Förra säsongen blev Stevens första på svensk mark. 29-åringen hade 300 AHL-matcher i bagaget när han gav sig iväg över Atlanten.
– Jag tyckte det fanns en möjlighet här, och jag var redo för något nytt. Här borta är det uppbyggt lite annorlunda än där, du är i en klubb och alla är investerade. Jag gillar verkligen att vara del av något där alla fokuserar på att vinna. Det är väldigt roligt att vara med om. Och fansen är väldigt passionerade, vilket gör det väldigt roligt att spela inför.
Kände du några som spelat i Sverige som du pratade med innan du flyttade hit?
– Några stycken, ja, men inte så många, jag gick in med ett ganska tomt papper. Jag pratade med flera killar som spelat i Europa, och de hade mycket bra att säga om hockeyn, livet, allt sånt, så jag var taggad. Men under första säsongen är det mycket att ta in. Nu känner jag mig mycket mer bekväm och redo att köra från start.
Hans första säsong på svensk mark blev en succé. 55 poäng på 49 matcher följdes upp av 9 på 12 i kvalet.
– Jag hade riktigt kul i fjol. Jag var del av ett grymt lag, och vi var nära att göra något speciellt. Övergången var väldigt enkel för mig. Jag tycker att vårt lag var stort och tungt och spelade ungefär som jag gillar att spela. Mer nordamerikanskt än europeiskt: lägga ner pucken djupt och spela tungt.
– Det var mycket mer fysisk hockey än jag trodde. Jag väntade mig inte att det skulle vara så fysiskt. Det påminde om hemma.
Jag såg slutspelsserien mot Djurgården. Det kändes som att du gillar den typen av matcher?
– Ja, absolut. Det är bra hockey när två lag verkligen ogillar varandra så där. Tyvärr hamnade vi på fel sida av det, men det är den typen av hockey jag gillar att spela.
Och nu ska du möta Djurgården igen.
– Ja. Och det verkar som att de är rivaler med Leksand också. Jag känner att jag är tillbaka i samma känsla som i fjol, så det blir kul.
Efter förra säsongens poängskörd knackade flera SHL-klubbar på dörren, men Stevens bestämde sig snabbt för att flytta till Dalarna.
– Det handlade mest om att reda ut saker. Andreas Johansson (som blev tränare i Södertälje) var min agent, så det handlade om att reda ut vem som representerade mig. Det var lite olika SHL-klubbar som jag pratade med, men jag tycker att Leksand hela tiden var laget som var mest intresserat och passade mig bäst, så jag lade mest tid på Leksand, lärde känna staben och vad de står för. Det gick ganska fort.
Vad sa de som gjorde dig intresserad av Leksand?
– De behövde inte säga så mycket. Det finns mycket historia här, och alla jag pratade med. jag kände Matt Caito sen innan och pratade med några andra, hade bra saker att säga om sin tid här. Jag kände att chansen var grym, och jag var taggad på att komma hit.
När ett SHL-lag värvar en spelare som gjort mycket poäng i Hockeyallsvenskan känns det som att det alltid finns två möjliga utfall. Antingen får han samma offensiva roll i SHL, eller så hamnar man i tredje- eller fjärde och är ganska snabbt tillbaka i Hockeyallsvenskan igen. Är det viktigt för dig att Leksand vill använda dig offensivt här?
– Ja, det är en stor del av mitt spel, men samtidigt vill jag förtjäna det och vara värd det. Poäng är en del, men det är mycket annat som går in i att hjälpa laget vinna. Spelar du på rätt sätt kommer offensiven ur det. Den offensiva sidan är viktig, men jag vill komma till hallen och förtjäna den rollen. Jag tycker inte att jag bara ska få den för att jag gjorde poäng i fjol. Det är alltid bra att börja på ny kula och göra intryck varje dag.
Nolan Stevens har sina styrkor i spelsinnet, puckbehandlingen och förmågan att ”styra tempot” i spelet. Skridskoåkningen är inte den bästa och ett varnande finger har höjts för hur han ska klara omställningen till SHL.
– Vi får väl se, men jag tror att om du kan tänka spelet bra blir det mer struktur ju högre upp du kommer. Ibland får du faktiskt lite mer tid och yta eftersom folk inte är ur position lika ofta. Det är mindre kaotiskt. Jag har alltid gillat bättre, mer strukturerad hockey. Jag hoppas att jag kan klara övergången bra. Och tittar man runt i det här laget spelar man med riktigt bra spelare, och det gör alltid saker lite enklare också.
