Båda parter ville fortsätta.
I slutändan trodde jag att det var det som skulle avgöra att man faktiskt kom överens.
Men så blev det inte.
När vi nu vet facit, efter att ha följt den här processen under månader, med turer fram och tillbaka, rykten och sökande efter svar och förståelse för vad som pågår i Södertälje Sportklubb, så känner jag bara: vad onödigt.
Onödigt att det slutade på det här sättet.
Onödigt att dra ut på det som man gjorde.
Onödigt att man varit inte pratat med varandra tillräckligt.
Onödigt att det skapades misstro och sprickor internt.
Onödigt att man inte fortsätter tillsammans trots att båda vill.
Samtidigt som det är svårt att veta om utfallet blivit annorlunda om någon part gjort si eller så annorlunda, så tror jag att det fanns en gemensam väg framåt.
Min bild är att det till slut är de interna diskussionerna i klubben som får Georgsson att backa.
Att ha diskussioner om en så viktig roll som sportchefen i en hockeyklubb är fullt rimligt att ha, och egentligen behöver alla inte vara överens heller.
Det är rimligt att titta på alternativen också, för att veta vad man kan få innan man väljer det man har.
Men nånstans tappade SSK bort Emil Georgsson, och när man sedan lade fram ett 1+1-kontrakt som man redan visste att han skulle tacka nej till, så blev det för Georgsson som ett bevis på att klubben inte tror på honom fullt ut egentligen.
Kanske kunde man ha tagit processen i en annan ordning, kanske kunde man ha involverat Georgsson mer i förändringsprocessen kring rollen.
Kanske hade det inte hjälpt ändå, vi kan bara spekulera.
Nu ställs klubben i en situation där man står utan sportchef och november månad har redan passerats.
Man behöver ta beslut om sina tränare, och hur gärna man än vill vänta och se hur det går i slutspelet så kan man helt enkelt inte vänta så länge eftersom spelare vill veta vem som coachar laget innan man skriver på.
Men samtidigt vill en ny sportchef vara med och påverka valet av tränare.
Samtidigt som racet om de bästa spelarna inför säsongen 2025/26 redan har börjat, och för SSK som jagar en SHL-plats och har en hyfsat stor procentuell chans att lyckas behöver det finnas två planer samtidigt som man har ett antal spelare man behöver ta beslut om nytt kontrakt för och även kanske skydda för att de inte ska bli tagna av andra lag.
På det läggs kritiken mot klubbledningen, den har tagit stora proportioner efter helgens besked.
Kritiken tror jag dock även handlar mycket om den här osäkerheten. Man vet vad man haft, men inte vad man får.
Det är ett faktum att SSK misslyckats i slutspel två år i rad, och man kan absolut se det som att man gjort precis vad som kan förväntas av ett lag med en av ligans högsta budgetar.
Ingen är oersättlig, inte heller Emil Georgsson, och landar SSK ett starkt beprövat namn som ny sportchef som supportrarna kan tro på, så kommer nog kritiken att lägga sig rätt snabbt.
Men det är bråttom nu, och klubben har satt sig i en sårbar position.
Det hade inte behövt vara så.
Så onödigt.
För Georgsson då? Ja, det vimlar ju inte av sportchefsjobb inför 25/26 men utifrån rådande opinionsläge skulle teoretiskt både Västerås och AIK kunna ha lediga sportchefsposter till våren.
Det känns inte alltför långsökt att ledningen hos de klubbarna tar sig en extra funderare nu när Georgsson finns tillgänglig, och gärna gör samma resa uppåt som Södertälje gjort de senaste åren.
