En klassisk idrottsklyscha – att gå på myten om sig själva.
Södertälje gick nog på den gång på gång under försäsongen. Man är ett av lagen som det pratats mest om kring vilka som kan gå upp till SHL till våren, och när man i match efter match haft ledningen har man slagit av på takten och tappat det som tagit dem dit.
Att förlora hemma mot nykomlingen Visby Roma tidigare i veckan var kanske den väckarklocka som behövdes. Man höll ett litet krismöte direkt efter en träningsmatch, det säger en del.
Att behöva rensa luften redan nu, det är ändå illavarslande. De där krismötena duggade tätt i SSK även förra säsongen när varken spelet eller resultaten gick som man ville. Att dessa fortsätter innan första seriematchen ens har spelats, det ger känslan av att SSK börjar säsongen i uppförsbacke, trots att man borde ha stor framtidstro och stort hopp om vad som ska vänta. Truppen ser spännande ut, det finns gott om spetsspelare som bör kunna avgöra matcher.
Men när SSK tappar arbetsinsatsen, då tappar man också allt. Lagets spel är starkt kopplat till att jobba hårt, vinna närkamper och få momentum på det sättet. Med pucken är det ett enkelt spel som främst går ut på att ta sig in i offensiv zon med minimal risk, skapa ytor för varandra, vinna sin personliga duell och jobba sig till farliga situationer.
Jag ser att laget får en hel del kritik bland supportrarna för spelet. I dessa valtider gissar jag att Andreas Johansson inte skulle ha ett särskilt stort förtroende vid en väljarbarometer i Scaniarinken. Det är något som lever med sedan ifjol också – jag upplever att ”AJ” ännu inte efter drygt ett år som huvudtränare lyckats vinna över majoriteten av de egna supportrarna. Fansen är fortsatt skeptiska trots ett bra lag på papperet, och det hänger nog ihop med resultaten och hur spelet ser ut, både nu på försäsongen och hur det var ifjol då man missade topp sex och fick hantera en rad problem under säsongen.
Spelet, ja ingen kan egentligen vara förvånad, tycker jag – SSK är som byggt för att spela just en fysisk och tung nord-syd-hockey där man inte ska krångla till det för mycket.
Den här kvällen räckte det till en 2–1-seger i Nobelhallen mot ett BIK Karlskoga som jag tycker ser ut att bli en utmanare precis bakom den förväntade toppkvartetten. SSK kunde definitivt ha gjort fler mål, och då man skapade chanser var det just genom hårt jobb, fysik och press. Defensivt släppte man dock också till en del och Love Härenstam gjorde en bra match.
Efter fem förluster i rad tog man nu en efterlängtad seger, och det var nog viktigt.
Men jag saknar tre saker med detta SSK, med en vecka kvar till seriepremiär:
1) En till puckskicklig back
Läs: Felix Öhrqvist, eller kanske Oliwer Sjöström, eller Victor Johansson. En back med fart, puckskicklighet och förmåga att driva upp tempot. Daniel Norbe är rätt ensam där just nu. Roope Laavainen försöker också. Men man är nog en gubbe kort på backsidan och Ludvig Söderberg är nog inte riktigt redo ännu. Backparet med Niklas Arell och Jonatan Lundgren är väldigt tunga att möta, men just ikväll hade de det kämpigt med pucken.
Jag gillar det lilla jag sett av Felix Carell och Niklas Nilsson men jag vill se dem ta mer plats i spelet med pucken. Kanske kommer det allt eftersom, och att någon av dem kan bli den back jag efterfrågar. Eller så är SSK en back kort, och behöver fylla på med någon mer.
2) Mer finess
SSK avslutade säsongen ifjol med att faktiskt bli ett mer spelskickligt, spelande lag än under grundserien. Jag trodde att man skulle bygga vidare på det nu, men där är man inte riktigt än. Jag tycker att SSK borde kunna spela ut lite mer, våga hålla i pucken lite mer, våga släppa loss kreativiteten lite mer och ta sig in i offensiv zon på flera olika sätt.
Kreativitet har man i sig, och man har försökt få ut den i tidigare matcher, men vid fel tillfällen. Nu höll man det väldigt enkelt i den här matchen och jag kan tänka mig att fokus verkligen låg på att hålla sig till struktur och enkelhet i spelet för att se till att ta en efterlängtad seger.
Kreativiteten vid rätt lägen, ja kanske kommer det också under säsongens gång.
3) Spetskedjorna
Det blev en del förändringar i kedjorna här – lite väl drastiska, tycker jag. Teemu Väyrynen petas ut i en roll som ytterforward, fastän han varit tänkt som center hela tiden. Daniel Muzito-Bagenda har inte riktigt kommit in i matchen i sin nya klubb, och får nu ”börja om” som center. Visst kan han spela center, och visst, en markering kanske efter förlusten mot Visby Roma – det är så AJ jobbar. Men blir det inte otydligt för spelarna och sprider mer osäkerhet? Har AJ redan tappat förtroendet för de tankar man haft under sommaren – för jag tror knappast att den här laguppställningen var något man såg framför sig i juni.
Carter Souch och Nolan Stevens har redan nu spelat med en rad olika spelare. Frågan tidigt i somras var om de skulle spela med Vanderbeck eller Tarun Fizer i en riktigt spetsig superkedja som fick det att vattnas i munnen, men nu är svaret plötsligt Väyrynen som ytterforward.
Det är nu dags för seriepremiär och det känns som att SSK ännu inte hittat någon fungerande spetskedja. Men ja, det kanske kommer det med.
Avslutningsvis – det är trots allt bara träningsmatcher. Man har lärt sig mer än en gång genom åren att det man ser då, sällan speglar vad som kommer ske i grundserien.
Det är inte direkt så att allt ser lysande ut hos konkurrenterna heller.
SSK kommer självklart vara högt upp i mitt tabelltips som jag ska spika på söndag.
