Hockeyvärlden blev omskakad 2009 när Brendan Burke, NHL-profilen Brian Burkes 20-åriga son, kom ut som gay. Detta blev hockeyhistoria eftersom Burke var “den närmaste personen till NHL som någonsin kommit ut offentligt.”
Familjen Burke är en stor hockeyfamilj. Brendan spelade själv hockey och var student manager på Miami University, hans pappa Brian Burke har bland annat varit general manager för Toronto Maple Leafs och USA:s landslag och Brians bror, Patrick, har varit scout för Philadelphia Flyers och är numera NHL:s säkerhetsdirektör.
I samband med att Brendan kom ut förespråkade han för mer tolerans inom hockeyn, med fokus på att se och bekämpa homofobi inom sporten.
Året efter, 2010, omkom 21-åriga Brendan i en bilolycka och uppmärksammades då för sin aktivism och sitt mod av flera NHL-lag och fans runtom i världen. Organisationen “You Can play” grundades av Patrick Burke som ville förverkliga sin brors dröm om en framtid där spelare, tränare och ledare som är HBTQ-personer inkluderas och kan känna sig trygga.
I februari i år fokuserade ligans alla 31 lag på att visa att “Hockey is for everyone”. Detta inkluderar människor av olika kön, klass, religon, sexuella läggning, handikapp och hudfärg. Lag som Pittsburgh Penguins och Toronto Maple Leafs samarbetade med “You Can Play” och ambassadörer i varje lag bar regnbågsfärgad tejp på sina hockeyklubbor.
I Los Angeles Kings användes tejpen extra flitigt. När den Kings-draftade 18-åriga forwarden Jaret Anderson-Dolan, som är uppväxt med två mammor, började använda rengbågstejpen förra året hakade NHL-laget från L.A. på.
Liksom Anderson-Dolan engagerar sig vissa hockeyspelare sig extra mycket på egen hand.
Washington Capitals-målisen Braden Holtby och före detta Edmonton Oilers kapten Andrew Ference har gått pride-festivaler som privatpersoner flera år i rad.
Det finns uppenbarligen många i NHL som vill vara med i en del av förändringen. Men i en liga där avancerad mediaträning strippar av spelarna av typ av "kontroversiell" personlighet är det förståligt varför vi inte ser mer öppet stöd för HBTQ-människor.
Kritiken för det plötsliga försök för förändring, genom kampanjer, så som “Hockey is for everyone”, är rättfärdigad. Är detta ytterligare en PR-cirkus med tomma löften och politisk korrekthet eller är det verkligen ett genuint ställningstagande för alla likas värde?
För övrigt så är det viktigt att komma ihåg att alla NHL lags agenda sätts uppifrån. När lagen kör med pride-tejp reflekterar det på sin höjd viljan att göra ledningen och löngivarna glada.
Hockey har genom alla år varit känt för sin machokultur på och utanför isen
Att hockeyspelare ska vara lika hårda som Hanson-bröderna i filmen Slap Shot, är något som unga spelare får höra dagligen. Spelare som Erik Karlsson hyllas när han spelar hela slutspel med bruten fot och det talas om allt från rookie-invigningar till generationshierarkier i omklädningsrummen – snärtningar med blöta handdukar och retsam jargong vars syfte är att "göra laget starkare". Och blir man inte sågad inom laget så finns det folk i motståndarlaget som gärna tar över. Trashtalk på isen är också en del av sporten, nästan lika viktig som knäskydd. Suck it up, princess.
Det lätt att förstå att HBTQ-personer som är fans eller spelare har en komplicerad relation till hockeyn. Sporten de älskar, har kanske inte alltid älskat dem tillbaka.
Nu är februari månad ett minne blott. “Hockey is for everyone” likaså. Rengbågstejpen är bortplockad. En riktig förändring kanske kommer, men den kommer först när en modig NHL-profil tar steget och kommer ut.
Felicia Weeren
