VIK är ett av seriens hetaste lag just nu. Man fortsätter att vinna och dessutom fullt rättvist.
Efter den där kvällen i Nobelhallen den 22 oktober då man vann på ett mirakulöst sätt så har man fått enorm vind i seglen. Övertygande 6–2 mot Mora och imponerande 4–1 borta mot Modo, och nu 3–0 hemma mot Oskarshamn den här söndagen.
Peter Andersson var inte helt nöjd med spelet när han intervjuades i TV4 efter matchen, även om han givetvis var nöjd med tre nya poäng.
– Stundtals brottas vi med oss själva, sade han och syftade på att man gjorde en bra match Modo borta, och hade kunnat slappna av lite väl mycket inför det uppehåll som väntar.
Visst hade Oskarshamn chanser och med en reducering hade man hypotetiskt kunnat skaka liv i matchen och gjort det spännande. Men här visar VIK också rutin och kyla. I de senaste matcherna tycker jag att det har funnits små vägskäl där man hade kunnat låta motståndarna ta över, men man har varje gång slagit tillbaka när momentum är på väg att tippa över åt fel håll med VIK-ögon sett.
– Vi blir bättre ju längre matchen lider. Jättenöjd med sista 6–8 minuterna. Vi ger dem ingenting, sade Peter Andersson i TV4 och konstaterade att laget ”hittar vägar att vinna”.
Den vägen har hittills varit den där defensiva styrkan som VIK satte upp inför säsongen, då man också träningsmatchade sig stenhårt mot SHL-motstånd och fick spela massor i egen zon.
Kanske var det en nyckel för VIK, kanske är det Peter Anderssons ramar som satt sig – kanske har han varit helt perfekt för det här laget med sin ledarstil.
Kanske har han kommit in i helt rätt läge, i ett lag och en klubb som skrek efter en tränare med pondus och rutin, som varit med länge och kunde sätta den grund som VIK saknat.
Kanske var det också viktigt att Peter Andersson kom in och hade med sig de ledande spelarna från början – Anton Mylläri, Konstantin Komarek och Kim Rosdahl hade alla haft honom som tränare innan.
Ramarna ser ut att ha varit värdefulla även för Jimmie Jansson Lorek, som kan gå framåt och spela ut mer än tidigare, utan att det läcker en massa bakåt.
Peter Andersson har en stor del i detta. Men det här ser jag också som en revansch för sportchefen Niklas Johansson. Vi ser nu en rad värvningar som hittat rätt och tillfört mycket till laget. Max Karlsson är ett fynd från Rögle, Anton Mylläri och Niclas Lundgren har lockats hem och blivit ledare i försvaret och givetvis också nyttiga i att sätta ny kravbild.
Veikko Loimaranta och Oscar Lawner är två superförstärkningar, och Patrick Guay har också börjat bra. Framförallt är det smart agerat, där man lyckades få till ett provspel först, och chansa så lite som möjligt.
Nu börjar vi också se hur spelare som Svante Sjödin och Olle Norberg börjar blomma ut. Det är spelare som fått för stora roller tidigare och inte varit redo – men nu får VIK skörda det man sått.
Och så framförallt – Konstantin Komarek som nu är den där stjärnan han behöver vara, med Carl Jakobsson som vapendragaren som dyker upp när det behövs som mest.
Vi är många som dömt ut VIK och ”NJ” de senaste åren. Nu håller VIK på att lyfta uppåt under hans ledning.
Det som återstår nu för VIK är att få igång fler spelare i högre utsträckning. Det kommer komma kvällar då firma Lawner–Komarek–Loimaranta inte får in pucken, och när kontringarna inte kommer för Jakobsson.
Då måste andra spelare också kliva fram, framförallt skulle jag vilja se mer skott och kraft från kedjan med Lejon–Karlsson–Kvist, de skapar en del men skulle kunna göra mer.
Kanske kommer det. Det mesta pekar ju i rätt riktning nu för VIK.
