AIK tog över Hovet och läktarna blev svart-gula istället för gul-röd-blå. Det var många som högljutt hatade Djurgården och det tycktes också vara lika många som älskade spänningen och dramat på isen.
Med tanke på 2–0-underläget i finalen mot Djurgården var AIK verkligen piskat att vinna.
Och kanske var det en övertändning som ledde till den klumpiga första utvisningen som ledde till att Djurgården fick ett powerplay.
Och Djurgårdens powerplay var väldigt bra. AIK hamnade i trubbel och till slut hade trollgubbarna Linus Klasen och Dick Axelsson hittat lösningen som var att Marcus Krüger fick pucken framför AIK-målvakten Victor Brattström och så var det 1–0 till Djurgården.
Det fick liksom inte hända i AIK:s värld.
Och slarvet fortsatte. Sjabbel med pucken i egen zon slutade riktigt illa. För Patrick Thoresen var tillbaka i Djurgården.
Den norske forwarden gjorde till sist comeback efter att bara ha spelat nio minuter på en dryg månad. Han stoppades in i en kedja med Arvid Costmar och Victor Eklund och det var hans kedjekamrater som snodde åt sig pucken och tjong så hade Thoresen gjort sitt första mål i det här slutspelet.
0–2 i matcher. 0–2 i mål.
AIK var där och då riktigt illa ute.
Men Patrick Thoresens comeback blev inte lång. Han hann med exakt sju byten och 3:52 på isen.
Precis vid slutsignalen för första perioden delade han ut en tackling i bröstet på AIK-centern Daniel Muzito-Bagenda och att döma av alla tv-bilder och alla som hade en åsikt att uttrycka i sociala medier så var det inget matchstraff.
Domarna videokollade för att se om det var en huvudtackling. Under tiden stod Patrick Thoresen, 2–0-skytten, och blev intervjuad i TV4.
När Thoresen var klar i tv hade domarna gjort sitt med videon.
Game over för Patrick Thoresen.
Game on för AIK.
Av de bilder jag själv såg och av det jag såg ute på isen så såg det ut som en schysst och rejäl tackling. Men finns det bilder även på att Thoresen träffar Muzito-Bagenda i huvudet så är det inte mycket att diskutera. Då är det så.
När den andra perioden började hade alltså AIK sin chans. Fem minuter i powerplay. Då hackade spelet men skitsamma.
Gerry Fitzgeralds målskytte är det här slutspelets vassaste. Han bara dunkade upp 2–1-reduceringen i Hugo Hävelids vänsterkryss.
AIK fick kontakt.
Men som sagt. Spelet i powerplay var inte fläckfritt. Marcus Krüger kontrade in 3–1 på nåt mystiskt sätt.
Innan Fitzgerald fick en ny chans och satte 3–2 i Hugo Hävelids högerkryss.
Elva mål (19 poäng) på 16 matcher för AIK i slutspelet är bäst av samtliga spelare.
Och i den tredje perioden fick AIK verkligen det stöd hemmalagen i den här finalen får. Ett massivt och otroligt ljudligt tryck.
Det var nästan som att Lukas Zetterberg surfade på ljudvågorna när han med samma långa dragning lurade bort två Djurgårdsbackar och retfullt elegant lät 3–3-pucken glida in mellan benskydden.
AIK var ikapp!
Snudd på heroiskt med tanke på att Daniel Muzito-Bagenda hade tvingats kliva av och till final 3 saknade Gnaget backen Simon Åkerström och forwardsduon Christoffer Björk och Jesper Emanuelsson.
Roger Melin fick göra om Oscar Nord till center och släppa fram den extraforwarden Sid Boije, 18, som gjorde publiken på Hovet så glad att när hans gallerprydda ansikte skymtades på mediekuben fick han spontant jubel.
Och AIK var nån centimeter ifrån att vinna vid full tid. Fitzgerald var otroligt nära att kunna pricka in 4–3, men Marcus Krüger förutsåg faran och hann fram och petade undan pucken i tid. Och otid. Finalen gick till övertid.
2–1 i matcher. Eller 3–0 i matcher.
Det vet vi nu. Oscar Nord var den som skickade in 4–3 efter 6.32 på övertid. AIK pallade att vända en usel start och 1–3 till 4–3 på övertid. Ett starkt svar på raset och förlusten senast på långfredagen.
Det finns så mycket energi kvar i AIK. Det trodde man kanske inte och när man läser vissa spelares istid i den tredje finalen – i den 16:e slutspelsmatchen undrar man hur de mår.
Men de verkar må alldeles strålande. Finalen lever och det här var den häftigaste av matcherna hittills.
