens får erbjudas.

Och när det gäller 2013-kullen pratar vi om ännu yngre barn.

Jag vill vara tydlig med att uppgifterna kommer från personer jag har pratat med. Jag har inte kunnat verifiera några otillåtna antagningsbeslut eller fastställa att en namngiven förening har brutit mot reglerna.

Men om en klubb redan har kontaktat en spelare född 2012 i syfte att rekrytera honom till sitt NIU, före den 1 januari 2027, då skulle det strida mot förbundets angivna startdatum för sådana kontakter.

Och om en klubb redan har lovat bort en framtida NIU-plats eller i praktiken gjort klart med en spelare, då skulle det också stå i strid med förbundets besked om att ingenting får göras klart i förtid.

Det är viktigt att skilja på det här och vanlig scouting.

Att en förening följer en ung spelare, bedömer hans utveckling och internt diskuterar honom som en framtida rekrytering innebär inte automatiskt ett regelbrott.

Att en klubb internt har bestämt vilka spelare den helst vill rekrytera är inte heller samma sak som att spelarna faktiskt har erbjudits eller blivit lovade NIU-platser. För att kunna bedöma om reglerna har överträtts behöver vi veta vilka kontakter som har tagits och vad som eventuellt har överenskommits.

Men att aktivt rekrytera spelaren innan kontakterna får börja, eller att göra upp om en framtida NIU-plats innan den får erbjudas, är något helt annat.

Och det är just därför jag tycker att uppgifterna om redan fyllda platser är så allvarliga.

För vad betyder det egentligen när någon inom hockeyn säger att en spelare redan är klar?

Har klubben bara identifierat spelaren som intressant?

Har familjen fått veta att klubben vill ha honom?

Eller har man redan kommit överens om att han ska börja där, trots att det formella erbjudandet ännu inte får lämnas?

Det är en enorm skillnad.

Och om den sista situationen förekommer tycker jag att vi har ett väldigt stort problem.

Om platserna redan är fördelade – vad är då poängen med ansökan?

Det är här jag tycker att diskussionen blir riktigt intressant.

För om vi utgår från att uppgifterna stämmer och vissa klubbar redan har bestämt vilka spelare de vill ha från 2012-kullen, vad är då egentligen poängen med att vi har en officiell ansökningsprocess?

Vad ska spelaren som utvecklas enormt under tiden fram till gymnasiestarten tänka?

Vad händer med den som växer sent, får bättre självförtroende eller plötsligt börjar förstå spelet på ett helt annat sätt?

Och vad händer med alla de spelare som inte ens finns med i diskussionen när klubbarna börjar planera sina framtida juniorlag?

Jag har tidigare skrivit mycket om hur svårt det är att bedöma framtida potential hos unga hockeyspelare.

En 13-åring som är bäst i sitt distrikt i dag behöver inte vara bäst när han är 17.

Och den som knappt syns vid 13 kan vara en av de bästa spelarna i landet några år senare.

Ändå verkar vi ha skapat en kultur där allt fler vill bestämma sig allt tidigare.

Det är ganska motsägelsefullt.

Vi pratar om långsiktig utveckling, tålamod och vikten av att låta spelare mogna i olika takt.

Samtidigt finns det uppgifter om att framtida gymnasieplatser kan vara mer eller mindre fördelade medan spelarna fortfarande går i högstadiet.

Jag har svårt att få ihop det.

Och jag har ännu svårare att förstå varför vi ska acceptera en utveckling där den officiella ansökningsprocessen riskerar att bli en formalitet för spelare som redan fått sina framtida platser utpekade.

För om beslutet i praktiken redan är fattat, vad spelar det då för roll vilket datum som står på papperet?

Varför skulle klubbarna vilja tänja på reglerna?

Jag tror egentligen att svaret är ganska enkelt.

Alla vill ha de bästa spelarna.

De stora föreningarna vill bygga starka juniorlag, utveckla framtida seniorspelare och skapa verksamheter som producerar spelare till högsta nivå.

Det är inget konstigt med det.

Det finns dessutom ekonomiska intressen i att utveckla spelare som senare når internationell toppnivå.

Men problemet uppstår när konkurrensen om spelarna blir så stor att föreningarna börjar tävla om vem som kan vara först.

Föreställ dig att du ansvarar för rekryteringen till ett hockeygymnasium.

Du har identifierat fem spelare som du verkligen vill ha. Samtidigt får du höra att två konkurrerande klubbar redan har varit i kontakt med deras familjer.

Vad gör du då?

