2-2-målet
Det är så mycket som är dåligt vid 2-2-kvitteringen att man knappt vet varken ut eller in. ”Lunkan” följer med en Malmö-spelare bakom mål, Knuts tappar sin centerposition och fastnar uppe vid blå, samtidigt som Stevens inte täcker upp för honom. Och trots att Leksand har både Wiktor Nilsson och nyss nämnde Stevens framför mål är det ingen som går på när Pajuniemi bryter in. Att ingen ger ”understöd” till Fred Nilsson när han går ut mot finländaren är också märkligt. Jag vet att man vill överbelasta, men om det nu är så att spelarna är trötta, varför inte krympa ihop i en liten box framför mål och vänta in Malmö-spelarna? Sedan kan det förstås bero på dåligt självförtroende och nervositet över att tappa ledningen, men ja, under all kritik i alla fall.
Kalle-mål
Den gode Kalle Östman har haft en minst sagt blek säsong, präglad av skador. Nu var han tillbaka och bjöd, förutom på bra spel, även på ett riktigt fint mål. Han såg dessutom på hugget ut i power play (som vi återkommer till), och får han bara vara skadefri nu så kanske han börjar varva igång.
Ekade tomt
Omstart, nya tag och kanske en sista chans att komma ikapp lagen ovanför strecket. Även om inte mycket talade för det så var det i alla fall någon form av ”nystart” efter landslagsuppehållet. Det såg vi om inte annat efter det förra, då ett Leksand som avslutat fint innan rasade ihop som ett korthus efteråt. Då tänker man kanske att även publiken ska mobilisera och verkligen visa sitt stöd i det läget. Icke då. Inte en sportmössa att det var de 5 000 personer det rapporterades hade köpt biljett. De hos Leksands IF som är ansvariga för att skapa buzz kring matcherna (jag förstår att det är svårt i det här läget, men snälla, försök) måste steppa upp minst lika mycket som vissa av spelarna. Annars kommer de sex hemmamatcherna i januari att bli en smärtsam upplevelse.
Powerplay på G?
Spelet med en man mer har som bekant varit ett sorgebarn hela säsongen, men det lilla man fick se av det mot Malmö tyckte jag såg lovande ut. Det känns som att man har hittat rätt gubbar på rätt platser nu, och det behöver bara få sätta sig lite. Framför allt såg ”PP 2” med Johansson, Veronneau, Östman, Koblar och Vejdemo fint ut.
Tre spelare vi saknar
Hur dåligt är det här Leksand egentligen? Inte ens mot ett för dagen tamt Malmö lyckas man vinna. Ett Malmö som vid förra mötet lagen emellan var det absolut sämsta jag sett i SHL i år, vilket säger ganska mycket då jag sett Leksands alla matcher. Efter den förlusten har skåningarna vunnit nio av elva. Så varför skulle inte Leksand också kunna komma in i ett flow och rada upp lite segrar? Den största anledningen till att det inte sker stavas spets. Där Leksand har Matt Caito, Max Veronneau och Peter Cehlarik har Malmö Robin Salo, Lauri Pajuniemi och Janne Kuokkanen. De tre finländarna är absoluta klasspelare för sitt Malmö, medan Leksands ovan nämnda trio är tre av lagets svagaste spelare sett till vad man kan förvänta sig.
