10. Jonathan Myrenberg. En spelare jag följt väldigt noga och till och med spelat med. Jag har sett honom utvecklas, och jag tror det finns potential att bli ännu bättre. Det man inte ser med Myrenberg är skridskoåkningen och hans gap control, som är helt fantastisk. Han ser till att motståndarna knappt kommer igenom mittzon – han suger upp dem utan problem. Han har spelat landskamper, och jag tror han tar nästa steg nu i Malmö.
9. Linus Högberg. En spelare som drar ett väldigt stort lass på Frölundas backsida. Han har en väldigt fin skridskoåkning och gör en hel del poäng, men får kanske inte alltid den beröm han förtjänar – kanske för att en Dominik Egli ser väldigt bra ut, eller att Henrik Tömmernes är den som pekas ut som den drivande. Men Högberg är en väldigt, väldigt bra hockeyspelare.
8. Linus Ölund. För mig en fantastisk tvåvägsspelare. Han tog resan med Brynäs upp till SHL på ett fantastiskt sätt, och har snuddat vid absoluta toppen i SHL som ung. Utöver det har han vuxit ut till en kulturbärare – en raritet i svensk hockey, där man stannar i sin förening även när det går emot. En underskattad spelare.
7. Oskar Tellström. Hade jag fortfarande varit sportchef är det en spelare jag hade velat ha i mitt lag. Högt hockey-IQ, högt anfallshockey-IQ, lång klubba, och han avviker lite från normen i sitt spel – vilket jag tycker är intressant. Han tog den långa vägen via division 1 till Hockeyallsvenskan och var med på resan upp i SHL. Han är underskattad, för jag tror inte den svenska hockeypubliken vet hur bra han är.
6. Sebastian Strandberg. Gnuggar på i en andra- eller tredjekedja, spelar boxplay och powerplay – väldigt versatil, lite som en schweizisk armékniv. Han har haft skadeproblem tidigt i karriären, men de sista åren varit en stabil kugge i flera SHL-lag och borde få mer beröm för det han presterar. En väldigt bra hockeyspelare i högt tempo – en sån man vill ha om man ska gå långt.
5. Gustav Backström. Får kanske inte den beröm han förtjänar, för att det gått lite tyngre för Örebro. En kille som provat på landslaget och som jag tycker är en kulturbärare i Örebro – han står för mycket av deras hockey. Han har snuddat vid toppen och gjort landskamper, men får inte cred för det uppoffrande backspel han presterar år ut och år in.
4. Victor Stjernborg. 23 år gammal, tre SM-guld, spelar tuff hockey och gillar att vara på insidan, med hög arbetsmoral. Det är sjukt imponerande att ha åstadkommit så mycket redan. Nästa steg är att bidra ännu mer offensivt i SHL. Men en spelare som köper sin roll, driver spelet och är en riktig lagspelare – det är en raritet i dagens SHL, och en sån många klubbar gärna hade haft.
3. Brian Cooper. Jag har mött honom. Fantastisk skridskoåkare, oerhört bra defensivt, och hård att möta – det gör faktiskt ont när man åker på honom i mittzon. Han bär defensiven i Växjö, precis som han gjorde i Oskarshamn. En spelare många sportchefer gärna hade haft, men på grund av den defensiva rollen kommer han kanske inte i närheten av den beröm han förtjänar. Jag hoppas Växjöfansen uppskattar honom – en riktigt bra hockeyback.
2. Per Åslund. 40 år gammal, vunnit hur mycket SM-guld som helst, spelat hur många matcher som helst. Förmodligen uppskattad av Färjestadfansen – men är han tillräckligt uppskattad av SHL och svenska hockeyfans i stort? Det han åstadkommit är unikt. Han får aldrig den beröm han förtjänar, så jag hoppas man i vinter verkligen spänner ögonen i den här 40-åringen som fortfarande spelar fantastisk hockey.
1. Arvid Lundberg. Vinner SM-guld, spelat i landslaget – hur kan han vara underskattad? Ändå tycker jag han är etta på listan. För med den skridskoåkningen, den gap controllen, och så hårt som han spelar och driver defensiven i Skellefteå – jag tycker att han borde spela i NHL.
