EK: Klart att Wikegård har en reservplan

Niklas Wikegård och hans gäng har satt ihop ett Djurgården som blir bättre och bättre.

Medan andra sportchefer i lag som sedan ljumma september kämpar i botten av SHL kan Wikegård redan se att hans lag blir starkare och starkare.

Då spelar det ingen roll om det saknas ett par bärande backar eller nån forward. Andra spelare kliver fram, som det så slentrianmässigt heter.

Men när jag pratar med spelarna, oftast efter träningarna på Hovet, är det många som tar upp det faktum som inte syns bland siffror, kurvor, spindlar och andra analytiska ”fuskhjälpmedel”.

De säger: ”Det här är en bra grupp”.

Det vill säga. Spelarna tycker om att umgås. Träna hårt. Garva. Och kanske också ses vid sidan av ishockeyn även om det är mycket mycket svårare i en stad som Stockholm än i städer som Jönköping, Karlstad, Linköping, Gävle eller Ängelholm.

Respekterar varandra

Att spelarna gillar varandra och respekterar varandra gör också att de är beredda att kämpa FÖR varandra. Göra uppoffringar. Ta smällar. Dela ut stryk. Agera som ett lag.

Ta den 18-årige stortalangen Anton Frondell till exempel. Han har fått lite mindre speltid efter sin utmattande supervecka då han smällde in fem mål mot Rögle och Malmö och fick stora delar av hockeyvärldens strålkastarljus på sig under några hektiska dagar. Men när Frondell inte pratar om Frondell utan om Charles Hudon – den NHL-meriterade nyckelvärvningen – så är det första Anton Frondell säger:

– Otroligt bra kille. Det är första säsongen och han har en assisterande roll och bokstav på tröjan. Det säger en del men det är så mycket annat som han gör som gör att han förtjänar att ha den där bokstaven. Även om det är första gången jag träffar honom. Jag kände inte honom innan, så känns det som han kommer in direkt och för oss yngre är en sån hjälp. En person som vi litar på.

Frondell hade kunnat gå in på det självklara, allt det man kan se i analys-databasen, men han började att snacka om den franskkanadensiska SHL-stjärnan som person.

Om man börjar där så som Niklas Wikegård och den sportsliga ledningen har gjort så är chansen mycket större att man får de andra resultaten också. Inte minst i det långa loppet.

Visst är det elitverksamhet och välbetalda hockeyproffs, men det är ju inte så kul att slita på oändligt många träningar, åka på långa och sena bussresor till bortamatcher om man inte gillar att hänga med varandra.

Men det gör djurgårdarna.

Har man spelare som Marcus Krüger, Jacob Josefson, Ludvig Rensfeldt och en mix av karaktärer som förstår vad som förväntas av dig i Djurgårdens anda bör det bli rätt bra till slut.

Spelarna gör nu det som Robert Kimby kallar för att ”växeldra”. Det är alltid några spelare som drar laget för kvällen även om det inte stämmer fullt ut för andra.

Wikegård har prickat rätt med nyförvärven. Magnus Hellberg vinner matcher i målet. Joe Snively och Charles Hudon bidrar på olika sätt och det innebär att nån av dem gör mål och poäng i varje match. Joey LaLeggia dominerar i powerplay.

Backsidan har uppgraderats med både Philip Holm och Oliver Kylington jämfört med ursprungsplanen och inför JVM kommer säkerligen minst en forward, gärna en center, in i laget för att täcka upp för Viggo Björck, Victor Eklund och Anton Frondell.

Linus Klasen riskerar väl ha gjort sin sista match på toppnivå på grund av sin långtidsskada så det finns utrymme för en värvning över återstoden av säsongen.

Djurgården har spelat in tio vinster varav nio trepoängare. Det är starka papper.

Kimby har skruvat på kedjorna och för närvarande hittat en väldigt fin balans.

Gillar ju hur Albin Grewe med den norska landslagsduon Håvard Salsten och Mathias Emilio Pettersen alltid får starta på isen när en ny period inleds. Som en påminnelse om att det ska vara j-o-b-b-i-g-t att möta Djurgården.

Kedjan är skridskostark och egentligen på många sätt en fjärdekedja, men med en förmåga att göra mål och poäng också.

Det var inte heller dumt att se Anton Frondell ihop med Ludvig Rensfeldt och David Blomgren. Det gav den hårt jobbande duon Rensfeldt och Blomgren ny energi och de fick fart på sin offensiv vilket ledde till Frondells 2–0-mål mot Växjö och även några halvchanser.

Djurgården är fyra i SHL efter 15 matcher. Ett topplag. Och då finns det fortfarande en hel del som kan bli bättre. Boxplay är på väg att ta sig även om flera steg återstår där.

Jämförelsen med förra årets SHL-nykomling Brynäs är väl inte helt rättvis, men man kan i alla fall konstatera att Brynäs hösten 2024 hade tagit 30 poäng efter 15 omgångar. Djurgården har som SHL-nykomling 2025 tagit 29 poäng efter lika många matcher. En bra start.

Det enda som inte får hända är att Magnus Hellberg blir skadad. Det skulle snabbt kunna rycka undan den bräda Djurgården surfar på i en tidig framgångsvåg.

Så tittar man på lagbygget är det den enskilt största faran för Wikegård och Djurgården just att Hellberg skulle bli ospelbar under en längre tid.

Och med tanke på den sportsliga ledningens noggrannhet med allt annat så kan ni vara säkra på att det finns en reservplan om Hellberg skulle gå sönder.

Frågan är bara hur bra den är i praktiken.

Till sist måste jag ge Robert Kimby cred för att han inte kokar sönder i media när han och hans lag inte får med sig domslut i matcherna. Han var noga med att bita ihop i Hockeyallsvenskan på vägen tillbaka till SHL. Och i finrummet uppträder han lika korrekt efter matcherna.

Visst skäller han och säger sitt hjärtas mening i stridens hetta, men sen är det stopp. Bra så.

Bättre att lägga kraft på att hitta en matchplan som knäcker självaste Växjö i Växjö. Att se den amerikanske OS-backen Brian Cooper tvingas vända om på egen planhalva med pucken är en seger i sig. Då biter taktiken. Då har Kimby & Co gjort läxan från 4–0-förlusten för en månad sedan i Vida Arena.

Kimbys timeouter. Effekten av dem. De små justeringarna i kedjorna under matchernas gång. Djurgårdens vändningar och nio trepoängare som nykomling i SHL. Det är bra coachning och ledarskap.