Filander minns tillbaka: "Den bästa betalningen"

I den första delen berättade Martin Filander om livet i Schweiz och hur han ställer sig till att en dag komma tillbaka till SHL. Under del två går vi igenom hans resa som tränare på seniornivå så här långt.

Det började för drygt elva år sedan. När Martin Filander fick chansen att ta över Västerås i Hockeyallsvenskan – som 34-åring.

– Jag kommer ihåg en del, det började tufft och det var säsongerna säsong där alla skulle gå upp. Det skulle fyllas på med två lag i SHL. Alla laddade upp med allt vad tyget höll. Södertälje var storfavorit men åkte ut. Malmö hade ett otroligt bra lag, Rögle hade också det. Karlskrona hade en fin och spännande trupp. Men en häftig utmaning för mig. Jag kom lite från ingenstans.

Västerås fick en tuff start på den säsongen men lyckades vända på skutan. Laget fick två chanser att avancera till SHL men lyckades inte ta tillvara på dem.

– Det började tufft första tolv matcherna, vi låg sist. Sen gick det otroligt bra resten av säsongen. Vi vann serien men tyvärr snubblade vi på målsnöret mot Karlskrona och fick en andra chans men då var Rögle alldeles för starka. Vi kunde inte omgruppera krafterna inför den matchserien. Det var en tuff avslutning på en bra säsong.

Det blev en andra säsong för Filander i Västerås men den skulle han inte ens få chansen att slutföra.

– Vi började bra och hade ett bra lag men hamnade i stora skadeproblem under hösten. I januari började vi få tillbaka folk och kände att vi hade bra läge för topp-6, låg femma, men så fick jag göra något annat och blev entledigad. Det var det.

Hur kände du då?

– Det är klart att det är en besvikelse. Man tror på det man gör och känner att man är på väg. Men det är en del av branschen. Det gäller att ta lärdom av det. Det går inte att gråta över spilld mjölk. Det är ett beslut man själv inte är en del av. Man får analysera det man borde gjort bättre och försöka lära sig.

– Det är tid för reflektion och att söka nya utmaningar. Bli bättre och mer erfaren. Ska man vara i den här branschen får man lära sig att hantera att det kan vara en del av baksidan av ett annars rätt roligt jobb.

Du var relativt en ung tränare om du skulle ha chansen att ge den unga huvudtränaren Filander några råd idag, vad skulle det vara?

– Jag hade tagit samma chans igen och hoppat på det. Sen så tror jag att jag skulle hitta någon eller flera utanför min egen bubbla att bolla med. Framförallt inför kval och slutspel. Slutspelsscenarion, där hade jag behövt få input från någon som varit med väldigt många år. Det hade jag sagt till mig själv och sagt kör, tro på det du gör.

Kan det inte bli väldigt ensamt som huvudtränare?

– Det är det på ett sätt. Jag har haft turen att ha bra kollegor som sitter i samma båt och är lojala, öppna och vågar säga vad de tycker och tänker. Annars är man alldeles ensamma. Man får inte sluta sig och tro att man har alla svaren. Man behöver få input från sportchefen, kollegor och spelare. Annars blir det ensamt. Det är inte som att om det börjar gå dåligt att många är beredda att täcka skott för dig, säger Filander och fortsätter:

– Det är upp till dig att hitta en väg framåt och hitta vilka som är beredda att hjälpa till med din analys. Man måste sätta sig själv i ett sammanhang, få med många och ventilera. Inte ryckas med av känslor och låta det ta över dina beslut. Man måste ha kontroll på vad besluten är så att de inte tar kontroll över din rationalitet. Man måste zooma in i sig själv och gå ner i puls för att kunna fatta beslut.

Kan det inte vara svårt, i en känsloladdad sport?

– Absolut. I stundens hetta måste det finnas känslor och när man väl kommer till match kan man påverka med coachning. Men det är viktigt långsiktigt vad man tar för lärdomar och vad man sen tar för beslut, åt vilket håll skutan ska och vilken riktning den tar. Det gäller att rikta den långsiktigt åt rätt håll. När man väl sitter och analyserar måste man kunna koppla bort känslorna och fokusera på vad som behöver göras konkret.

Blir det för känslostyrt hos en tränare menar Filander att det kan sprida sig till spelartruppen.

– Vilka är de två, tre viktigaste grejerna kring laget? Var vill vi gå? Det gäller att innan man tar besluten, att då kunna komma ner i puls och ta beslut när man är rationell. Innan det är det vanskligt och besluten kan bli felriktade. Pisksnärtan att skifta riktning för ofta blir för stor inom gruppen om de inte vet var vi är på väg. Då är man illa ute. Det gäller att hålla sig lugn och hålla riktningen. Håller man i alla trådarna på en gång vet man inte vad som gav effekt.

