Djurgårdens supportrar gjorde mesta möjliga av att äga Hovet utan att AIK:s supportrar fick vara på plats.
Det är väldigt tråkigt att det inte har gått att hitta lösningar så att finalen hade fått en ännu mer levande och dynamisk inramning som det ju är när det finns en läktarmatch parallellt med allt som utspelas på isen.
Men Marcus Krüger-tifot före nedsläpp var magnifikt. Och något som Djurgårdens lagkapten förtjänat i den pågående kampen för att nå SHL.
Det var laddat redan innan pucken släpptes. Djurgårdens stora semifinalhjälte Albin Grewe hackade på AIK:s Albert Sjöberg när de hade ställt upp sig vid mittcirkeln och sedan tog det tre sekunder så hade Grewe slagit klubban i bitar och fick kasta sig iväg mot avbytarbänken för att få en ny.
Innan första bytet var över hade han skapat ett läge åt Ludvig Rensfeldt.
Det tacklades rätt friskt och när Albert Sjöberg fick in en bra tackling på Fredric Weigel så svarade Weigel med att själv trycka till Oskar Magnusson i samma byte.
Djurgården skaffade sig en riktigt bra start och det var nog något laget behövde med tanke på de tre förlusterna mot AIK under grundserien och det faktum att man valt bort AIK på sin resa genom slutspelet på vägen mot finalen.
Slutspelets poängkung Tyler Kelleher höll sig framme och skickade in Filip Erikssons passning till 1–0 vilket satte en fin punkt för ett långt Djurgårdsanfall.
Victor Eklunds ständigt pigga fötter jobbade också från start och han såg väldigt intresserad ut. Han ordnade fram ett powerplay genom att snirkla sig igenom AIK:s försvar.
Djurgården gjorde senare i första perioden 2–0 i powerplay då Marcus Krüger styrde in ett skott från Dick Axelsson.
Det var en väldigt bra utdelning med tanke på att Krüger undkom att bli utvisad för en hög klubba och att Djurgården fick med sig en märklig utvisning då Colby Sissons till synes fick ett felskär och möjligen en hand i ryggen från Albert Sjöberg.
Så Djurgården fick en snudd på perfekt start på finalen. Ett par domslut gick helt klart i Djurgårdens riktning. Dessutom 2–0-ledning på tavlan.
I det läget drar Dick Axelsson på sig en tvåminutersutvisning för att han inte lämnade avbytarbänken när han skulle efter den första perioden.
Det ledde till att AIK kunde reducera till 2–1 i början av den andra perioden.
Otroligt onödigt, så klart. Och uppenbarligen var det en informationsmiss eftersom ingen i Djurgården kände till regeln.
Men det var det här med målvakterna.
AIK har i Victor Brattström ett försprång i målvaktskampen enligt de flesta bedömarna. Djurgården har ju trots att man säger sig vara nöjd med Hugo Hävelid plockat in Leksands stortalang Marcus Gidlöf för att ”förstärka” målvaktssidan. En tydlig signal i sig.
Men Brattström hade en tuff kväll på Hovet. Han gjorde två missar bakom eget mål. Den första ledde till att Eric Norin tvingades dra på sig en utvisning för att hindra Tyler Kelleher ifrån att skicka in ett mål.
Den andra var en rejäl blunder som gav Victor Eklund 3–1. Utöver det spred AIK-målvakten ovanligt mycket returer runt sig.
Brattström gjorde förstås några prakträddningar också.
Hävelid klev in i finalen med vetskap om att konkurrensen har spetsat till sig som om inte pressen utifrån är stor nog när det handlar om final, derby och en SHL-plats.
Hugo Hävelid skulle säkerligen vilja ha tillbaka Daniel Ljungmans 3–2-puck, men å andra sidan plockade Hävelid ett friläge från Gerry Fitzgerald.
Totalt sett gjorde de båda målvakterna en godkänd insats, men det kommer att krävas mer när finalen fortsätter.
Och frågan är hur Djurgården kommer att göra med Gidlöf.
Robert Kimby är nog mest av allt nöjd med att få inleda med en 4–2-vinst och kasta undan snacket om att AIK har ett mentalt övertag efter tre av fyra vinster i grundserien.
Men det finns orostecken i Djurgården trots 1–0-vinsten. Lagkaptenen Marcus Krüger spelade inte i slutet av den tredje perioden. Han var kvar på bänken, men Ludvig Rensfeldt dubblerade.
Djurgården har möjligtvis Patrick Thoresen i spel till nästa finalmatch, men det finns ingen garanti.
AIK och Roger Melin satsade hårt på att kvittera. Och plockade ut Victor Brattström med hela 3.08 kvar av den tredje perioden för att kvittera.
Men med 17,6 sekunder kvar kunde den dubblerande Rensfeldt sätta punkt för den första finalen och knuffa in 4–2-pucken.
Lagmaskinen Djurgården står inte och faller med enskilda spelare. Det har man visat genom hela den här säsongen. Och så var det även i den första finalen.
