Lundqvist om karriärens stora vägval – och framtidsbeskedet

Dagen närmar sig. Snart ska nummer 20 förevigas när Joel Lundqvists tröja hissas upp i Scandinaviums tak, sida vid sida med några av Frölunda HC största legendarer.

Efter 20 säsonger i klubbens A-lag väntar nu en av de största hyllningarna en spelare kan få. För Lundqvist är det en speciell stund som väcker både förväntan och nervositet.

– Jag är lite nervös, måste jag säga. Lite puls och mycket tankar. Jag känner att det börjar närma sig, men jag ser fram emot det jättemycket. Så det blir roligt att stå där då, säger han.

Nummer 20 har blivit synonymt med Lundqvist och hans långa karriär. Men historien bakom det ikoniska tröjnumret är betydligt enklare än man kanske kan tro.

– Jag hade ingen större tanke bakom det, utan det bara blev så. När jag kom till Frölunda hade jag nummer 10, men sedan var det upptaget. Då tänkte jag att vi dubblar 10 till 20. Svårare än så var det faktiskt inte.

Det har gått drygt tre år sedan Lundqvist lade skridskorna på hyllan. Trots alla framgångar och hyllningar är det fortfarande svårt för honom att fullt ut förstå vilket avtryck han lämnat efter sig. Framför allt handlar det om betydelsen han haft för människorna runt klubben.

– När jag slutade visste jag vad jag hade åstadkommit på isen. Men vilken betydelse jag har haft för människor är svårare att mäta. Jag fick väldigt mycket fina ord och uppskattning när jag avslutade karriären, och det värmde verkligen. Att få uppleva en sådan här dag på lördag blir ett kvitto på vad jag har betytt, både på och utanför isen. Jag hoppas att det blir stort.

Guldet som förändrade allt

Lundqvist kan blicka tillbaka på en minst sagt imponerande karriär i Frölunda. Under sina år i klubben samlade han på sig fyra SM-guld och lika många CHL-titlar. Men bland alla framgångar finns det en titel som betyder lite extra för den tidigare lagkaptenen.

– När vi vann 2003 var jag 21 år gammal. Att få uppleva det så tidigt i karriären gav mig en förståelse för både vad det innebär att vinna och vad som krävs för att lyckas. Det tog jag med mig under resten av karriären och det skapade en drivkraft att få uppleva samma sak igen. Just guldet 2003 betydde väldigt mycket. Det hade gått 38 år sedan Frölunda senast vann SM-guld, så det var en fantastisk upplevelse för både klubben och hela staden.

Lundqvist fortsatte att prestera på högsta nivå långt upp i åldrarna och avslutade inte karriären förrän han var 41 år gammal. Bakom den långa karriären låg både ett hårt arbete och en stark drivkraft. Själv lyfter han fram flera avgörande faktorer till att han kunde hålla på så länge.

– I grund och botten handlar det om en stark drivkraft och en glädje till sporten. Sedan gäller det att lägga ner det arbete som krävs. Jag tyckte att det var roligt att spela på den nivån hela vägen. Samtidigt behöver man ha lite flyt, att kroppen håller och sådana saker. Under några år behövde jag jobba mycket med mig själv och fortsätta utvecklas. Hockeyn förändrades och spelet gick allt snabbare, så jag var tvungen att vara noggrann med mina förberedelser och det jag gjorde. Annars hade jag inte hängt med.

Finns det något du fortfarande saknar från tiden som hockeyspelare?

– Kicken av att åka in på isen inför en fullsatt arena eller spela en viktig slutspelsmatch. Gemenskapen i ett lag är enorm, och glädjen när man lyckas tillsammans är fantastisk. Samtidigt försöker jag hitta nya sammanhang och miljöer i livet efter hockeyn, samtidigt som jag har kvar vännerna från karriären. Men just känslan av att vinna tillsammans med ett lag är svårslagen. Det är nog det jag saknar mest.

Skadan som förändrade karriären

Trots möjligheter att fortsätta karriären på annat håll blev Göteborg och Frölunda platsen där Lundqvist slog sig till ro. Att han blev klubben trogen under så många år har en särskild förklaring.

– Det bottnar i en passion och kärlek till klubben som funnits sedan barndomen. Jag drömde om att spela i Frölunda redan som liten, och det var mitt favoritlag när jag växte upp. Det är den stora anledningen till att det blev så många år. Samtidigt hade jag min familj och min trygghet i Göteborg, där jag trivdes och mådde bra. Det fanns hela tiden en stark drivkraft att få fortsätta representera klubben.

Men karriären hade kunnat ta en annan riktning. Efter ett par år i Nordamerika återvände Lundqvist till Frölunda, ett beslut som delvis påverkades av en skada under tiden i Dallas.

När han blickar tillbaka på karriären är det framför allt den perioden som väcker tankar om vad som hade kunnat bli annorlunda.

– Jag är väldigt stolt och glad över hur karriären blev. Efter tre år i USA drabbades jag av en tuff skada under den senare delen av min sista säsong i Dallas. Det gjorde att jag hamnade i ett sämre förhandlingsläge när det gällde kontrakt, och då kände jag att det var Frölunda som gällde. Ibland kan jag fundera på hur det hade sett ut om skadan inte hade kommit. Hade karriären tagit en annan riktning? Men det är inget jag har fastnat i. Det blev som det blev, och jag är väldigt glad över alla åren i Frölunda. Att flytta hem då var ett viktigt beslut i min karriär.

Vinnarskallen – redan som barn

Efter tiden i Frölunda finns det förstås gott om minnen att blicka tillbaka på. För Lundqvist är det inte bara titlarna som sticker ut, utan också alla relationer och upplevelser han fått dela med sina lagkamrater genom åren.

