SHL i samarbete med ATG
Det var ett toppmöte, men det är ju två tredjedelar av alla matcher i den här extremt jämna serien. Från ena hållet Linköping, som blandat och gett men ändå fått med sig gott om poäng från bortaplan den senaste tiden. Från andra hållet Luleå – som gör sin bästa säsongsinledning sedan laget gick till final 2012/2013.
Det var ett toppmöte, men det är ju två tredjedelar av alla matcher i den här extremt jämna serien. Från ena hållet Linköping, som blandat och gett men ändå fått med sig gott om poäng från bortaplan den senaste tiden. Från andra hållet Luleå – som gör sin bästa säsongsinledning sedan laget gick till final 2012/2013.
Luleå hade ett högre tempo och större rörlighet, hemmalaget skapade chanser i en strid ström. Instick, skott utifrån, genombrott och kontringar, det klingade en del runt Jonas Gustavsson, det smällde i benskydd och handskar. Men Monstret stod pall. Viktor Svedberg tråcklade in en puck via Joel Lassinanttis klubbhandske bakifrån mål, Luleå tappade lite fart och passningskvalitet, den kom tillbaka men Monstret stod ju kvar.
Till slut var det som att man började tvivla. Det kanske inte var Luleås kväll, det här?
Pöh.
Alla kvällar är tydligen Luleåkvällar nu för tiden.
Det var på något sätt ett väldigt signifikativt mål för den här säsongen. Först tvingade tandemturbon Forsberg och Fabricius fram en iceing och Luleåtekning i offensiv zon. In med förstakedjan – som tappade den. Men Daniel Sondell satte en liten, liten tackling i ryggen på en motståndare, tvingade fram ett dåligt utlägg, återerövrade pucken på offensiv blå och lämnade över den till bättre lämpade medspelare.
Just i kväll hette han Petter Emanuelsson, när han inte var överallt backhandsprättade han kvitteringspuckar i bortre krysset.
Luleå tryckte på för segermålet i ordinarie tid, man hade inte den där fladderpuck-i-krysset-med-elva-sekunder-kvar-turen just i kväll men det spelar mindre roll. Arbetsinsatsen fanns där och när den gör det krävs, till exempel, en monstruös insats av målvakten för att ta poäng av det här laget. Jag vet inte riktigt vad som ska till för att Luleå Hockey ska tappa sin mojo, sin attityd, sin bröstkorg och två långfingrar utspärrade mot omvärlden. Klart är att Linköping inte hade det – och nu måste vi börja ställa frågorna.
Jag – och många med mig, det norrbottniska svårmodet ni vet – har väntat på raset, på svackan, på Luleås mörka svit. Men jag misstänker att den redan kommit och gått utan att vi märkte att den vände i dörren och lommade iväg från festen. Luleå hade faktiskt en tid här i höstas när laget inte såg så bra ut, när man saknade tongivande spelare och det offensiva spelet inte riktigt fungerade. Ändå tickade poängen in på kontot – tack vare tur, hårt jobb, god taktisk skolning och Joel Lassinanttis landslagsklass.
Nu? Vaddå, Luleå Hockey dominerar matcher mot topplagen. Finns det någon ingrediens som kan få det här laget ur balans? Finns det en trupp i landet som kan slå Luleå över sju matcher? Jag har då inte sett något som kan få mig att svara ett rungande ja på den frågan.
Visst, jag misstänker att både Djurgården, Växjö och Skellefteå har mer att komma med. Men Luleå Hockey är ingen fluga.
Luleå är på riktigt.
