Robert Ohlsson kan njuta i sommar – ihop med resten av spelarna och ledarna i Skellefteå AIK.
Klubben fick äntligen vinna SM-guld inför hemmafansen.
– Det har varit fantastiska dagar. Fest, hyllningar och en stad där människor varit otroligt glada och stolta, säger guldtränaren till Hockeynews.
Tunga pjäser försvann
Det är inte helt lätt för honom att försöka analysera varför laget gick hela vägen just i år.
– Det har varit en jätteutmaning. Möllers sjukdom gjorde att man tänkte: oops, här blev man av med ligans bästa spelare. "Jocke" (Lindström) slutade och där blev man av med kanske senaste tio årens bästa spelare. Wingerli (Andreas), Kühnhackel (Tom). Kulturspelare och stora skor att fylla för många nya spelare, säger Ohlsson och fortsätter:
"Räck upp en hand"
– Många nya spelare kom in sent. Andreas Johnson kom in sent, Elias Salomonsson var kvar i Winnipeg ganska länge. Det var lite hackigt och vi fick prova oss fram och även i slutspelet så fortsatte det med utmaningar. När jag försöker analysera varför vi vann i år och inte första två åren känns det ju jättekontsigt just utifrån skador och sjukdomar i det här slutspelet jämfört med tidigare med full trupp. I år har den som varit halvhel och frisk fått vara med och spela från J20-laget och uppåt, räck upp en hand ungefär.
"Då fick man tänka till"
När Jonathan Pudas gick sönder mot Örebro i grundseriens sista match räknade Ohlsson bort sin lagkapten.
– Då kände jag att det var kört. Sas väl minst sex veckor men han var tillbaka efter fem. Men sen blev han skadad direkt i Rögle-serien. Han och Sekura utgår från resten av finalserien och då behövde man ta fram all sin smarthet och människokännedom till mötet vi hade efter den matchen med spelargruppen för att få truppen att tro på att vi kunde vinna. Rögle hade precis kvitterat till 1–1 och två av våra bästa spelare hade försvunnit. Då var man tvungen att tänka till som coach.
Hur trivs du här uppe?
– Jag trivs bra. Jag kom ju hit för med en uttalad målsättning att vinna guld. Pierre Johnsson min kollega kom hit för älgjakt och fiske brukar jag säga. Jag är inte så naturintresserad eller bevandrad i skogen och plocka bär och så där.
Har Pirrre tagit med dig ut i skogen då?
– Vi har faktiskt varit på Trollforsen tror jag det heter, på skogsvanding och fiskat men det blev inget napp.
Drömmer du om Schweiz. Svenska tränare brukar hamna där nu för tiden...
– Ja, jag har sett det. Nu har jag barn i skolåldern också och tror att det gör att man inte är lika sugen på det. Men jag har känt att får jag göra mina bästa coachår i Sverige så vill jag göra det i klubbarna jag vill vara i. Får jag den möjligheten gör jag helst det.
Du har upplevt två drömmar nu med SM-guldet och tiden i Djurgården?
– Ja, verkligen. SM-guldet här är ju fantastiskt och det man vill vinna som spelare och coach. Och att få coacha Djurgården har varit en pojkdröm, väldigt stort för mig.
Vad tror du om möjligheterna att få se Oscar Möller i spel igen?
– Tror dom är ganska små. Det har nästan gått ett år nu sedan han blev sjukskriven och dom är nog rätt små. Det känns som att han försöker få ordning på sitt helhetspussel och livet. Han är på god väg och har gjort det förjäkla bra men jag tror inte det. Han ska få ordning och göra en vanlig livsresa härifrån, men jag vore glad om han dök upp och började lira igen.
Hur skönt var det att vinna mot Roger i semifinalen?
– Det kändes skönt. Det innebar ju att jag fick chansen med grabbarna att tävla om guldet. Han är ju som en jävla amiral, Roger...vunnit en jäkla massa i Europa och SHL och det känns som en tuff nöt att knäcka. Men jag är väldigt glad över att vinna över min kompis. Det kändes bra, får jag säga.
I dag ger han sig iväg tillsammans med resten av guldgänget i Skellefteå för en sista resa – sedan börjar en ny.
– Vi är medbjudna, sedan om de vill ha med oss vet jag inte. Det blir onsdag till söndag och sedan drar vi igång 20 maj igen. Det blir kanske några dagars fiske med Pierre och Falk där i mellan. Jag vet att frun har bokat en resa till Milano också som vi ska iväg på.