Johan Hedberg jämförde dig med SSK:s nye kapten, Patrik Zackrisson, och sa att du är lite av hans ersättare här i Leksand.
– Jag har aldrig varit en raksträcka-kille som bara flyger runt på isen, men när jag är som bäst handlar det om att få folk att spela i min hastighet, sänka tempot, ha pucken och hitta mina kedjekamrater.
Under försäsongen har han mestadels kamperat ihop med Max Veronneau och Gabriel Fortier - två speedkulor som dessutom har engelskan som modersmål.
– Det ger en trygghet direkt, och kanske får man kemi av det. Max har varit här ett tag, men jag och Gabriel är definitivt lite nyare i det. Jag var i Sverige i fjol, men nu är det en annan stad, ett annat lag, vi håller på att bli bekväma med allt. Det är skönt att ha en nordamerikan som varit här ett tag som man kan luta sig mot och ställa frågor till.
– Hockeymässigt är det bra med wingers som flyger fram och trycker upp farten, då blir det en bra kombination mellan det jag försöker göra och killar som kan växla tempo.
Han kommer från en hockeyfamilj deluxe. Pappa John har spelat 53 NHL-matcher och nästan 1 000 AHL-matcher. Efter det har han haft 20 säsonger som tränare i NHL och just nu är han assisterande i Vegas Golden Knights. Storebrorsan, som också heter John, har precis inlett sin första säsong i Finland, i Espoo, efter att ha samlat ihop nio AHL-säsonger.
– Jag och min bror växte upp i hallen eftersom det var där pappa jobbade. Många av våra samtal hemma handlar om hockey, men det är bara för att det är något vi alla älskar, ett gemensamt intresse. Framför allt följer vi varandra och hejar på varandra, och det är det roliga. Min bror vann ett mästerskap i fjol, pappa har varit med om flera, och det är då det blir riktigt kul, när slutspelet kommer och man får sitta och heja på varandra.
När du pratar med din pappa, pratar du någonsin med honom som att han är en NHL-coach?
– Jag känner aldrig att jag pratar med en coach. Han är mer en fadersfigur när vi pratar. Självklart har han saker att säga och saker han ser ibland, men det är rätt avslappnat. Han är mer intresserad av att höra min syn på matchen, hur den var och min upplevelse där ute, snarare än att säga åt mig att göra andra saker. Han är coach och fattar att jag har en coach här. Han är mer en förälder som tittar än någon som försöker coacha mig mellan varje match.
Har han tid att se alla dina matcher här?
– Jag vet inte hur, men han ser alla matcher.
Gör han?
– Ja, mina och min brors.
Alla matcher?
– Mellan alla matcher han ser för sitt eget lag hittar han tid att titta, som allra minst ser han våra byten.
– Vi växte upp med att mamma filmade varje match eftersom han jobbade mycket, så vi brukade alltid titta igenom dem efteråt. Det är lite av en syssla för oss, att bara sätta oss och kolla video.
Hur har du och din bror följt varandra under era karriärer?
– Vi står varandra extremt nära och pratar varje dag. Vi spelade college ihop. Vi spelade ett år tillsammans i AHL. Vi spelade inte jättemycket i samma kedja, det borde vi ha gjort om du frågar mig. På college spelade vi faktiskt hela collegekarriären i samma kedja, men som proffs var vi båda centrar, så vi spreds ut.
Som avslutning måste jag bara ta upp det här. Jag klickade på din födelseort, Brantford, på Elite Prospects. Du är den femte mest ”klickade” spelaren från den orten med 147 000. Etta, med 1,6 miljoner, hittar vi en viss Wayne Gretzky.
– Hehe, ja. Vi är båda födda där.
Vad är det i vattnet?
– Haha, ja du… jag kanske inte skulle dra några likheter i övrigt. Men jag växte inte upp där. Pappa är kanadensare. Han var hemma över sommaren och sen skrev han på igen för Phantoms i Philadelphia strax efter att jag föddes, så jag var där i ett par veckor. Vi hade släkt där uppe, så vi åkte tillbaka ibland. De är helt klart väldigt stolta över Gretzky där, men det är å andra sidan hela Kanada.
