Missuppfattningen kring Leksand: ”Du får göra vad du vill”

En sak som jag tänkte att vi skulle ta en gång för alla. Jag har varit inne och tassat på det några gånger i intervjuer med dig också. Det känns som att det blivit en väldigt tydlig uppfattning kring vad ”Hedberg-hockey” är och vilka spelare som passar och inte passar in i den. Du gillar snabba, intensiva spelare som gör jobbet ordentligt. Det är mycket lag och struktur. Om man då tar en sån som Tyler Kelleher. Jag har fått för mig att sådana spelare inte passar in i ”din hockey”.

– Det är en relevant fråga. Jag tycker att det är lite "give and take". Jag vill jättegärna ha gamebreakers som kliver fram när matchen står och väger. Det går inte att vinna med bara struktur och nötande.

– I fallet Kelleher till exempel kommer han att tappa puckar i lägen ibland. Han kommer att försöka göra saker som vi kanske inte vill se av alla. Men när han gör det förväntar jag mig att han sätter hundra procent i sitt hemjobb och att han köper in på det vi som lag ska göra. Sen handlar det också om att sätta honom i en miljö där han får chans att spela sin bästa hockey. Jag har absolut inga problem med att ha sådana spelare i mitt lag, tvärtom, jag vill ha dem.

Hedberg tar ett exempel från sin egen spelarkarriär.

– Jag hade en halv säsong med Jacques Lemaire som coach i New Jersey Devils. En väldigt defensiv coach. Och så hade vi Ilja Kovaltjuk i laget. Jag minns ett videomöte så otroligt väl. Han tog upp Kovaltjuk och sa: "Du behöver absolut inte vinna Selke Trophy som ligans bästa defensiva forward. Men en sak vill jag att du lovar mig. När du kommer hem i egen zon så slår du stopp här någonstans. Kan du göra det?" Kovaltjuk svarade: "Ja." Då sa Jacques: "Bra. För du är så mycket bättre än alla andra, så då får du göra precis vad du vill. Men för att du ska kunna göra det måste du göra det här för mig."

– Kovaltjuk blev jätteglad. "Det här var ju enkelt. Jag får göra vad jag vill med pucken." Givetvis förstod han också att det fanns ett ansvar i det. Sen vände sig Jacques till Travis Zajac och sa: "Det är upp till dig och dina lagkamrater att täcka upp. Kovaltjuk är så mycket bättre än alla andra att ni måste se till att han kan få göra sina saker."

– Det är det jag menar. Du måste omge de här killarna med en miljö där de får chans att vara så bra som de ska vara. Och försöka hitta spelarkomplement som ger frihet till sådana spelare. Du kan inte bara ha spelare som åker runt och ska vara sköna. Men du måste ha dem för att kunna vinna.

Men den spelaren, Zajac i det här fallet, han måste ju också kunna lira. Han kan ju inte bara vara defensiv och städa upp?

– Exakt. Du måste hitta en bra balanscenter. Någon som förstår 60-metersspelet, kan läsa av situationer och samtidigt är tillräckligt bra för att vara en lekkamrat till den där skillen.

Jag vill testa en annan tanke på dig. Låt säga Fredrik Forsberg, som ju har koppling till Leksand. Utifrån kan det ibland vara svårt att förstå varför han inte är rotad i SHL. Han gjorde 17 mål sin ena SHL-säsong och 15 den andra, trots att han inte alls hade särskilt mycket speltid. Men när experter pratar om honom säger de att han är för dålig fem mot fem. Då tänker jag: Hur dålig kan han vara fem mot fem när han gjort flest mål i laget? Är han för dålig fem mot fem på SHL-nivå eller handlar det bara om att han har använts fel eller spelat med fel spelare?

