Att gå ut på isen iklädd Björklövendressen i en SHL-premiär väckte starka känslor hos Lucas Ekeståhl-Jonsson. Efter den lyckade matchen mot Djurgården i ett fullsatt Globen gläntar Umeåsonen på dörren till sitt nya backpartner-samarbete med Marcus Björk, och avslöjar vad som ligger bakom deras snabba kemi – samt vem som egentligen får ta det skitigaste jobbet i egen zon.
Att kliva ut på isen i Globen iklädd de gröngula färgerna var en speciell upplevelse. För Lucas Ekeståhl-Jonsson handlade det inte bara en premiär, utan en efterlängtad återkomst till Björklöven för en kille uppvuxen på Teg i Umeå. Det var en kväll där känslorna satt utanpå tröjan.
– Det var coolt faktiskt. Det var speciellt för mig och jag fick jävligt mycket gåshud på
uppvärmningen. Sedan fortsatte det innan nedsläpp och även vid både första och andra målet. Det är väldigt kul att vara tillbaka, berättar han.
Samtidigt är han tydlig med att man inte ska dra för stora växlar efter en spelad match. I årets upplaga av Björklöven finns en stark lokalprägel, med ett gäng spelare som vuxit upp och fostrats ute vid isladan på Teg. Under ungdomsåren spelade Ekeståhl-Jonsson främst med jämngamla Axel Ottosson, nu är det den ett år yngre Umeågrabben Marcus Björk som han bildar backpar med.
Premiären gick i dur för Lövenfansen. Ekeståhl-Jonsson, med sina vassa förstapassningar, och Björk, med sitt tunga skott, visade direkt att de är en duo att räkna med. Det resulterade i ett par passningspoäng för Lucas Ekeståhl-Jonsson.
– Jag tyckte jag och Björk spelade bra ihop. Vi flyttade pucken på ett bra sätt, klarade av försvarsspelet och fyllde på framåt. Det kändes som en bra premiär, konstaterar
Ekeståhl-Jonsson och fortsätter:
– Vi ser hockeyn ganska lika. Vi har liknande styrkor och på så sätt kompletterar vi varandra bra. Vi har inte hunnit spela med varandra alltför länge, men den lilla tid vi fått ihop har sett bra ut.
När det gäller framtiden ser han stor potential i försvarsparet, och planen är att nöta vidare på samspelet för att kunna skapa ännu bättre avslutslägen för varandra och lagets anfallare framöver.
Men vem är det egentligen som får ta det tyngsta ansvaret i den egna zonen?
– Jag tycker inte vi ska ha någon specifik som tar det, utan vi kompletterar varandra bra där också. Den som är längst fram får falla med upp i anfallen. Vi ligger nära varandra och jobbar bra i egen zon, precis som ett backpar ska göra.
Han tillägger dock med glimten i ögat:
– Sen är Björk lite tyngre och starkare än mig, så han kanske får trycka upp någon lite mer mot sargen än vad jag ska göra.
