Herman Liv fick en intensiv start i HV71:s mål. Skellefteå tryckte på, hemmalaget drog på sig tre utvisningar och det första skottet gick in.
– Det var lite tråkigt att släppa första såklart. Det var faktiskt exakt samma i Hockeyallsvenskan. Släppte första skottet, så det verkar vara någon trend.
Men Liv växte in i matchen. HV71 lyfte efter den tunga öppningsperioden och vann till slut efter förlängning.
Från läktarna kom hyllningarna både vid presentationen, under spelet och efter segern. Samtidigt har målvakten redan under sin första tid i klubben gjort intryck med sitt sätt att träna.
– Jag försöker vara där och tävla. Visa grabbarna att jag är här för att tävla. Och försöker göra det så svårt som möjligt för dem i mål.
På frågan om tävlingsinstinkten är den främsta egenskapen han fått från pappa Stefan Liv kommer svaret direkt.
– Ja, men det tror jag. Jag har hört att han var bra på att tävla och det älskar jag också. Jag hatar att förlora.
Mot Skellefteå sattes den viljan på prov omedelbart. Liv uppskattade att få komma in i matchen med flera ingripanden, men under slutet av första perioden blev arbetsbelastningen stor.
– Det var ju skönt att få lite att göra, men det blev lite överdrift i slutet. Vi fick inte ut pucken riktigt, de hade tre powerplay. Så konditionen fick jobba där. Men det har man ju tränat på av en anledning.
Trots inramningen och uppmärksamheten upplevde han inte någon större nervositet. Han hade förberett sig på olika scenarier – även att släppa in ett tidigt mål.
– Jag jobbade väldigt mycket med det. Att kunna bygga min matchplan och förbereda mig på vad som kommer hända där ute. Liksom ett snabbt mål. Bara gå ut och andas, glömma det och bara köra vidare.
Han medger ändå att några ingripanden i början inte blev som han ville.
– Det är mycket tryck, det är mycket folk. Men som sagt, som du säger så var det några returer som jag inte var så nöjd med och tyckte ändå jag fixade till det till andra och tredje.
Ju längre matchen gick, desto tryggare blev känslan. När publiken ropade hans namn inför förlängningen gällde det att hålla fast vid samma fokus.
– Man hör ju det, men jag har ganska lätt att stänga ute det. Om jag börjar flumra iväg i hjärnan så kommer det inte bli bra. Då är det bara att fokusera på nästa puck och försöka ta in det när matchen är slut.
Först efter segern kunde han tillåta sig att ta emot hyllningarna fullt ut.
– Det är jättekul. Som sagt, under matchen tänker man ju inte på det så mycket. Men när vi vinner det här så kan man ju slappna av lite mer och ta in jublet.
På läktaren fanns familjen, men Liv hade ingen exakt koll på var de satt. Efter matchen hade han ännu inte hunnit prata med dem.
– De var lite uppdelade. Brorsan var någon annanstans och mamma var någon annanstans. Jag tror mamma hade det riktigt tufft där på läktaren.
För egen del uppskattade han att direkt få mäta sig med regerande mästaren.
– Då vet man att man får jobba och spela mot de bästa, och de är riktigt bra. Det är kul att kunna mäta sig med dem.
Nu väntar konkurrensen om nästa start. HV71 har tre målvakter i träning, och Liv beskriver både Felix Sandström och Olof som förebilder.
– Felix har jag jättemycket att lära av. En väldigt, väldigt bra person som jag försöker ta efter. Olof likaså, väldigt duktig, väldigt schysst. Två grymma målvakter som jag bara kan ta efter.
Men efter segern är ambitionen tydlig: han vill stå igen.
– Såklart, man vill alltid spela. Det vill alla tre, liksom. Så bara ut och tävla. Vi alla tävlar och den som tävlar bäst får väl spela, liksom.
Hör Herman Liv i spelaren nedan