– Jag tror att ska du ha Fredrik i ditt lag så får du ta det onda med det goda. Jag tycker att han är bra nog för att spela SHL, absolut. En kille som gör 17 mål i SHL har ju uppenbarligen en USP. Den måste du såklart kunna utnyttja. Men det finns många spelare i den genren. Tycker man då att hans styrkor inte uppväger hans svagheter blir det svårt. Du kan ju inte sätta honom i fjärdekedjan till exempel. Du måste sätta honom i positioner där han får spela powerplay. Men tycker man att han inte räcker till fem mot fem så är det svårt att kasta in en kille i första powerplay som spelar noll sekunder i övrigt. Men jag tycker absolut att han är en SHL-kaliberspelare. En kille som kan vinna matcher åt ett lag. Men då måste du också hitta rätt omgivning till honom. Någonting som ger honom en chans att vara sitt bästa jag.

En av få saker som du sa att du och Thomas ”Tjomme” Johansson inte var överens om var att när det gick tungt för er i fjol så ville han att ni bara skulle fortsätta skjuta mycket, och du var mer inne på att i stället spela sig till bättre lägen innan ni skjuter. De andra ingredienserna i ”din” hockey känns som att de hör ihop med att skjuta mycket, eftersom att skjuta ju är det mest ”intensiva” eller ”direkta” man kan göra.

– Jag vill spela i anfallszon. Har vi pucken där kan inte motståndarna göra mål. Och ju mer de tvingas försvara, desto mindre energi har de kvar till att anfalla.

– Jag vill att vi ska kunna ta oss snabbt fram genom banan. Har vi möjlighet att gå på avslut direkt ska vi göra det. Men möter vi ett samlat försvar, med åtta man i mitten, ser jag hellre att vi håller i pucken och etablerar ett anfallsspel. Därifrån ska vi ha strategier som gör att vi har folk på väg mot mål när vi väl tar avslut. Det handlar om synkronisering: Vilka cues har vi för när det är läge att gå på mål?

– Har motståndarna sjunkit ner med hela femman och kollapsat framför eget mål, är det då rätt läge att försöka dra in pucken där? Nej, antagligen inte. Då kanske vi först måste sprida ut dem. Min filosofi är att vi ska kunna ha tålamod i anfallsspelet, skapa ytor och spela stort – men också attackera när tillfället ges.

– Det är lätt att bli endimensionell: "Nu ska vi spela pucken runt, runt, runt." Det har jag i sig inga problem med. Jag vet att jag ofta får höra: "Fan, ni ska bara rulla runt." Ja, det vill vi kunna göra, men det måste också finnas en attack i spelet.

– Med mycket rörlighet och långa anfall i det etablerade anfallsspelet blir det försvarande laget trött. Det blir svårt för dem att byta, samtidigt som vi kan få in nytt och fräscht folk. Men vi måste också kunna skapa kaos. Skjuter vi aldrig skapar vi inget kaos. Det är svårt att bara spela bort ett lag.

– Jag vill att vi ska ha synkroniseringen i att när vi väl går på avslut ska vi ha spelare i fart på väg mot mål. Då kan vi vinna tillbaka pucken och fortsätta anfalla i nästa våg. Sedan har vi också strategier där vi vill kunna driva hårt mot kassen och ta avslut redan i den första vågen. Det är egentligen förstahandsalternativet.

– Men när den möjligheten inte finns handlar det återigen om avvägningar: när, var och hur? Hur ser situationen ut när jag kommer in i anfallszon? Är vi två mot fyra? Är det läge att attackera? Eller ska vi ta ner pucken djupt, få upp våra tre nästa spelare och behålla pucken i anfallszon? Vi vill inte bara åka ner, tappa pucken och sedan behöva flänga 60 meter tillbaka igen. Det är ingen hockey som jag är särskilt förtjust i.

Fanns det spelare i Leksand i fjol som, med facit i hand, inte passade in i det sätt som du vill spela?

– Jag tycker att alla hade kunnat spela på det sättet. Sedan beror det lite på vad man gör med det. Det är klart att det fanns spelare som säkert hade önskat få ut mer av sina säsonger i fjol än vad de fick.

