Kastades in i hetluften – nu berättar 18-åringen

Han är alldeles precis 18 år fyllda och har efter endast en match i SHL redan slagit sig in i många Djurgårdssupportrars hjärtan.

– Jag skulle säga att jag är ganska liten av mig. Men jag spelar inte som att jag är liten.

Hockeynews träffar Djurgårdens Hampus Zirath på Hovet. Han har precis avslutat träningen med hockeygymnasiet och ska snart gå upp till skolan som ligger intill arenan.

– Jag måste bara mejla min lärare och säga att jag blir sen, men det vet hon redan och har förståelse för.

Zirath läser sista året på ekonomiprogrammet och kombinerar studier med att satsa helhjärtat på hockeyn. Han är fostrad i Tumba, där han fortfarande bor hos familjen, och kom till Djurgården i mitten av säsongen 2023/24.

Sedan dess har utvecklingen gått i rasande fart för den unge forwarden. Redan förra säsongen tog han klivet upp till J20, där han var med och vann SM-guld. Han var dock inte med och spelade finalserien eftersom han representerade Sverige i U18-VM samtidigt, där det också blev guld.

Trots att allt gått fort hade han inte räknat med att få göra SHL-debut redan under hösten, bara några få dagar innan sin 18-årsdag.

– Nej, det trodde jag inte. Jag trodde mer att den skulle komma lite senare. Alltså runt jul brukar det oftast vara lite skador. Då tänkte jag att det kanske finns en öppning om man gjort det bra med J20.

Gjort det bra med J20 kan man sannerligen säga att Zirath har gjort. 16 poäng på nio matcher talar sitt tydliga språk.

Redan under försäsongen fick han för första gången känna på tempot i Djurgårdens A-lag. Det blev tre träningsmatcher och ganska snart växte känslan av att han faktiskt kunde mäta sig med de betydligt äldre spelarna.

– Jag kände väl nästan direkt att den här nivån kan jag spela på. Det hade varit en annan grej men jag kände att jag inte var redo eller att det var rätt långt bort.

Och chansen i högsta serien skulle komma betydligt tidigare än han hade vågat hoppas på.

Efter en vanlig fredagsträning med J20 fick Zirath beskedet av sin tränare att han skulle vara trettonde forward i Djurgårdens kommande SHL-match mot Färjestad dagen därpå.

Den första han kontaktade var pappa.

Nästan hela familjen Zirath är Djurgårdare och har säsongskort på Hovets läktare. De hade redan hunnit fråga Hampus om han ville följa med på matchen, men han fick tacka nej.

"Jag kan inte gå, jag ska spela", fick han då förklara för familjen.

– De blev ju såklart lite chockade, säger Hampus Zirath med ett leende.

Och nästa dag var det dags. Inför ett nästintill fullsatt Globen åkte Zirath ut inför supportrarna.

– När man glider ut där försöker man bara ta in allting, man tänker inte så mycket på nerverna då. Man försöker bara åka ut och ta in publiken och bara njuta av stunden.

Och skillnaden mot juniorhockeyn var stor.

– Man kan inte åka och sova där ute för då blir man överkörd.

Och på tal om överkörd.

Vid ett tillfälle i matchen kom Zirath nästintill fri mot målvakten – som han senare körde in i.

– Det var först ett långt byte i försvarszon, vi kom in och blev ganska tillbakatryckta. Sedan fick vi ut pucken och då försökte jag bara åka på den, försöka få den på mål. säger Zirath och fortsätter:

– Då såg jag att backen kom och tänkte: "Kör in bara, hoppas på det bästa". Jag ville bara få den på mål, få en blockering och en anfallstekning. Det var så jag tänkte.

Sekunden senare föll han och åkte rätt in i Melker Thelin i Färjestadsmålet – vilket inte gjorde motståndarna glada.

Liggandes ned som ensam Djurgårdsspelare i målområdet blev han rejält tilltryckt av Albert Wikman samtidigt som Marian Studenic och Viktor Lodin stod runt honom.

– Jag försöker inte röra mig, jag får ta det, säger Hampus Zirath själv om situationen.

Sa de någonting?

– Nej, jag trodde mer att de skulle säga något. De stod bara och markerade.

Var det ett "wake up call" att du är i SHL nu?

– Ja. När man åker in där är man ju inte jättekaxig, när man ligger där ensam.

I situationen fick Zirath även med sig en utvisning då Viktor Lodin fick sätta sig två minuter för en slashing.

– Det var lite kul också, att gå in och göra ett sådant byte.

Men för Hampus Zirath handlade SHL-debuten om betydligt mer än att bara få känna på spel på högsta nivå.

