Jag har tittat på Djurgårdens spel i special teams, alltså powerplay och boxplay, under de fem senaste matcherna. Här är lite av det man gör bra – och det jag tycker är förbättringsområden.
Boxplay – stor skillnad mot förra året
Om vi börjar med boxplay är det stor skillnad jämfört med förra året, sett till helheten.
Man synkar bättre.
Djurgården vill spela med press även i boxplay. Det innebär att man sätter press med sina åkande forwards på motståndarnas flankspelare, alltså spelarna ute på kanterna.
Det man försöker göra är att pressa ner dem mot hörnen, så att puckföraren får så svåra passningsalternativ som möjligt.
För att lyckas med det behöver man ha bra rörelse på sina forwards.
De två forwards som är inne behöver röra sig tillsammans, medan backarna i större utsträckning sköter spelet framför mål.
Det man inte fick till förra året var synken mellan de två forwardsen.
När den ena pressar ner spelet behöver den andra täcka mitten för att stänga genomspelet, alltså passningen rakt genom boxen och över centrallinjen till andra sidan.
Annars blir det en lång passning och en lång förflyttning för Daniel Marmenlind eller Magnus Hellberg.
Den synken har blivit väldigt mycket bättre.
Förra året tjuvade forwarden i mitten ofta upp lite för tidigt, vilket gjorde att motståndarna kunde hitta de här genomspelet ganska enkelt. I år har man tränat mycket på det.
Man försöker också vara konsekvent med vilka forwardspar man använder i boxplay. Det är förstås inte alltid lätt med tanke på skador, och särskilt under de senaste fem matcherna har det varit stor rotation.
Man har saknat boxplayspelare som Marcus Krüger, Jacob Josefson och Nils Åman.
Det par som jag tycker har gjort det bäst är Krüger och David Blomgren.
De tvekar inte, utan litar på sättet Djurgården vill spela. På så sätt håller de benen igång hela tiden.
När den ena pressar ner måste den andra täcka mitten.
Går spelet sedan tillbaka upp till blålinjen behöver forwarden som täckt mitten gå upp och sätta press.
Då måste den spelare som tidigare varit ute mot sargen snabbt ta sig in centralt och stänga ytan och genomspelet.
Det har Djurgården gjort väldigt bra.
Siffrorna ser också bättre ut jämfört med förra året.
Ett insläppt mål i fyra mot fem
Djurgården släppte in ett mål senast mot Frölunda.
I övrigt har man under de här fem matcherna bara släppt in ytterligare ett mål i numerärt underläge, och det kom i spel fyra mot tre mot Brynäs när Djurgården förlorade på övertid.
Det känns verkligen som att man är på rätt väg i boxplay.
Det är en pågående process som man tränar på under hela säsongen. Varje gång man tränar powerplay finns det också spelare som tränar boxplay.
Det går helt klart i rätt riktning.
Det Falk fortfarande vill förbättra
En sak jag tycker Djurgården kan göra bättre i boxplay handlar om situationerna när motståndarna väl kommer till avslut.
Backarna behöver bli mer synkade kring vem av dem som går upp i skottlinjen när spelet kommer från kanterna.
När en back går upp finns det bara en back kvar framför mål. Den backen behöver vara mycket starkare på att rensa undan motståndare som söker returer.
Pucken i sig är relativt ointressant i det skedet.
Det viktiga är att få kontroll på motståndarnas klubbor så att de inte kan hugga på returer. En annan del handlar om motståndarnas ingångar. Där tycker jag att Djurgården kan vara lite kaxigare.
När motståndaren ska spela in pucken i zon behöver man våga sätta hårdare press direkt.
Nu blir Djurgården ibland lite för passivt och försiktigt, vilket ger motståndarna möjlighet att ställa upp sitt powerplay. Vågar man lite mer vid ingångarna tror jag att man kan minska antalet insläppta mål ytterligare.
Men i stort är det ett tydligt steg framåt jämfört med förra året.
Man har gjort läxan och synkar betydligt bättre.
Djurgården är dessutom ett av de lag som drar på sig flest utvisningar, vilket gör att det är extra viktigt att boxplayet fungerar.
Powerplay – noll mål på fem matcher
Om vi går över till powerplay har Djurgården spelat ungefär 14 minuter i numerärt överläge under de fem senaste matcherna.
Det är inte särskilt mycket.
Det blir lite mer än två minuter per match.
När man får så få powerplay som Djurgården faktiskt får behöver man vara relativt klinisk när chanserna kommer för att få bra siffror och bygga självförtroende.
Men under de här fem matcherna har Djurgården inte gjort ett enda mål i powerplay.
Det är såklart bekymmersamt.
