Junlands premiärdom – pekar ut två som måste visa mer

SHL-premiär i ett slutsålt Saab Arena.
Linköping gästas av Timrå i en match där jag tycker att båda lagen spelar ganska bra hockey.
Det finns en hel del positiva saker att ta med sig om man heter Timrå IK.
När man tittar på Timrå ser man verkligen ett lag som sliter stenhårt för varandra. Jag tycker att laget sitter ihop och man skapar faktiskt en hel del chanser på bortaplan mot Linköping.
Linköping är kanske det bättre laget sett över hela matchen, men det är otroligt jämnt.
Det som fortfarande känns som Timrås stora frågetecken är spetsen.
Det fattas lite i de avgörande lägena.
Det är något vi pratade om redan inför säsongen och i premiären tycker jag att man kan se det igen.
Samtidigt finns det positiva besked.
Reid Gardiner gör mål direkt i första matchen. Han får iväg ett bra skott och tar hand om sin egen retur.
Jag tycker också att Wilhelm Hallquisth spelar riktigt bra från sin backposition, framför allt i powerplay. Han vågar hålla i pucken och har ett riktigt bra förstapass.
Men hockey handlar i slutändan om att göra mål.
Timrå hade chanserna, men hade svårt att kapitalisera på dem.
Ser något nytt i Linköping
Linköping gör samtidigt en bra hemmapremiär.
Det har varit tufft de senaste åren att vinna den första matchen, men nu lyckas man göra det hemma mot Timrå.
Det sitter hårt åt.
Men man får in puckarna och tar en premiärseger som jag tror kan gjuta mod i ett lagbygge som är ganska omstrukturerat jämfört med förra året.
Det jag gillar är att bredden bidrar.
Christoffer Ehn är exempelvis där och hugger in en retur.
Det behöver inte bara vara stjärnspelarna som laget förlitar sig på.
Och framför allt tycker jag att det börjar synas en struktur i Linköpings spel.
I vissa uppspel kan man slå ett pass rakt upp, sedan in i mitten och därefter nästan halvblint ut på andra kanten – för spelaren vet att lagkamraten kommer att finnas där.
Sådana saker tycker jag saknades förra säsongen.
Dessutom fick Linköping två riktigt positiva individuella besked.
Men allt var inte positivt.
För när jag tittar på premiären finns det också en spelare i Linköping och en i Timrå som jag hade velat se betydligt mer av.
Vilka två är det – och vilka spelare tycker jag stack ut allra mest åt andra hållet?

Niku imponerar direkt
En väldigt positiv sak i Linköping är Sami Niku.
Han gör en jättefin debutmatch.
Han är aktiv, har ett fantastiskt förstapass och rör på fötterna väldigt bra.
Dessutom står han för en riktigt fin assist till Christoffer Ehn.
Det är en spelare som direkt visar vilken kvalitet han kan tillföra Linköping. Niku spelade fram Ehn till LHC:s 1–0-mål i premiären.
En annan väldigt positiv injektion är en frisk Remi Elie.
Vi såg redan förra året vad han kunde betyda när han väl spelade, även om det blev för lite av det.
Nu gör han en jättematch.
Han är aktiv.
Han täcker skott.
Han tacklas.
Han har en närvaro i spelet som saknades när han inte kunde vara med förra säsongen.
Och dessutom hänger han dit en puck rakt upp i krysset. Det var ett skott jag blev väldigt imponerad av.
Elies mål betydde 2–2 i powerplay innan Mikko Kokkonen satte det matchvinnande 3–2-målet.
Två jag hade velat se mer av
Linköpings powerplay känns däremot aningen osynkat.
Man lyckas ändå göra mål när Linus Hultström spelar fram Remi Elie, men där finns mer att hämta.
Och tittar man på sådant som inte gav de svar man kanske hade önskat sig i premiären så tycker jag att Samu Tuomaalahar det lite tungt.
Det märks att det finns en anpassningsperiod till svensk hockey.
Han har varit skadad, det vet vi, och kommer dessutom från Nordamerika. Där tror jag att det finns en inkörningsperiod när det gäller att vänja sig vid intensiteten i svensk hockey.
I Timrå hade jag på samma sätt önskat att se mer av Otto Kivenmäki.
Jag tycker inte alls att han syns tillräckligt mycket i matchen.
Han blir relativt osynlig.
Så om jag ska välja ut en spelare i vardera laget som jag hade velat få mer av i premiären, då landar jag i Tuomaala i Linköping och Kivenmäki i Timrå.