– Det finns såklart väldigt många fina minnen och relationer från alla år. Jag har fått lära känna otroligt många spelare och uppleva glädjen i att vinna tillsammans. Jag har haft förmånen att vinna mycket med Frölunda, och varje framgång har varit speciell på sitt sätt. Oavsett om det var tidigt eller sent i karriären har varje titel haft sin egen betydelse. Det är framför allt de gemensamma framgångarna och stunderna med lagkamraterna som jag bär med mig.

På isen gjorde sig Lundqvist känd som en stark ledare, en utpräglad vinnarskalle och en spelare som ställde höga krav på både sig själv och sina lagkamrater. Den inställningen har dock funnits med långt innan hockeykarriären tog fart.

– Vi är tre syskon, jag, brorsan och vår syster, och alla tre var extremt tävlingsinriktade redan som barn. Vi tävlade om precis allt. Det är lite svårt att förklara var det kommer ifrån, eftersom våra föräldrar inte hade samma tävlingsinstinkt eller bakgrund inom idrotten. Det måste nästan vara något medfött. Jag har alltid älskat att tävla, ända sedan jag var liten, och för mig har det kommit helt naturligt.

Tävlar du på något sätt i dag, även om du inte spelar hockey längre?

– Nu tävlar jag nog mest mot mig själv. Jag älskar att träna och hålla igång, och det är en skön känsla att kunna utmana mig själv, oavsett om det handlar om att slå en tid eller prestera bättre på cykeln. Under hela min karriär har jag blivit bedömd utifrån mina prestationer, men nu tränar jag för min egen skull och det tycker jag är skönt. Just nu saknar jag inte själva tävlingsmomentet. Jag älskade att spela hockey och vara en del av laget, men efter så många år kände jag att jag var klar. I dag handlar det mer om att utmana mig själv, träna bra och må bra i livet.

Om du bortser från alla titlar och framgångar under din karriär i Frölunda, vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på din resa i klubben?

– Det var något jag verkligen kände när jag avslutade karriären 2023. Jag vet vad jag har åstadkommit på isen, med alla titlar, segrar och förluster. Men vilken betydelse jag har haft för människor blev tydligare först när jag slutade. Det var väldigt omtumlande att få ta emot all uppskattning, och det värmde verkligen. Lördagens hyllning kommer också att bli en stor stund med mycket att ta in. Att få känna att jag har betytt något för människor, inte bara genom det jag gjort på isen utan även utanför, betyder väldigt mycket för mig som person.

Uppoffringarna bakom framgångarna

Trots en framgångsrik karriär fylld av titlar, minnen och oförglömliga ögonblick har vägen dit inte varit utan uppoffringar. Lundqvist berättar att livet som elitidrottare krävt betydligt mer än vad som synts utåt, inte minst för familjen.

– Det är klart att framgång kommer med ett pris. Det krävs mycket arbete och noggranna förberedelser. Utåt sett ser man kanske tre matcher i veckan, men för att prestera på elitnivå handlar det om en livsstil där allt du gör, dygnet runt, spelar roll. Det påverkar inte bara dig själv utan även familjen, och det är viktigt att ha en familj som har förståelse för det. Jag har varit borta mycket genom åren och fått göra många uppoffringar. Det är helt enkelt ett pris man måste vara beredd att betala för att lyckas.

Hur svårt var det för dig att ställa om från ett liv där allt kretsade kring träning, matcher och prestation till en helt annan vardag?

– Det är en stor utmaning för de flesta elitidrottare att hitta en ny mening och riktning i livet efter karriären. Jag behövde själv två, tre månader för att landa och komma fram till vad jag ville göra. Som elitidrottare har man ofta haft en tydlig målbild sedan ung ålder, men när karriären tar slut måste man hitta en ny väg framåt. Det kräver att man jobbar med sig själv, hittar nya sammanhang och saker som ger motivation och drivkraft. Under sommaren efter att jag slutade började jag känna att jag ville arbeta med det jag gör i dag, och det trivs jag väldigt bra med. Men det är en stor mental omställning att gå från livet som elitidrottare till en helt ny vardag.

Skulle du säga att livet efter elitkarriären har blivit som du hade föreställt dig?

– Jag hade egentligen inte föreställt mig hur livet efter karriären skulle se ut, eftersom allt mitt fokus låg på att spela hockey. Jag ville fortsätta hela vägen och sedan börja forma ett nytt liv. Därför hade jag inga särskilda förväntningar på hur det skulle bli, utan det handlade mer om att hitta en ny riktning och bygga upp en ny vardag. Det tog väl ungefär ett halvår innan jag hittade rätt och började få idéer om vad jag ville göra. Det innebar också många nya rutiner, både för mig och familjen. I dag känner jag att jag har ett öppnare förhållningssätt till livet. Som aktiv spelare handlade mycket om att välja bort sådant som kunde störa mitt fokus eller ta energi. Nu har jag nog fått ett lite bredare perspektiv på livet.

I dag är Lundqvist hockeyexpert på TV4, men efter karriären har det tidigare varit tal om en möjlig roll i Frölunda. Frågan är om klubbikonen kan tänka sig att återvända till föreningen i framtiden. Själv stänger han inga dörrar.

– Nu vet jag att jag kör två år till med TV4 och jag trivs väldigt bra med det. Det är kul att få följa sporten från den sidan och jobba med gänget på TV4. Jag uppskattar också friheten att kunna arbeta med hockeyn och samtidigt göra andra saker. Jag gillar den kombinationen. Jag har inte stängt några dörrar för framtiden, men här och nu trivs jag väldigt bra med det jag gör.