Kraftmätningen
Den första perioden var stenhård och brutalt jämn. Två starka lag som inte ville bjuda på en enda millimeter – och så långt kändes läget bra för Tre Kronor. Det märktes att det var två giganter som ställdes mot varandra. Men det var ett bra försvarsspel som såg ut att ha kontroll på USA:s stjärnor, och med en tempohöjning offensivt skulle man kunna få matchen till sin fördel.
Svaga andra perioden
Men så blev inte – tvärtom. Den andra perioden var klart sämre, USA var laget som höjde tempot och dominerade stort. USA tryckte ner motståndet och det blev riktigt kämpigt för svenskarna, som även förlorade en stor del av tekningarna och ständigt fick jaga pucken.
Mycket tid fanns inte att anfalla – Lucas Raymond hade en farlig chans, men mycket mer än så var det inte. När svenskarna väl vann pucken drog man ner på tempot och blev snabbt av med pucken. En riktigt mörk period, som präglade matchen och gav USA övertaget.
Dylan Larkin satte USA i förarsätet – och svenskarna skulle få jaga resten av kvällen.
Markström klev fram
Bra mot Slovakien, bra mot Lettland – och bästa svensk mot USA. Markström höll Tre Kronor kvar i matchen, särskilt i den andra perioden som var den svagaste svenska.
Han var stor, trygg och utstrålade självförtroende. Svarade även för några riktigt avancerade räddningar och hade en del tur på sin sida, vilket en bra målvakt behöver ha.
Aktiva coachningen
Sam Hallam har fått en del kritik för en del coachande, exempelvis att fjärdekedjan använts för mycket i målmässigt underläge, eller plockats in vid offensiva tekningar. Men nu var det aktivt från Hallam och i underläge 0–1 med en period kvar valde Hallam att ge Jesper Bratt chansen, som suttit bänkad hela matchen. Elias Pettersson fick sitta istället.
Säkerligen skruvade man också på en del detaljer, för en effekt fick det – Tre Kronor var mer aktivt i den tredje perioden. Ju närmare slutet matchen kom desto större tryck blev det mot Connor Hellebuyck i USA:s mål.
En stolpträff från Adrian Kempe med två minuter kvar – så nära var det en kvittering.
Men den skulle komma. Med 1.31 kvar stod Lucas Raymond, kanske bästa svenska utespelare i turneringen hittills, för en strålande prestation, med en klassaktion och en lysande passning till Mika Zibanejad som sköt 1–1.
Det borde ha gått att få ut mer
Som vi väntat. Som vi längtat. Som vi matats med minnesbilder från 1994 och 2006. Som vi önskat och hoppats att 2026 ska bli ett nytt klassiskt mästerskap.
När Mika Zibanejad kvitterade så sent i matchen, väcktes hoppet vid liv igen.
Det släcktes av Quinn Hughes. Backstjärnan utmanade i förlängningen, fick återigen för mycket yta, och skickade in 1–2.
Det är ingen skam i sig att förlora mot USA – ett lag fullt av stjärnspelare. Men att det roliga skulle ta slut redan nu?
Det går inte att komma ifrån känslan att man borde ha kunnat få ut mer av det här laget, av så många bra spelare, särskilt i offensiven.
Känslan är att det aldrig riktigt lossnade. Det fanns givetvis flera ljusglimtar. Men det är för mycket oförlöst skicklighet och potential som Tre Kronor inte fick ut i Milano.
