Björklöven fick en bra start när Axel Ottosson gav laget ledningen direkt efter ett boxplay.
Gästerna såg ut att ha bra kontroll där och då. Man låg rätt och gav SSK hela tiden en utmaning för att komma med pucken under kontroll genom mittzonen. Så långt tyckte jag också att Löven kändes tunga och svårspelade – med förmågan att vänta in rätt lägen att attackera.
Men kanske blev det för mycket kontroll, för passivt – eller för naivt. För Löven började slarva och ta lite för stora risker. Både Teemu Väyrynen och Andrew Vanderbeck hade två öppna lägen efter att SSK pressat mot puckhållare och tvingat fram beslut i ett känsligt läge.
Där lades grunden
Väl i andra perioden tog SSK över och stod för en av de bättre perioderna – särskilt om vi talar just andraperioder – som laget gjort den här säsongen, givet motstånd och läge. Där vände man 0–1 till 2–1 genom två vassa aktioner av Vanderbeck.
Direktskottet i powerplay var efterlängtat, och när Anton Malmström slog ett sällsynt felpass i egen zon högg Vanderbeck direkt och blev tvåmålsskytt.
Matchen stod sedan och vägde – SSK fick spela fem mot tre i två minuter utan att få utdelning, ja knappt kom de ens in i offensiva zonen då.
Kort efter det fick Björklöven ett powerplay – men kunde inte heller visa tillräcklig effektivitet mot en väl spelande Love Härenstam i hemmamålet.
Istället kom 3–1 mer oväntat – genom ovane målskytten Albin Carlson.
Andraperioderna har varit ett problem för SSK och särskilt mot puckskickliga lag som Björklöven, som kan skapa långa anfall. Men här hanterade man det riktigt bra – istället kom man upp och stressade fram misstag som sedan gjorde att SSK kunde vända spelet snabbt.
När det är så här – en av landets bästa
Mycket av förhandssnacket inför matchserien handlade ju om orken – när skulle det märkas att SSK spelat fem slutspelsmatcher fler än Björklöven?
Jag tyckte att man kunde ana tendenser till det – eller åtminstone tolkade jag det så – i match två. SSK-spelarna kunde ibland ha svårt att komma upp i positioner för att vinna dueller och viktiga situationer, och det var lätt att göra kopplingen till att orken tröt.
Men här visade man att energin räckte och blev över och man vann en tajt match tack vare ett kopiöst arbete både med puck och framförallt utan puck.
En nyckel i det tror jag var hemmapubliken. Fullsatt och 6 000 åskådare är sällsynt i Scaniarinken av olika skäl, men när det är fullt – då är det en arena som är svårslagen.
Det är inte många arenor i det här landet som har en publik som kan hålla igång konstant, till och med i powerbreak – och det blev ett ömsesidigt energiskapande den här kvällen då även lagets fysiska spel gav tillbaka till publiken.
Här bar de varandra till segern, som säkrades efter ursinnigt defensivt jobb under Lövens slutforcering, och 4–2 i tom kasse från Niklas Arell.
Dämpade ilskan
Björklöven hade flera skäl att ilskna till den här kvällen. Utvisningar som var tveksamma, billigt straffslag (som dock Vanderbeck missade), videobedömningar som kunde ha blivit avgörande – och när Henrik Eriksson tacklade målvakten Frans Tuohimaa.
Även en misstänkt tripping på Jacob Olofsson med fem minuter kvar vid en målchans kan i efterhand ses som avgörande. Där ställde sig hela Lövenbåset upp och skrek. Magnus Bogren var där snabbt framme och lugnade ner sitt lag – han ville inte ha någon energi på fel saker, utan dämpade ilskan direkt.
Men Björklöven nådde inte ända fram den här kvällen.
Man fick aldrig hål på Love Härenstam och vi kan nog räkna med att 6 000 personer kommer försöka bära fram SSK till en kvittering i matchserien på måndag.
Å andra sidan kan Björklöven ha samlat på sig en del retroaktiv utdelning att casha in då.
