Septembervärmen har lagt sig i Örnsköldsvik och den här dagen öser regnet ner, det är piskande och hårda vindar utomhus och huvudtränaren Mattias Karlin kommer instampandes i restaurangen med sin klassiska utstyrsel – shorts och t-shirt.
Vi slår oss ner vid ett av alla bord.
Fjolårssäongen är lagd till historieböckerna vid det här laget, men det är ändå där vi inleder intervjun. Modos huvudtränare har tagit med sig många lärdomar från året som gick, särskilt från den tuffa perioden runt jul och nyår – där allting pekade på kval för klubben.
– Det är klart det var tungt. Jag blir frustrerad när vi inte tar poäng och inte vinner. Vi fick verkligen driva på dagligen och försöka hitta lösningar. Det blev lite mer att spela för överlevnad. Lyckligtvis resulterade det även i vinster direkt efter uppehållet, säger han.
När kom vändpunkten?
– Vi började att förändra inför bortamatchen mot Skellefteå (1 februari 2024) och där upplevde vi att det blev mycket tryggare och mer harmoniskt i spelet.
– Sedan åkte vi på en en jävla smäll i ”Macke” (Näslunds) hyllning i matchen efter, men tittar du den på matchen... de leder med två puckar inför tredje och sedan kom raset när vi försökte vända matchen. När man tittar på siffrorna så här i efterhand, 0–6, det känns ju inte så jätteroligt. Men indirekt var det där vändpunkten kom.
Karlin tar en tugga av den västerbottensostrgratinerade kycklingen medan jag frågan hur hårt den här perioden påverkade honom:
– Det är klart att jag inte hade min bästa tid i livet där och då. Jag kan bara svara för mig själv, men jag sover inte så mycket. Under den perioden sov jag knappt någonting. Det var mycket ältande och funderande över hur vi skulle lägga upp det för att få en vändning, säger han.
Vad var det ni ändrade på?
– Kort och gott så ändrade vi forechecken så att vi i de allra flesta fall hade tre man med hem. Backarna var inte lika aktiva i att pincha och de där grejerna. Offensivt började vi fokusera lite mer på att ta insidan. Det var lite småförändringar, men det var inte ett helt nytt spel. Det hade inte gått, vi hade inte den tiden.
De tilltänkta spetsförvärven, Mikael Ruohomaa och Danny O'Regan, försvann i förtid och helt plötsligt skulle andra betydligt mindre rutinerade spelare kliva fram. En tuff situation att hantera mitt under säsong, menar Karlin.
– Det är ingen dröm. Först och främst var vi extremt sent ute på det och det minskar ju antalet lediga spelare. Men ibland finns det liksom inte något svar på varför det inte funkar, det bara blir så.
Mikael Ruohomaa hamnade i stället i Frölunda och snittade nästan en poäng per match.
– Först blev han avstängd och sedan skadade han sig efter två matcher. Många äldre tänker: ”Jag kan köra”, även om det inte är så jättebra. Det var lite så han gjorde ett tag och så blev det bakslag efter bakslag, samtidigt som han i samma veva skulle driva gruppen. Det blir inte lätt för honom att driva en grupp när han är på 80 procent.
– Någonstans vill man ju att spelarna ska lämna klartecken att det inte går, men det gick ju så långt att vi var tvungna att plocka bort honom för att han hade så ont. Det blev inte bra, säger Karlin.
Danny O’Regan, som åkte hem till Nordamerika för att vara med sin fru i samband med födseln av deras dotter i slutet på februari, kom aldrig tillbaka till Sverige. Nu har han i stället kritat på för det kinesiska KHL-laget Kunlun Red Star.
– Han fick ju indirekt en drömstart med mål direkt i första matchen i första perioden. Då knöt vi näven lite extra. Jag menar, en poängspelare bör ju göra poäng hyfsat direkt och jag tänkte: ”Shit, vilken dröm”.
– Men sedan kom han aldrig till sin rätta, även om det syntes att han hade väldigt mycket hockey i sig. Han blev uppäten i farten, men just skillsmässigt och så låg han väldigt högt upp i laget. Problemet med den här ligan är att, har du inte farten måste du vara så in i helvetes bra. Tyvärr blev det inte vad vi hade hoppats på, säger han.
Vi vänder blad och byter även ut tallrikarna mot kaffekoppar. Nedräkningen inför den nya säsongen har börjat och nu återstår det bara dagar innan premiären mot Örebro.
– Vi är belåtna. Men det har inte ens börjat, så något utfall har vi ju inte. Men vi har fått in spelare som vi varit intresserade utav och förhoppningsvis är de så bra som vi tror. Men sedan vet man ju att alla sju inte kommer bli megasuccé, säger han.
Var har ni blivit bättre?
– Jag tycker vi har fått in lite mer tävlan i gruppen. Vi har fått in ett par individer som kör rätt så bra på träning. Det smittar av sig till de andra. Tävlingsnivån är definitivt en nivå upp, sedan tycker jag att vi har några backar som är lite mer rejäla och som ska kunna logga en hel del minuter.
Mattias Karlin återkommer hela tiden till starten på säsongen – den kommer bli viktigare än någonsin.