Väntar du tills du får ta kontakt enligt regelverket, med risken att spelarna redan har bestämt sig?

Eller försöker du hitta ett sätt att själv skapa en relation med familjerna?

Det är här jag tror att en stor del av problemet finns.

För om klubbarna upplever att konkurrenterna redan har börjat rekrytera, samtidigt som risken för konsekvenser uppfattas som liten, då skapas en väldigt farlig kultur.

Till slut kan den klubb som faktiskt följer reglerna känna sig som förloraren.

Och den som tänjer på dem får ett försprång.

Då handlar rekryteringen inte längre bara om vem som är bäst på att utveckla hockeyspelare. Den handlar också om vem som är beredd att gå längst för att få dem.

Det är inte hållbart.

Jag kan inte slå fast hur vanligt det är att reglerna överträds eller vilka åtgärder som har vidtagits i enskilda fall.

Men i mina samtal återkommer bilden av att många upplever att risken för konsekvenser är liten.

Och om den upplevelsen får fortsätta sprida sig blir det till slut väldigt svårt att skapa respekt för regelverket.

Familjerna känner att de måste springa fortare och fortare

Men det här handlar inte bara om klubbarna.

Det handlar också om vad deras agerande gör med familjerna.

För tänk dig att du är förälder till en duktig 13- eller 14-åring.

Du får höra att flera av de bästa spelarna i årskullen redan har fått positiva besked från stora föreningar. Kanske berättar någon att de redan vet vilket hockeygymnasium deras barn ska börja på.

Vad gör du då?

Sitter du lugnt och väntar på att den officiella processen ska börja?

Eller börjar du fundera på om ditt eget barn också måste byta förening, åka på fler camper eller försöka skapa kontakter?

Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen sig i den situationen.

Och jag förstår dem.

Jag kan gå till mig själv.

När Skellefteå AIK visade intresse för mig var det en enorm möjlighet. Jag vet hur mycket det betyder att känna sig utvald av en stor förening och få chansen att fortsätta utvecklas i en sådan miljö.

Men tänk vad som händer när de här kontakterna börjar redan när spelarna är 13 eller 14 år gamla.

Plötsligt är det inte längre självklart att spela hockey där man trivs bäst.

Man börjar fundera på var man behöver vara för att inte missa nästa möjlighet.

Och det mest tragiska är att många familjer förmodligen inte ens vill vara en del av hetsen.

De känner bara att de inte har råd att stå utanför.

Det är därför jag tycker att ansvaret måste börja hos klubbarna.

Vi kan inte skapa ett system där familjerna upplever att de måste fatta beslut långt i förväg och sedan kritisera dem för att de stressar.

För det ska inte vara upp till en 13- eller 14-åring eller dennes föräldrar att försöka lista ut vilka klubbar som följer reglerna och vilka som eventuellt inte gör det.

Det ansvaret måste ligga hos föreningarna och hos Svenska Ishockeyförbundet.

Agenterna – samma problem, men andra regler

En annan fråga som återkom under TV-pucken handlade om agenterna.

Och här tycker jag faktiskt att det finns en intressant motsättning.

Enligt SICO publicerade etiska regler får en SICO-certifierad agent inte kontakta en spelare som tilltänkt klient förrän kalenderåret då spelaren fyller 16.

Det gäller även om kontakten sker genom en förälder eller någon annan person.

Det betyder exempelvis att en SICO-certifierad agent, enligt dessa regler, inte får försöka värva en spelare född 2012 som klient förrän under 2028.

För spelare födda 2013 är motsvarande år 2029.

Men även här tycker jag att vi måste fundera över vad som händer i praktiken.

För precis som klubbarna har ett intresse av att säkra framtidens talanger har agenterna ett intresse av att representera dem.

Och om en agent redan när spelaren är 13 eller 14 år gammal börjar bygga en relation med familjen, pratar om framtiden och skapar förväntningar om ett framtida samarbete, var går då gränsen?

Är det ett vanligt samtal?

Är det rådgivning?

Eller är det i praktiken ett sätt att knyta till sig en framtida klient långt innan reglerna tillåter det?

Jag säger inte att alla agenter arbetar på det sättet.

Tvärtom har jag pratat med flera personer inom agentbranschen som är noga med att förhålla sig till de regler som gäller.

Men det är just därför frågan är viktig.

För om vissa agenter försöker följa reglerna samtidigt som andra hittar sätt att ligga före, då riskerar vi att få samma situation som med hockeygymnasierna.