Efter tiden i Västerås väntade fyra år med Malmö som assisterande tränare tillsammans med Jesper Mattson, bakom Peter Andersson. På den tiden lyckades trion ta Malmö till fyra slutspel (ett inställt på grund av covid), varav två semifinaler. Filander beskriver det som fyra lärorika år.

– Det var fyra bra år. Det var roligt att vi fick vara bakom Peter. Han hade en tydlig plan och vi ville bli bättre. Vi hade ett bra samarbete och en ruggig lojalitet mellan oss. Det var ett tufft ekonomiskt läge i klubben men vi lyckades göra bra rekryteringar och jobba med spelarutveckling. Vi hade ett lagspel som var bra. Det var lärorika och roliga år. Det breddade min kompetens. Jag hade innan bara varit på juniornivå och i allsvenskan. Ett bra steg för mig i karriären då.

Var det bra för dig, i ett tidigt skedde på karriären, att få vara bakom en så pass rutinerad tränare?

– Ja, sen jag vet inte hur det hade varit med någon annan. För mig var det nyttigt att känna av hur det är att vara assisterande, med ett mindre ansvarsområde men ett mer detaljerat och arbete med fokus på spelarutveckling. Som huvudtränare blir det mer helhet. Det var nyttigt.

– Jag fick lära av de som varit med lite längre. Jag var i SHL för första gången och fick lära mig vad det var. Jag hade spelat många år själv i allsvenskan och hade bra koll på den ligan. En stor skillnad mot SHL som jag aldrig varit med om tidigare. Många saker gjorde att den flytten blev bra.

Sportsligt var, sett till förutsättningarna, era resultat otroligt bra?

– Vi var också ett gäng som drog åt samma håll med VD/sportchef Sylvegård och ledande spelare. Kärngruppen som fanns i Malmö. Vi tog in mycket från Pantern i Allsvenskan. Vi bar en röd tråd genom hela verksamheten och hade ett bra målvaktsspel. Det var bra för mig, för vår grupp och vårt ledarskap.

Efter det blev det Oskarshamn och Filander skulle ta sig an sitt första tränaruppdrag. En tid Filander minns med glädje.

– Det var tre otroligt bra år. Vi hade absolut inte förutsättningar som andra lag hade. Vi skulle åka ut varje år, var det tänkt av alla experter. Allt var bra från rekrytering till ett annorlunda sätt att spela. Vi spelade på ett utmanande sätt, ett utvecklande sätt. Vi hade inte kunnat spela som alla andra. Vi hade inte material för det. Vi fick bryta mönster och göra det svårt. Det tredje året hade vi tredje flest mål tillsammans med Skellefteå och var nära topp-6.

Den fjärde och sista säsongen i Oskarshamn lämnar dock en bra tid för Filander med en bitter eftersmak. Laget behövde kvala sig kvar mot HV71 och åkte ur SHL efter ha förlorat i match sju.

– Sista året blev det jäkligt tufft. Vi fick inte träff på rekryteringarna. Vi fick bygga om varje år. Vi fick inte samma träff i kritiska moment där vi skulle överleva. Vi tappade otroliga nyckelpjäser som vi inte hade ett djup i laget för att ersätta. En otrolig besvikelse att vi inte redde ut det. Stjärnorna stod inte exakt rätt som åren innan, där vi hade mer eller mindre det friskaste laget i ligan alla tre åren.

– Det kom skador på nyckelspelare och vi hade inte ett djup i laget för att ersätta dem. Vi träffade inte rätt på samma sätt som vi hade gjort innan. Gör man highlights på gubbarna vi tog in som Lilleberg, Veronneau, Cooper, Rosdahl, Suomela, Karlkvist och Quenneville, som vi tog från bra ställen och bakgårdar, gjorde vi mycket bra. Men tyvärr nådde vi inte hela vägen.

Till slut kanske det inte går att bygga om?

– Det hjälper ju inte. Kontinuitet tror jag är viktigt för långsiktig framgång. Det märker man på många lag. Även de som har bra djup har spelare som kan komma in och som kan flytta upp i hierarkin. Det är därför de större har bra juniorverksamheter och kanske någon extra back och forward på sin roster redan i början. Det är såna saker som avgör. I slutändan blir det viktigt att man har råd och möjlighet.

– Det är svårt att bygga om varje år, till slut bommar man på någon mer än vad man brukar och då har man inte kraft. Det är en del av sporten som man måste facea. Speciellt när man inte gör saker rätt i rekryteringarna. Vi var tvungna att göra om spelet och allt möjligt. Vi hade inte samma tro som åren innan. En otrolig erfarenhet att gå igenom fast man inte ville det.

Hur mådde du under den perioden?

