BIK Karlskogas rutinerade sportchef Torsten Yngveson har inte för vana att värva nordamerikanskt.
Men den här säsongen finns det inte mindre än tre stycken i truppen.
– Jag har hört att det inte är så vanligt. Men ja, nu är det jag, och sedan nummer 71 och nummer 48… Jag hoppas att han gillar oss hittills, säger forwarden Harrison Blaisdell.
Men du har lärt dig namnen, eller...?
– Ja, ja! Nick och Carson, säger Harrison och skrattar stort åt att han sade lagkamraterna Pastujov och Golders tröjnummer, istället för namn.
Men han erkänner också att det varit en utmaning att snabbt lära sig namnen på alla lagkamrater.
– Du vet, med vissa av killarna, om jag ska byta på bänken... Många av de svenska killarna i laget har ungefär samma namn. Jag försöker fortfarande lära mig smeknamnen och sånt, för när de ropar spelarnas namn förstår jag inte riktigt vad de säger. Så jag jobbar lite med nummer också, så länge, säger Harrison och skrattar igen.
Han strålar av energi när Hockeynews träffar honom i Scaniarinken. BIK har besegrat Södertälje med 5–2 – efter bland annat ett mål från Blaisdell.
Numera gör han ju mål – han har tagit vid på en stark säsong i ECHL där han gjorde 32 mål och 58 poäng på 72 matcher för Texaslaget Allen Americans.
Annat var det 2021. Då hade han en måltorka i hästväg – otroliga 48 raka matcher utan att få in pucken.
– Det var under mitt första år på college. Jag gjorde mål i de två första matcherna eller någonting sådant. Jag tror att det var två mål på mina tre första collegematcher. Sedan gjorde jag inte mål under resten av året. Nästa säsong blev jag skadad i första matchen och missade ett antal matcher. Sedan kom jag tillbaka, spelade 19 matcher och gjorde inte mål då heller. Sedan gick jag in i min tredje collegesäsong och gjorde mål ett par matcher in på den säsongen. Så det var uppdelat på flera år, men det var en lång tid. När man är en kille som har gjort mycket mål under hela uppväxten och sedan går igenom något sådant får det en verkligen att börja tänka. Man hamnar definitivt på mörka platser.
Hur var det att hantera det?
– Det var tufft. Men jag tror samtidigt att det var under den perioden som mitt spel verkligen utvecklades en del. Jag började inse att det var svårt att göra mål på den nya nivån. Jag spelade dessutom mer i en tredje- eller fjärdekedjeroll. Så jag köpte verkligen in på den rollen. Sedan blev jag väldigt bra på det. Jag blev väldigt bra i boxplay och det hjälpte mig att utveckla mitt spel och bli mer komplett. Sedan började jag göra mål igen och jag tror att jag är en bättre spelare tack vare det, säger Blaisdell.
Han hyllar också sin pappa, Mike Blaisdell, som kommit med många goda råd genom åren. Mike spelade nio säsonger i NHL på 80-talet, och var även tränare under många år, främst i Storbritannien, där Harrison också är född.
Har han varit en stor del av din karriär?
– Ja, han är en enorm del av den. Han spelade många matcher i NHL och har dessutom spelat i bland annat Tyskland och Schweiz. Han har spelat i europeiska ligor och i England och han var tränare under väldigt lång tid. Så han har ett väldigt skarpt hockeyhuvud. Och samtidigt var han självklart min pappa när jag växte upp. Så jag hade en tränare och pappa i en och samma person, säger Harrison.
– Vi hade en uterink på bakgården varje år där vi spelade. Han var hård mot mig. Men när jag var liten kunde jag faktiskt ge tillbaka ganska ordentligt också. Jag var en kaxig unge. Men han är min bästa kompis. Han har varit till väldigt stor hjälp eftersom han självklart tränade mig och såg mig under hela uppväxten.
Hur skulle du beskriva din karriär?
– En berg- och dalbana. När jag var yngre och kom från juniorhockeyn var jag väldigt högt rankad och hade haft väldigt stora framgångar. Sedan började jag på college i ung ålder. Det blev lite av en inlärningskurva för mig. Jag hade några tuffa år mitt under collegekarriären, hade mycket skadeproblem och gick igenom många olika saker. Jag lyckades helt enkelt inte riktigt hitta mitt spel under ett par år.