Den som gör rätt kan känna sig som förloraren.

Och den som tänjer på gränserna får ett försprång.

Jag tycker att vi måste våga diskutera även den delen av svensk ungdomshockey.

Förbundet kan inte fortsätta stå vid sidan av

Men nu kommer vi till det som jag tycker är den kanske viktigaste delen av hela diskussionen.

Svenska Ishockeyförbundets ansvar.

För vi kan prata hur mycket som helst om klubbar som vill ha de bästa spelarna, föräldrar som stressar och agenter som försöker hitta framtida klienter.

Men någon måste faktiskt se till att systemet fungerar.

Och det ansvaret kan inte ligga på enskilda 13- eller 14-åringar eller deras föräldrar.

I min förra artikel berättade jag att jag genom egna kontakter vet att frågor om tidig rekrytering har lyfts till förbundet av personer inom hockeyn.

Jag kan inte slå fast exakt hur de uppgifterna har hanterats eller vilka åtgärder som eventuellt har vidtagits.

Men jag tycker att det finns ett antal frågor som förbundet borde kunna besvara.

Hur kontrollerar man att klubbar inte kontaktar spelare före den tillåtna tidpunkten?

Hur granskar man misstänkta muntliga överenskommelser om framtida NIU-platser?

Vad händer när en förälder eller en mindre förening upplever att reglerna har brutits?

Och kanske viktigast av allt:

Vilka faktiska konsekvenser riskerar en förening som inte följer regelverket?

För jag tycker inte att det räcker att hänvisa till ett dokument på hemsidan.

Ett regelverk är bara så starkt som uppföljningen av det.

Och om klubbarna upplever att ingen kontrollerar vad som händer, då finns det heller inte särskilt mycket som hindrar att rekryteringen fortsätter flyttas längre och längre ned i åldrarna.

Det är här jag tycker att förbundet riskerar att stoppa huvudet i sanden.

Inte för att jag kan slå fast att ingenting görs.

Utan för att det finns en frustration inom hockeyn som måste bemötas betydligt tydligare.

Förbundet behöver visa hur reglerna följs upp, hur misstänkta överträdelser hanteras och vilka konsekvenser som faktiskt kan bli aktuella.

Annars lämnar man fältet öppet för spekulationer.

Och det gynnar ingen.

Allra minst spelarna.

Vi behöver inte fler fina ord – vi behöver ett system som fungerar

Jag tror inte att vi behöver börja med att skriva om hela regelverket.

Däremot behöver vi se till att de regler som redan finns faktiskt får betydelse.

För mig finns det framför allt några saker som borde prioriteras.

För det första behöver rekryteringsprocessen bli betydligt mer transparent.

Alla familjer borde få samma tydliga information om när kontakter får tas, vad klubbarna får säga och när en plats faktiskt får erbjudas.

Jag skulle dessutom vilja se tydligare dokumentation av den formella NIU-rekryteringen, så att det går att följa när kontakter inleddes och när eventuella erbjudanden lämnades.

Det måste naturligtvis ske med hänsyn till spelarnas integritet.

Men vi kan inte ha en process där nästan allting av betydelse riskerar att ske bakom stängda dörrar.

För det andra måste regelbrott kunna få konsekvenser.

Om en förening systematiskt bryter mot NIU-reglerna tycker jag att det måste finnas en tydlig och rättssäker möjlighet att ingripa.

Det skulle exempelvis kunna handla om varningar, krav på åtgärdsplaner eller, vid allvarliga och upprepade överträdelser, en prövning av föreningens NIU-certifiering.

Det här är förslag på hur systemet skulle kunna utvecklas, inte påståenden om vilka sanktioner som finns i dag.

Men grundprincipen är enkel.

Det ska aldrig vara en konkurrensfördel att bryta mot reglerna.

För det tredje behöver familjerna få bättre stöd.

Jag tycker att alla spelare och föräldrar som står inför ett NIU-val borde erbjudas en ordentlig genomgång av hur processen fungerar.

Inte bara vilka datum som gäller, utan också vad man ska tänka på innan man byter förening, flyttar hemifrån eller skriver under ett avtal.

Det borde också finnas en oberoende funktion dit familjer kan vända sig med frågor eller misstankar om otillåten rekrytering, utan att behöva vara rädda för att det påverkar spelarens möjligheter.

Och för det fjärde måste vi våga prata om hur tidigt vi egentligen behöver välja spelare.

För även om alla klubbar skulle följa dagens regler till punkt och pricka tycker jag att vi måste fundera över vad den tidiga selekteringen gör med svensk hockey.

