Södertälje besegrade Modo med 3–1 i lördagens match och förutom att hämta in tre poäng så kasserade man nog in ett par ton energi att sprida ut på spelarna i laget.
Jag fick känslan av en nystart för SSK när jag såg laguppställningen.
Tre spelare hade skickats iväg, man hade fått samla kraft, ett break från spelschemat och en möjlighet att omgruppera.
SSK ställde upp med den tänkta förstemålvakten inför säsongen, Oliver Håkanson, och den backuppsättning som fick många att placera dem högt i tabelltipset inför säsongen, med Roope Laavainen och Niklas Arell i laget.
I övrigt gjorde SSK om en del bland forwards, som är den lagdelen där det hänt allra mest de senaste dagarna och även funnits störst behov. Man bröt upp duon Sebastian Dyk och Carter Ashton, Ashton fick nu istället spela med Måns Lindbäck och Patrik Zackrisson i förstakedjan.
Dyk fick istället spela med nya andrecentern Filip Engarås och Viktor Liljegren.
Tredjekedjan såg nyförvärvet William Eriksson helt väntat paras ihop med tidigare lagkamraten Hampus Harlestam, och formstarke William Wiå – en Almtunakedja, om ni så vill.
Lagledningen hade därmed agerat, gjort förändringar i truppen och signalerat att man inte var nöjda.
Det gav luckor i laguppställningen – och en ny chans för vissa spelare att ta den roll som de var tänkta för.
Den chansen skulle de komma att ta.
Här krävs inget tränarbyte
Håkanson som startade för första gången sedan den 3 oktober, fick kliva fram och göra tre stora räddningar de sina tre första ingripanden. Först ett jätteläge för Linus Andersson och sedan två öppna lägen när SSK hade powerplay, båda gångerna från Oscar Pettersson.
Kort efter det sista läget tog SSK ledningen. Ni förstår vilken väg matchen hade kunnat ta innan dess.
Men Hampus Harlestam tryckte in sitt första mål för säsongen – och rev bort ”apan på ryggen” med sin målgest.
En stund senare klev Håkanson fram på nytt och stängde igen när Modo hade powerplay. Och kort efter det kontrade SSK och Filip Engarås gjorde 2–0.
Tre spelare klev fram som hittills inte gjort det. Det är enkelt att se signalvärdet i det.
Tre blytunga poäng men också en passning från spelarna att man inte har gett upp.
Det är också en tydlig indikation på att det inte finns behov att förändra på tränarsidan – den åsikten ploppar ju lätt upp i kristider.
Spelartypen som saknades i Modo
Men det här var en match och hur viktiga poäng det än var, så måste SSK göra samma sak över tid. Man har fortfarande inte vunnit två matcher i rad den här säsongen, och har en ypperlig chans att göra det på onsdag hemma mot Nybro.
Modo åkte på tredje raka förlusten och har bara gjort tre mål på de matcherna. Man växte in i den här matchen och med tanke på chanserna de hade i början och även senare i matchen så kunde de absolut ha fått med sig poäng.
Men det är lite för många som inte är på den nivå de behöver vara. 3–1-skytten Gerry Fitzgerald gjorde sitt första mål och såg hungrig ut. Han slutade inte spela, jobbade klart i situationerna och skapade farligheter.
Det var han som drog igång laget och fick med sig Tyler Kelleher, Oscar Pettersson och några till, men det var lite för lite den här gången.
Det är något som saknas i Modo nu och jag funderar på om det kan vara fysik och rivighet. Man ska också komma ihåg att Modo saknade nästan hela sin backsida i den här matchen och en av dem var Sverre Rönningen, en annan Viktor Persson och även Jacob Bengtsson saknas en tid framåt – men någon mer back med defensiva attribut hade inte skadat.
Jag såg en Modosupporter som på X slängde upp Luke Witkowskis namn som en som Modo skulle behöva.
Ja, en rutinerad och elak försvarsgeneral som honom skulle vara en drömvärvning i det här läget.
