Leksands säsong har varit svängig, och trots att laget gjorde en rejäl ”push” med sju segrar på åtta matcher, så blev laget klart för kvalspel mot HV71 som börjar idag (onsdag). En av de spelarna som varit mest framstående under Leksands fina avslutning på grundserien är Anton Johansson.
För Johansson själv har säsongen varit upp och ner.
– Jag tyckte att jag började säsongen bra. De första 15–20 matcherna kändes jättebra. Sedan kom jag in i en liten svacka, ungefär som hela laget när vi förlorade mycket. Då var jag väl inte mitt bästa jag. De senaste fem, sex, sju matcherna tycker jag att jag har hittat tillbaka till lite av det jag var tidigare.
– Man vill såklart alltid ha mer, men jag tycker att jag är på rätt väg igen, vilket är skönt.
Under säsongen har han också haft skadeproblem.
– Jag har varit skadad en del i år. Senast var det en hjärnskakning för två veckor sedan. Jag fick ett bakslag på den, så det blev ungefär en vecka extra.
– Först var det bara vila i några dagar, och sedan fick jag trappa upp successivt så fort det gick. Men när bakslaget kom tog det lite längre tid innan jag var tillbaka.
Säsongen har också innehållit en speciell situation för Johansson personligen, när hans pappa Thomas ”Tjomme” Johansson efter sju år fick lämna sin position som sportchef i klubben.
– Det är klart att det var tufft när pappa fick lämna. Det är ändå en familjemedlem, min pappa. Man vill inte se någon man tycker om få sparken. Men det är så branschen fungerar och vi har försökt hantera det på ett bra sätt.
Var du förberedd?
– Jag var inte riktigt förberedd. Det kom ändå som en chock när det väl hände. Samtidigt hade jag pratat en del med pappa och hört vad som sagts, så kanske var jag lite mer förberedd än vissa andra i laget.
– Det är klart att det är tråkigt att han inte är här längre. Men jag har alltid sagt att han var min chef på jobbet och min pappa hemma. Nu får han bara vara pappa.
Hur är det att inte ha pappa på jobbet längre?
– Man har fått höra mycket genom åren om att spela i samma organisation som sin pappa. Nu är det bara jag här, och det är väl också en skillnad.
Hur är han nu när han följer allt från sidan?
– Det är klart att han vill att det ska gå bra för Leksand. Han har byggt laget och varit här länge. Jag tror att han är lite mer nervös nu när han sitter utanför.
– Han frågar hur det går här ganska ofta. Men mest försöker han peppa mig och Victor i vår hockey och vara som en vanlig pappa.
– Jag tror att han kan slappna av lite mer nu också. När man är sportchef eller spelare ligger man ofta vaken och tänker på nätterna. Nu slipper han det ansvaret.
Är det lite annorlunda snack hemma nu också när han inte är din chef?
– Nu blir det nog lite mer öppet snack hemma också. Han behöver inte hålla inne på saker längre. Nu är det mer far-och-son-snack än chef-och-son-snack. Det är faktiskt ganska skönt.
När Anton gjorde sista målet i tom kasse borta mot Djurgården i slutet av februari tog han tag i klubbmärket på bröstet och ”höll upp det” mot supportrarna.
– Jag har trivts i Leksand sedan jag kom hit. Jag kommer alltid att stötta Leksand och följa laget. Klubben kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Jag uppskattar verkligen alla runt omkring föreningen. Det har varit otroligt skönt att komma hit och bli så bra omhändertagen som jag har blivit.
Var det lite extra speciellt att du gjorde det mot Djurgården?
– Alla vet att jag är en Stockholmskille och har spelat i Djurgården, men när man uppskattar något så mycket som jag uppskattar Leksand vill man också visa det.
– Jag skrev till farsan efter matchen att ”det där har jag väntat länge på att få göra i Globen”. Och det ligger väl något i det, att man faktiskt har väntat länge på det. Leksand tog ju in mig hit till hockeygymnasiet. Jag har varit här och de har tagit hand om mig. Så Leksand betyder allt.
Och kring det stundande kvalet mot HV71 har han lugnande besked.
– Jag är ganska säker på att vi kommer lösa det.