Djurgården har nämligen alltid varit klubben närmast hjärtat. Under uppväxten har han själv stått på läktaren och sjungit fram laget. Nu var det plötsligt han själv som fick åka ut på isen framför samma supportrar.

– Man har ju suttit på läktaren innan och gjort det själv. Men att som spelare få åka ut, det var ju helt sjukt.

Djurgårdskopplingen sträcker sig dessutom längre tillbaka än Hampus egen hockeykarriär. Hans pappa har själv ett förflutet i klubben som målvakt, där han tillhörde A-laget under säsongen 1999/00.

Hockeyn och Djurgården har därför alltid varit en naturlig del av familjen Ziraths vardag.

Men det finns faktiskt ett undantag.

En av hans två yngre bröder har nämligen valt att representera rivalen AIK.

– Det är väl kul för honom att han går sin egen väg också, säger Zirath.

Den yngste brodern, som själv spelar i Djurgårdens ungdomsverksamhet, var däremot desto mer imponerad när storebror fick göra SHL-debut för Djurgården – vilket även mamma och pappa var.

Det är dock inte bara Djurgårdskopplingen som förenar far och son Zirath.

Båda har nämligen representerat Sverige i U18-VM. Medan pappa fick nöja sig med ett silver lyckades Hampus i våras gå hela vägen till guld.

– Min pappa var ju med och tog U18-silver. Så då var det lite extra kul. Jag tog guld i stället, berättar han med ett leende.

Efter guldet kunde han inte låta bli att skicka en liten gliring till pappa som var på plats på läktaren.

– Det var lite extra kul när vi vann där. Jag kollade upp på läktaren direkt och då garvade han. Han fattade direkt vad jag menade.

Det är dock inte bara för familjen SHL-debuten varit en upplevelse. För Hampus själv har det också varit speciellt att plötsligt dela omklädningsrum med spelare som han tidigare följt från läktaren. Framför allt har han fått stöd av Jacob Josefson och David Blomgren som han spelade i samma kedja som.

– De var jätteschyssta och sa bara: Ut och kör.

– Jag vet ju att Josefson också var uppe ganska tidigt med A-laget när han var yngre. Så han har ju gjort typ samma resa som jag håller på att göra. Så att ha någon som också har gjort den resan känns ju också skönt för mig, att han vet vad jag går igenom.

Men trots att debuten redan är avklarad är 18-åringen långt ifrån nöjd. Han har fått mersmak. Och även om konkurrensen om platserna i Djurgårdens A-lag är hård satsar han på att spela fler matcher i SHL.

– Jag skulle kunna vara med där uppe och göra det bra ändå. Att jag inte hade gjort bort mig. Att man ändå kan hålla den nivån och bidra till laget.

Men han förstår också att han fortfarande är junior och endast 18 år gammal och förväntar sig därför inte att bli uttagen så ofta.

– Man vet ju att konkurrensen är stenhård. Det är ju vissa som inte är ombytta varje match. Så att jag fick chansen där var ju bara jättekul och det visar ju någonstans att jag har gjort bra saker. Att jag har förtjänat min chans. Sedan vet jag ju att det inte kommer vara så varje match.

Och varje match kanske det inte kommer bli – men sportchef Marcus Due-Boje är imponerad över vad 18-åringen presterat och hoppas se honom mer i A-laget redan under säsongen.

– Hampus Zirath är en spelare vi tycker jättemycket om och som vi hoppas ska få fler chanser uppe hos oss i A-laget redan i år. Jag tycker han visade direkt att han är med i den här gruppen och spelar, säger Due-Boje.

Han är imponerad över Ziraths första SHL-framträtande – särskilt med tanke på vilka som stod för motståndet.

– Det började redan på försäsongen. Han öppnade ögonen för oss mot HV71 i Tyresö. Då spelade han sin första försäsongsmatch och var härligt kaxig och påminde lite om Victor Eklund i spelstilen. Lite obrydd och lite katalysator. Sedan gör han exakt samma sak, kommer in i ett läge mot Färjestad, som kanske är det tuffaste laget att möta nu rent fysiskt och form-mässigt och gör det jätte, jättebra också

Due-Boje menar att det viktigaste för 18-åringen nu är att få speltid och att man inte stressar fram något genombrott i A-laget.

– Det viktiga för en sådan spelare som fortfarande är ung är att få speltid. Så vi har inte bråttom med honom utan vi vill fortsätta få honom att växa och bli stark. Han är redo att slåss och utmanar hela tiden och vi håller koll. Men det viktigaste för honom är att fortsätta förstå att han måste bli bättre hela tiden.