Hans sista år på college lossnade något spelmässigt, säger han.
– Jag fick också chansen att vara lagkapten under mina två sista år. Jag fick en ledarroll som jag verkligen kunde köpa in på. Jag gjorde inte nödvändigtvis massor av mål, men jag var en stor del av laget. Det hjälpte mig att bygga upp mig själv igen. Och nu har jag fått den här möjligheten. Det känns lite som att det har tagit lång tid att komma hit, men nu har jag fått karriären på rätt spår igen.
Seniorkarriären blev tuff.
– Fram tills jag var 17 år hade jag egentligen inte upplevt något annat än framgång. Jag var alltid en av de bästa spelarna i min åldersgrupp. Sedan gick jag självklart igenom de där åren när saker och ting blev tuffa. Men pappa var väldigt bra i de situationerna och är självklart en väldigt bra person att bolla idéer och tankar med.
Du pratar med familjen ganska ofta då?
– Ja. Det har varit annorlunda här borta med min fästmö hemma och sedan familjen. Jag har några timmar varje dag där jag kan försöka få kontakt med dem. Men egentligen är det allt man behöver. Det är annorlunda med tidsskillnaden, men de kommer över snart. Min fästmö kommer förhoppningsvis om ungefär en vecka och sedan kommer mina föräldrar också över.
Förra säsongen blev en stor vändning för Harrison. Förutom att vara produktiv offensivt blev han dessutom uttagen till ECHL:s all star-match – där han vann tävlingen för snabbaste skridskoåkare.
– Ja, det är en rolig historia, ler Harrison.
– Jag blev inslängd i tävlingen i sista sekund av en av mina lagkamrater, och fick den snabbaste tiden. Jag skulle tro att tävlingen passade mig, man åker bara, kör översteg och går i full fart runt cirkeln. Jag är en ganska bra skridskoåkare. Så jag satte fart... och vann.
Varför blev du inslängd i sista minuten?
– Jag får ge en shoutout till min kompis Hank Crone. Det var han som skulle vara med från början. Hank är en väldigt smart och väldigt bra spelare, men han är inte supersnabb. Så han sade ungefär: ”Jag vill inte göra det här. Jag vill inte förlora och se långsam ut.” Så han föreslog mitt namn i stället och jag gick ut och gjorde ett bra åk.
Det måste ha varit kul?
– Ja, det var coolt. Och helt ärligt vet jag inte riktigt vad det var, för det gick ganska bra för mig redan fram till dess. Men efter det tog hela min säsong verkligen fart. Jag vet inte. Saker och ting fungerar på mystiska sätt. Men kanske hjälpte det mig på något sätt, jag vet inte.
Vad hoppas du få ut av flytten till Sverige? Är ambitionen att flytta vidare till en ännu bättre liga?
– Ja, det är definitivt målet. Om det skulle dyka upp någon fantastisk möjlighet hemma vet man aldrig vad som händer, säger han.
Men samtidigt är chansen i Sverige också ett sätt att fortsätta studsa uppåt, och slå sig in på en annan hockeymarknad.
– Jag har haft mycket skadeproblem och jag gillar att det är ett kortare spelschema här. Självklart är det väldigt tuff hockey. Det har jag redan börjat förstå. Men spelschemat är bättre och jag tycker att möjligheterna att utvecklas är väldigt bra. Du vet, när man som i ECHL spelar 72 matcher på en säsong, så är det svårt att få till bra träningar. Man spelar tre, fyra gånger i veckan. Så det var en stor anledning till att jag lockades av att komma hit, säger han.
– Sedan handlar det om att lära sig spelet här. Jag är lite av en hockeynörd, så det är roligt att få spela en ny typ av hockey och jag tror att den passar mitt spel. Jag kan åka skridskor och jag kan flytta pucken bra. Så när jag väl börjar förstå spelstilen och hur mina styrkor kan hjälpa mig tror jag att jag kommer kunna bli framgångsrik här. Framför allt den här ligan. Allt jag har hört är att om man gör det riktigt bra här så öppnas andra möjligheter. Så jag är förväntansfull.