– Återigen kommer jag tillbaka till de här avvägningarna med pucken. Jag tycker inte att vi föll på att vi jobbade dåligt. Visst, vi kunde förlora någon duell för att vi inte var tillräckligt starka, men det var framför allt våra beslut med pucken som satte oss i trubbel.

– Det finns en underkastelse i ett system. Har vi bestämt en sak måste alla göra den. Jag tror att alla som sitter på läktaren också kan se när någon kommer in och gör någonting som inte riktigt ser väl avvägt ut. Då faller det inte i god jord hos oss ledare – eller hos resten av laget, för den delen.

– Tanken är att spelarna ska kunna spelet så väl och ha köpt in så mycket på det att de själva känner: "Nej, nu gör du inte det vi har bestämt." Sedan kommer vi tillbaka till att vi måste ge frihet till en Tyler Kelleher. Känner han att han har någonting där får han göra det och då får vi andra backa upp honom. Så pass mycket frihet ska de spelarna ha. Men alla kan inte åka runt och göra saker efter eget huvud.

Om man tar det i stora drag och återigen går tillbaka till den hockey du står för: Vad måste ni förändra när ni är ett förväntat topplag i Hockeyallsvenskan jämfört med ett förväntat bottenlag i SHL?

– Jag tycker att vi kan vara ett mer puckkontrollerande lag under perioder av matcherna. I Hockeyallsvenskan förväntas vi kunna vara ett lag som har pucken mer än motståndarna. Vi vill inte tumma på att spela snabbt och framåt. Vi ska vara ett snabbt, intensivt och skridskostarkt lag. Men vi ska också kunna vårda pucken på ett smartare sätt.

Går det att jämföra trots att det är olika ligor? Kan du se saker som ni inte var tillräckligt bra på i fjol och måste förbättra i år?

– Ja, så är det ju. Det finns sådana saker. Vi var bland annat ett trubbigt lag. Jag tycker inte heller att våra beslut med pucken var tillräckligt bra. Många av våra problem började med dåliga puckbeslut.

– Det kan kännas som att man behöver mer skicklighet, att vi ska skapa fler numerära överlägen i omställningarna eller göra bättre ingångar och så vidare. Det är en del av det. Men sedan är det viktiga när läget finns. När är det läge att försöka ta mitten? När är det läge att spela pucken bakom en back, sätta en forecheck och trycka upp laget? Det är hela tiden en avvägning.

– Nu kommer vi att ha ett lag som inte är lika rutinerat som det vi hade i fjol. Utmaningen blir därför i ännu högre grad att få de här killarna att göra rätt bedömningar av när, var och hur. Men vi vill också sätta en playbook där vi tydliggör att vi i vissa lägen kan hålla i pucken. Här behöver vi inte skjuta iväg den eller kasta tillbaka den till motståndarna, utan då kan vi tänka oss att spela hem också.

– Jag tror att alla lag tittar på dem som vinner. Skellefteå var det bästa laget och väldigt bra med pucken. De var väldigt lugna och metodiska när det krävdes, men också väldigt bra på att ställa om och gå snabbt framåt när lägena gavs. Att hitta just den balansen mellan de båda delarna är nyckeln, skulle jag säga.

Finns det någonting i den kritik som kom förra året – att det är jobbigt att spela den här hockeyn? Att spelarna inte orkar eller inte har någon energi kvar till att göra någonting med pucken eftersom de har arbetat så hårt utan den?

– Absolut. Jag tror att det man syftar på är en hög press och en hård forecheck. Det är också en avvägning som vi vill bli bättre på. När, var och hur är det ett pressläge? Vill vi jaga bakom mål när vi är ensamma i vår forecheck? Nej, det vill vi inte. Jag tror att balansen mellan styrspel och forecheck kommer att vara tydligare i år än den var förra året.