Fem punkter: Fick jobbiga flashbacks

Tommy Salo-ögonblicket 

Det finns givetvis brister i liknelsen, men Filip Gustavssons tidiga misstag på Italiens 1–0 gav ändå vissa minnesbilder från Tommy Salos jättetavla mot Vitryssland 2002. Gustavsson skulle naturligtvis ha kontrollerat pucken på långskottet bättre, returen blev Italiens väg till en drömstart på OS. 

Gustavsson släppte även in sitt fjärde skott i matchen, 2–2 tidigt i period två. Där tycker jag inte att man kan lasta honom för målet, men Minnesota-målvakten kom aldrig riktigt in i matchen då han hade så få skott på sig. Eftersom Tre Kronors offensiv inte fick utdelning så fick man aldrig den trygga känslan defensivt de gånger Italien attackerade.

Han fick dock lite revansch med en fin dubbelräddning i tredje perioden när det ännu stod 3–2. 

Belöningen – som ett filmmanus

Mycket av förhandssnacket handlade om Gabriel Landeskog, hans tuffa år utanför isen och långa kamp tillbaka från knäskadan. Dessutom en revbensskada på det, som gjort att det länge var osäkert om han skulle komma till spel i OS. 

Men det gjorde han, och som lagkapten fick han dessutom leda laget med att göra Tre Kronors första mål i OS. 

Som ett filmmanus. 

Bombade på – rekordet

Det blev onödigt jämnt, mycket eftersom Italien fick extrem utdelning på det väldigt lilla man hade offensivt.

Men i slutändan var det en helt okej OS-premiär och spelmässigt blev det som förväntat, med massor av tid i offensiv zon. Man sköt 60 skott på mål – nytt OS-rekord, enligt TV4 – och minst fem ramträffar. Känslan var att det ibland inte riktigt kuggade i och att man gärna hade sett matchen avgjord tidigare, men samtidigt såg spelarna avslappnade ut och kunde ha det rätt trevligt där på bänken, såg det ut som.

Det var helt enkelt som en premiär kan vara, förväntningarna ska inte vara att vara som bäst nu, utan längre fram i turneringen, och det hade enkelt kunnat trilla in fler mål.

Rasmus Dahlin (tre assist), Gustav Forsling, Adrian Kempe, Mika Zibanejad, William Nylander och flera andra fick briljera och bjuda på underhållning. Kanske kunde även Filip Forsberg och Oliver Ekman-Larsson ha fått mer istid än de fick. Med det spelövertag som fanns så hade det funnits utrymme för det – OEL spelade inte en sekund och Forsberg fick bara ett byte.

Brynäsmålvaktens supermatch – och skada

Damian Clara fick starta för Italien, och den för oss svenskar så välbekante Brynäsmålvakten skulle naturligtvis göra en supermatch mot det land som han känner så väl. 

Han var mycket stabil och gjorde ytterst få missar när Tre Kronor bombade på med skott. Men han skadade sig när han räddade ett friläge från Elias Pettersson, och sträckte ut riktigt ordentligt på sitt högerben. En fin räddning, en av totalt 50 (!) från honom, men som dock blev kostsam. Clara fick bytas ut och han haltade utanför isen. 

In kom istället Davide Fadani, som tycks ha haft en fin säsong i den schweiziska ligan. Men tungt för Clara, och oroande för alla med Brynäs-sympatier.

Märkliga OS-upplägget

Tolv länder, tre grupper – det rimliga hade väl varit att låta de två bästa från varje grupp, samt de två bästa treorna, gå till kvartsfinal. Men nej, istället låter man samtliga lag gå vidare till slutspel och istället ska länderna spela om att slippa spela åttondelsfinal, man låter gruppsegrarna och bästa tvåan gå direkt till kvartsfinalen. 

Skillnaden är kanske marginell, och jag köper åsikterna att spelarna är så motiverade nu att de kommer ge allt ändå. Men jag tycker ändå det är konstigt att man urholkar gruppspelet och gör överraskningar som Slovakiens seger mot Finland mycket mindre värda.