Det största problemet som jag ser det finns i ingångarna. Alltså när motståndaren har rensat pucken och Djurgården ska föra in den i anfallszon igen. Det kan exempelvis vara direkt efter en förlorad tekning eller när man blivit av med pucken och motståndaren rensat.
När ingångarna inte fungerar blir powerplayet hackigt.
Det blir omständligt och man gör saker svårare än vad de egentligen behöver vara.
Problemet kommer efter droppassen
De ingångar Djurgården använder sig av använder nästan alla lag.
Det är alltså ingenting som motståndarna inte känner igen.
Backen tar upp pucken med hög fart mot rödlinjen för att dra med sig motståndarnas forwards högre upp i banan och skapa utrymme.
Samtidigt kommer två forwards djupt svingande bakom honom och får ett droppass bakåt.
Så långt fungerar det bra.
Forwards får oftast pucken och kan försöka spela sig igenom tillsammans eller använda kantspelarna vid sargerna runt blålinjen för att dra isär motståndarna även i sidled. Men problemet uppstår precis när Djurgården passerar blålinjen.
De flesta boxplaylag har en tydlig princip där.
De första tre–fyra passningarna efter att motståndaren tagit sig in i anfallszon är powerplayet som mest sårbart.
Då går man stenhårt på puckföraren.
Flyttar Djurgården pucken till nästa spelare får den spelaren direkt press.
Flyttas den vidare får nästa spelare samma press.
Där behöver Djurgården hitta en tydligare plan för hur man ska spela sig ur pressen.
Det handlar förstås om individuell skicklighet och att spelarna ska kunna lösa situationerna.
Men framför allt tycker jag att man behöver ha en tydligare strategi.
Var ska förstapassen gå?
Var ska andrapassen gå?
Spelarna behöver veta vad som händer.
Nu lämnar man det lite för mycket till spelarnas individuella skicklighet att lösa situationerna.
När saker inte fungerar behövs tydligare spelvägar med pucken för att kunna etablera det uppställda powerplayet.
”Lite monotont och statiskt”
När Djurgården väl lyckas etablera powerplayet skulle jag också vilja se större variation.
Om vi tar den första enheten med Lucas Carlsson som point på blålinjen har man Oliver Wahlström på ena flanken och Charles Hudon på den andra.
Sebastian Hartmann har en friare roll runt och bakom mål, och med tanke på skadeläget har Håvard Salsten senast haft rollen centralt framför mål.
Det jag tycker händer är att det blir lite för sökande. Man håller pucken lite för länge, vilket gör att motståndarnas box hinner hamna i position och stänga spelen.
Jag skulle vilja att Djurgården flyttar pucken över betydligt större ytor i det uppställda spelet. Då måste också motståndarnas box flytta på sig.
När Djurgården spelar på små ytor behöver motståndarna inte göra särskilt mycket.
De kan stå kvar och stänga passningsvägar med klubbor och skridskor.
Men om Djurgården exempelvis flyttar pucken från bakom förlängda mållinjen upp till blålinjen och sedan över till andra sidan tvingas motståndarna täcka väldigt stora ytor med bara två passningar.
Då kommer det att uppstå öppningar.
”Man börjar i fel ände”
Nu tycker jag att Djurgården alldeles för ofta börjar med att leta efter genomspel där det redan är som trängst i mitten.
Då blir det svårt att komma till kvalificerade avslut.
Jag skulle vilja se dem flytta pucken över större ytor och attackera målet tydligare.
I powerplay ska spelarnas skicklighet naturligtvis få styra mycket av spelet.
Men just nu blir det lite monotont och lite statiskt.
Flyttar man pucken över större ytor och sedan attackerar målet blir det betydligt svårare att försvara sig.
Spelare kommer in bakom ryggen på motståndarna och det blir svårare för boxen att sortera:
Vem ska markera vem?
Vem ska plocka bort spelaren framför mål?
Nu blir det lite för mycket skott från kanterna med förhoppningen att skottet ska gå direkt i mål.
När det samtidigt är få spelare runt målet blir det svårt att vinna returer och lösa puckar.
Motståndarna kan då rensa och Djurgården tvingas börja om med en ny ingång.
Använd större delar av anfallszonen.
Luckra först upp motståndarnas box och hitta passningarna i nästa skede.
Börjar man i fel ände och direkt försöker hitta passningarna där det redan är trångt blir det svårt.
Kan Djurgården först sprida ut boxen kommer luckorna.
Då får man fler alternativ att avsluta, bättre möjligheter att vinna lösa puckar och returer och större chans att styra puckar framför mål.
Och framför allt större möjlighet att göra de lite enklare målen i powerplay.