Behöver vi verkligen skapa så starka förväntningar kring framtida gymnasieplatser redan i åttonde klass?

Skulle det gå att minska trycket genom att göra processen mer samlad och tydlig?

Och hur ser vi till att spelare som utvecklas sent fortfarande har verkliga möjligheter att konkurrera om platserna?

Jag säger inte att det finns enkla svar.

Men jag tycker att frågorna förtjänar att diskuteras.

För vi kan inte fortsätta prata om tålamod och långsiktig utveckling samtidigt som systemet uppmuntrar alla att vara först.

Det som händer utanför isen kommer till slut att synas på den

När jag skrev min första artikel från TV-pucken var jag ganska kritisk till delar av spelet.

Jag tyckte att det var för mycket individuella prestationer, för lite spelsinne och alldeles för många situationer där spelare försökte göra allting själva.

I min andra artikel utvecklade jag tanken att det kanske finns ett samband mellan det vi ser på isen och den miljö vi vuxna har skapat runt spelarna.

Efter att ha tittat närmare på regelverket har den funderingen inte blivit mindre.

För tänk efter.

Vi har skapat en miljö där spelare hela tiden uppmuntras att tänka på nästa steg.

Nästa uttagning. Nästa camp. Nästa klubb. Nästa möjlighet att bli upptäckt.

Föräldrar känner att de måste ligga steget före.

Klubbar vill identifiera framtidens talanger tidigare än konkurrenterna.

Agenter har ett intresse av att bygga relationer med lovande spelare.

Och mitt i allt det här står barn som egentligen bara borde få koncentrera sig på att bli bättre hockeyspelare.

Jag tror inte att det är särskilt konstigt om den här miljön också påverkar hur vissa spelare tänker på isen.

Om vi hela tiden lär dem att den egna karriären är det viktigaste, varför blir vi då förvånade när vissa börjar sätta sin egen prestation före lagets?

Det betyder naturligtvis inte att varje spelare som dribblar för mycket har stressade föräldrar eller har blivit kontaktad av en stor klubb.

Så enkelt är det inte.

Men jag tror att vi måste våga se helheten.

För det vi belönar utanför isen riskerar också att påverka beteendet på den.

Det är dags att någon börjar ta ansvar

Jag har nu skrivit tre artiklar om TV-pucken.

Och ju mer jag sätter mig in i frågorna, desto tydligare blir det för mig att turneringen i sig inte är det stora problemet.

TV-pucken är fortfarande en fantastisk hockeyfest.

En upplevelse som många spelare kommer att bära med sig resten av livet.

Men det som händer runt omkring turneringen säger en hel del om vart svensk ungdomshockey är på väg.

Vi har ett system där familjer känner att de måste agera allt tidigare för att inte missa tåget.

Vi har uppgifter om klubbar som kan ha sina framtida spelare klara långt innan den ordinarie antagningsprocessen.

Vi har agenter som omfattas av etiska begränsningar, samtidigt som familjer behöver hjälp att förstå stora beslut.

Och vi har ett förbund som måste bli betydligt tydligare med hur reglerna faktiskt följs upp.

För det är inte rimligt att den familj som försöker ta det lugnt ska behöva känna att den gör fel.

Det är inte rimligt att en mindre förening ska behöva se sina unga spelare lockas vidare allt tidigare utan att veta om regelverket följs.

Och det är framför allt inte rimligt att barn i 13–14-årsåldern ska behöva känna att deras framtida hockeykarriär redan håller på att avgöras.

Jag förstår att klubbarna vill ha de bästa spelarna.

Jag förstår att föräldrarna vill ge sina barn de bästa möjligheterna.

Och jag förstår att spelarna drömmer om att nå så långt som möjligt.

Men någonstans måste vi vuxna kunna sätta en gräns.

För om alla känner till hetsen, alla vet att det finns regler och ingen upplever att någonting förändras, då har vi ett större problem än enskilda rekryteringar.

Då har vi ett system som riskerar att förlora förtroendet hos dem det är tänkt att hjälpa.

Och då tycker jag att det är dags att ställa den kanske viktigaste frågan av alla.

Är reglerna till för att skydda våra unga hockeyspelare – eller har de blivit något som klubbarna bara behöver lära sig att ta sig runt?

För om vi verkligen menar allvar med att svensk hockey ska utveckla spelare långsiktigt, då måste vi också skapa ett system där det lönar sig att ha tålamod.

Inte ett där den som har mest bråttom vinner.