Södertälje gjorde vad man skulle och besegrade Vimmerby.
4–1 och man klev upp på tredje plats i tabellen, förbi Björklöven som förlorade mot AIK.
Framförallt klev SSK med segern upp på 100 poäng för första gången sedan 2012/13. Man är således den bästa upplagan som klubben sett på 13 år.
13 år är lång tid. För den som vill få ett mått på hur lång tid det är så kom nyligen beskedet att Damien Fleury, 39 år, lägger av med hockeyn.
2012/13 var den säsongen han var i Södertälje och öste in mål tillsammans med Carl Hagelin och Matt Read under lockoutsäsongen.
Nicklas Grossmann, som i dag står i båset som assisterande tränare, var då fortfarande en NHL-back mitt i karriären.
Den säsongen tog SSK 103 poäng och kom tvåa bakom Leksand, som senare gick upp. Men det var också ett NHL-dopat SSK som ibland hade lekstuga i grundserien, men när NHL-stjärnorna lämnade inte hade särskilt mycket i kvalserien att göra.
Det är alltså den säsongen som SSK kan jämföras med poängmässigt nu. Det säger en del.
Hur bra är då SSK? Det är den frågan man ställer sig nu.
Det är en fråga som också är väldigt svår att svara på.
Man har verkligen blandat och gett den senaste tiden. Segern mot Djurgården var stärkande, förlusterna efter det oroväckande. Två stabila segrar mot Almtuna och Vimmerby säger egentligen ingenting om slutspelsformen.
Sportchefen Emil Georgsson pratar om att han vill se ”svarta ögon” på sina spelare (text kommer framöver) och även att han vill avvakta med kontraktsförlängningar tills han sett det levereras i slutspelet. Det är bara sju spelare som har kontrakt, så det kan vara en bra taktik, för att få ut ännu mer ur den här gruppen.
Kapaciteten finns där, topparna är höga men även bottennivåerna. Vad gäller konkurrensen är det tvärtom – toppen är inte lika hög som tidigare, men botten är också högre.
Slutspelet känns vidöppet och lika ovisst som det är på förhand, lika svårt lär det bli att välja motståndare för SSK, om man får chansen.
SSK är kanske sin bästa upplaga på 13 år, man har ingredienser som är intressanta, det finns spets där även om den inte är i toppform just nu på alla håll. Man har adderat två fysiskt spelande nordamerikanska spelare i Evan Weinger och Andrew Nielsen och målvaktssidan är klart bättre än på länge.
Nu ser man dessutom ut att få in Carter Souch i laget, man får hård konkurrens rakt igenom hala laget.
Det talar för framgång.
Men det är alltjämt ett SSK som inte gått förbi kvartsfinal med den här tränaren och den här kärnan.
Är man bra nog? Omöjligt att svara på – det är upp till bevis.