– Förra året fick vi faktiskt en del gratispoäng i början tack vare att motståndarna inte tog oss på allvar. De segrarna kommer vi inte få i år på samma sätt.
– Anledningen till att man surrar om det svåra andra året är för att nyhetens behag är borta, motståndarna tar dig på större allvar och allt det där häftiga med nya arenor och allt vad det är är ju borta. Första året är det VM-final varje kväll.
Det gäller att vara ödmjuka inför uppgiften, menar han:
– Vi kan inte tro att vi är gjutna i SHL efter år ett, det kanske tar fem år innan man blir en SHL-klubb rakt av. Det tar längre tid än man tror och vi måste successivt jobba upp en bra bas så att vi blir hållbara över tid, säger han.
Hur tänker du kring att ni är tippade i botten?
– Jag hade väl inte förväntat mig något annat heller om jag ska vara helt ärlig. Det är väl naturens gång. Jag var i Västervik ett antal år och vi var alltid tippade 13 eller 14 och så stod man där och gick till slutspel varje jävla år ändå. Jag är ganska van vid det där, om jag säger så, säger han med ett leende.
Vilka skillnader kommer vi se på Modo i år?
– Min förhoppning är att vi kommer släppa till mindre stora chanser. Det ska vara stabilitet och vuxenhet. Vi ska gå kunna gå i från en match och inte släppt en två mot etta på hela kvällen. Det var väl inte vårt kännetecken förra året direkt, säger Karlin och spricker upp i ett leende:
– Men sen kommer vi ha kvar många delar också.
Det kommer inte bli tal om tråkhockey?
– Nej, vi har byggt ett ganska felaktigt lag i så fall.
”Jag tycker inte om att snacka om mig själv”
För att skaffa mig en djupare inblick i vem Mattias Karlin och varför han är en så pass uppskattad ledare bland spelarna tog jag ett snack med några i truppen.
En spelare beskriver honom som väldigt förstående, en annan säger att han är en väldigt bra lyssnare och en tredje säger att han är ”jävligt skön”.
Det märks på Karlin att han egentligen inte vill prata om de här delarna – men till slut får han ur sig:
– Jag tycker inte om att snacka om mig själv. Men ska jag försöka få ihop något så tror jag att jag även kan se det ur spelarnas synvinkel. Vi tycker alltid att de ska göra rätt, men någonstans har jag spelat själv och vet att det inte är så det funkar.
– Gör man fel behöver det inte betyda att man ska köpa en biljett tillbaka till Finland eller USA. Jag är nog en ganska förstående person som försöker sätta mig in i spelarna och hur de tänker och känner. En personkännare.
Karlin fortsätter:
– Därifrån tror jag att jag kan bygga upp en trygghet i dem. Vissa gånger kan jag bli helt vansinnig, men nästa dag kan jag fortfarande vara skämtsam och snacka lite skit med grabbarna. Kolla hur läget är liksom. Man måste skilja på on och off, säger han.
Ja, det var någon i laget som beskrev dig som en ”players coach”. Att du mer är en del av laget än den där coachen som står och skriker.
– Ja, det är ju det som är grejen. Man måste få med grabbarna på båten och få dem att driva åt samma håll och det pratar vi mycket om. Vi ledare har ett rum, de har omklädningsrummet, men det ska ju inte vara att vi är där och de är där. Vi förespråkar att det ska vara ett öppet klimat och vill du säga vad du tycker så ska du göra det. Vi är tillsammans och ska kunna tala klarspråk.
Karlin lyfter fram ett exempel:
– Om någon är besviken på istid så är det klart som fan att han ska säga det. Jag kanske i grund och botten vet det redan, men bara för att han kommer in och argumenterar för det ena eller det andra. Jag menar, det är sunt, pojken vill ju spela mer.
– Då kan inte jag som ledare spela honom mindre bara för att han vill spela mer. Däremot så måste han först visa att han vill spela mer, men jag skulle inte straffa någon bara för att han vill spela mer. Jag vill inte att spelarna ska vara rädda för att komma in och ta ett ”deep talk” om det behövs. Vi tror på en väldigt öppen dialog, man ska inte ha ont i magen för att komma till ishallen, säger han.
Finns det någon ledare du tagit inspiration ifrån?
– Jag är ju inte så jävla gammal, men jag har varit tränare länge kontra hur gammal jag är. I grund och botten har jag tagit mycket saker från andra som jag inte tyckte var bra själv som spelare och vänt det till: ”Så där ska jag inte göra, det ska aldrig få förekomma”. Jag skulle nog mer säga att jag byggt upp vem jag inte vill vara.
Hur vill du inte vara då?
– Jag vill inte döma ut andra inför gruppen. Om jag är besviken på Riley Woods så står jag inte inför gruppen och dömer ut honom, däremot kommer jag ta in honom och snacka öga mot öga.
– Även om jag är besviken på honom så kommer jag försöka hitta sätt att göra det bättre. Det gäller att ha lösningar i samtalet, man kan inte bara slänga skit på varandra. Jag är jävligt noggrann med vad vi gör i omklädningsrummet, det tror jag är viktigt.