– Om man ska köra ett Stenmarks citat: "Det är svårt att förklara för den som inte begriper.” Då menar jag inte att man inte begriper men man måste vara där. Det är en hel del press. För min del blir jag fokuserad och lösningsorienterad eller uppdragsorienterad. Jag försöker jobba och göra allt i min makt för att hjälpa laget. Jag tror att spelarna gjorde det med, säger han och fortsätter:

– Vi lindade in oss i en bubbla och riktade kraften åt rätt håll. Själva första matchen och sjunde matchen är värst. Mellan blir det också en vana att göra det här och fokusera på uppgiften. Men det som händer efteråt… Det är en brutal besvikelse och sorg för klubben och alla runt klubben. Man vill vara med på en resa uppåt och inte neråt. Det var tufft. Det är tufft.

Det finns många namn som Filander väljer att flytta fram när han minns tillbaka på sin karriär. Bland annat Mattias Tjärnqvist som var hans assisterande i Oskarshamn och som fortsatt är det i Biel.

– Jag har haft en så otrolig tur. Tur blandat med att jag har lyckats springa bra folk genom karriären. Jag har fått jobba med otroligt många bra människor. Det är det viktiga för mig och mina kollegor. Jesper Mattson som jag jobbade med i Malmö, han och jag blev som ett par för att stötta Peter, som vi lärde oss mycket av. Jag jobbade med Tomas Mitell i Västerås, det var otroligt bra för mig och vi fick kemi, säger Filander och fortsätter:

– Även Jeff Jakobs och Tjärnqvist första åren i Oskarshamn. Det är bara för att nämna några som jag också hade framgång med. Sen blir det speciella band även med de man har motgång med. Den som varit med mest av alla kollegor är Janne Hamnar, min fystränare som jag jobbade med i Västerås och flera år i Oskarshamn.

Han vill däremot poängtera att han uppskattat samtliga av de han arbetat genom åren.

– Jag hade kunnat nämna alla jag jobbat med, det måste med i texten. Jag har en otrolig uppskattning för alla som varit med på min resa. Det är ingen som jag vill kasta under bussen.

Just Janne Hammar, fystränare, som han nämnde från tiden i Oskarshamn är någon han verkligen vill passa på att lyfta fram.

– Hammar har varit en otrolig tillgång för mig fast han var fystränare. Med sin hockeybakgrund, sitt fysiska kunnande och förmåga att få spelarna i form, prestera och kunna förbereda sig för att ta nästa kliv i sitt spel. Det är fantastiskt. Han får alldeles för lite cred för det han gör.

– Det är en kille som man inte ska glömma bort i min resa, förutom alla assisterande tränare, som har gjort mig bättre och alla andra bättre genom att pusha deras styrkor. Janne är en otrolig tillgång för ett lag.

Känner du ett han kunde komma in med ett form av av fågelperspektiv?

– På ett sätt. Bara ett annat perspektiv, från någon som inte sitter i samma rum och samma bås. Han ser det kanske från gymmet istället, sidan av träningarna, från TVn eller liksom läktaren. På något sätt har han en otroligt lång erfarenhet och förståelse för att vara spelare motsvarande när det gäller prestation, fysisk, att vara fräsch för att spela och vad som krävs för att vara förberedd.

– Det är så olika, det är mycket personlighet. En del spelare behöver massor, en del behöver mer eller mindre bara trycka på en knapp. Han hade en otroligt förmåga att läsa in vem som behövde vad. Ställa krav också oavsett om det gäller på isen eller gymmet, där är det tävling oavsett vad. De förmågorna.

Även när det gäller spelare finns det en hel del som Filander kan lyfta fram av de han har arbetat med. Det är främst spelare från tiden i Oskarshamn som sticker ut.

– Det är många. De som sticker ut lite extra är Fredrik Olofsson och Patrik Karlkvist. Även Lodin hur han kom in, han som ingen riktigt ville ha i det läget. Det är de svenska spelarna. Sen skulle jag säga Quenneville som vi tog från East Coast, som jag sprang på vid scouting av en annan spelare av en händelse. Att värva från ECHL till SHL är inte standardvägen, det är egentligen ett för stort steg. Deras resor är jag mest stolt över.

Han menar att det som utmärker de här spelarna är vilka situationer de hade varit i innan de anslöt till Oskarshamn.

– De jag nämnde kom från situationer där de inte var superstjärnor eller hajpade spelare. Klart en som Karlkvist var en allsvensk stjärna men många trodde att han inte skulle kunna spela i SHL. Sen han kom till Oskarshamn har han gjort flest poäng av alla svenska spelare i SHL. Han har varit med i landslaget, även om han inte fått spela VM har han kunnat göra poäng där. Olofsson hamnade i NHL och spelade OS för Sverige. Han hade ett högre poängsnitt för oss i SHL än vad han hade i allsvenskan.

Utöver att få till framgång med ett lag menar Filander att den typen av spelarutveckling är en av de bästa drivkrafterna för en tränare.

– Deras resor är den bästa betalningen för jobbet man gör. Att få vara en liten del av killarnas resa. Man vet om att man var med och trodde på dem. Det är man väldigt glad över. Det är den bästa betalningen som ger den inre drivkraften för att ta sig an utmaningar och hoppa på nya utmaningar.