”Det var inte Niklas som höll i hammaren”

När Johan Hedberg nu är tillbaka i Leksands IF är det med en hel del erfarenheter i bagaget, inte minst från en halv säsong i Örebro som slutade i att han fick lämna klubben i förtid. För Hockeynews berättar han öppet om vad som gick snett, vad det gjorde med honom som ledare och om relationen till vännen Niklas Eriksson som tog över tränarrollen efter honom.

– Vi hade en bra start och vi var tidiga med att sätta ett spel. Sen tror jag att det hade behövts ta lite mer tid för att göra de förändringar som jag fick till mig att de ville göra. De förändringar som jag står för och som jag trodde jag var dittagen att göra. Tålamodet var inte så stort när resultaten inte var där. Och sen såg vi nog inte ut så som de var vana att de skulle se ut, säger Hedberg.

Han funderar lite.
– Det fick jag till mig att ”vi ser inte ut som vi brukar”. Och jag kände bara att ”Nej det gör ni inte, det är därför ni bad om en förändring”. Man ville utveckla andra saker i spelet. Och sen har jag full förståelse för att man har en identitet som man kanske vill hålla vid. Men den identiteten stämde inte överens med kravbilden på hur jag vill spela hockey. Jag tyckte kanske inte heller att jag hade det trycket runt mig och den tryggheten att kunna göra de förändringar som behövdes. Jag hade nog behövt någon mer vid min sida som kunde hjälpa mig att driva igenom de förändringarna.

Örebro hade nått semifinal säsongen innan men i samband med Hedbergs entré så skedde stora förändringar i spelartruppen, något som också påverkade möjligheterna att genomföra det spel han ville bygga. 

– Det tar tid att bygga ett stabilt topplag. Det är lätt att få hybris och tänka att att för att man går till semifinal ena året så ska man gå till final nästa. Men det är bara att titta på Rögle. På väg att åka ur, gå till final, på väg att åka ur. Kontinuitet är jätteviktigt.

Han nämner spelartappen som en av flera utmaningar.
– När jag kom till Örebro tappade man i stort sett fem av sina topp sex poänggörare med Rodrigo Abols i spetsen. Vi fick in Jonathan Lekkerimäki vilket var en jäkla tur, annars hade vi inte gjort några mål alls.

– Men visst, det var en stor förändring. Och kanske truppen inte riktigt var byggd för den hockeyn som jag ville vi skulle spela. Men jag tror också att hade vi fått gneta på hade vi sakteliga kunnat bygga någonting som åtminstone jag är övertygad om hade funkat. Men om inte resten är övertygade om att det är vägen man vill gå så blir det svårt.

Han kom till Örebro efter tre framgångsrika säsonger som huvudtränare för Mora i Hockeyallsvenskan. Hyllad, med stora förväntningar på sig. Men sejouren hos närkingarna gav honom en rejäl törn.
– Ja, det måste jag nog säga ändå. Inte i förstaläget kanske, jag tycker ändå att jag kan stå för det jobb jag gjort och det jag trodde på. Men i efterhand så inser jag hur jag mådde när jag lämnade Mora. Och sen hur jag kände mig som coach efter Örebro-sessionen. Det var en annorlunda känsla och jag gillade inte det. Jag hade en ganska stark tro och övertygelse på att så här vill jag att det ska se ut och så här ska jag göra. Men det fick sig en törn.

När han ser tillbaka så inser han hur viktig omgivningen i en klubb är för att bygga upp en känsla av att tro på sig själv.
– Det berodde också på var Mora var när jag kom in där. Vi hade en trupp som passade, en stab som var helt underbar. Med allt från Peter Hermodsson i toppen till jag, ”Limpan” (Örjan Lindmark), Peter Iversen, ”Hempa” (Daniel Hermansson) i juniorlaget. Vi var en kärna allihopa som alla drog åt samma håll.

– Och allting kändes som att ”Det är lugnt, vi är på rätt spår”. Det var aldrig något ifrågasättande för att vi torskade två i rad. Vi visste vad vi skulle göra. Men under tiden i Örebro så kände jag att varenda förlust gjorde att vi blev ifrågasatta om vi gjorde rätt saker.

Det tärde på den 52-årige masen.
– Den tog lite. Men det är en del av att att mogna som coach. Det måste man igenom också. Utan att för den sakens skull bli för naggad i självförtroendet och det du står för. Men jag är kanske lite mer ödmjuk nu inför uppgiften. Samt har lite mer kunskap om vad det handlar om.

– När jag fick sparken från San José så sa Peter DeBoer ”Grattis, nu är du äntligen en riktig coach”. Det ligger väl lite i det, ”You’re hired to be fired”.

Det fanns också en annan dimension i avskedet. Tränaren som han ersatte, tillika sportchefen som sparkade honom (och sen själv tog över som tränare) var mångåriga vännen Niklas Eriksson.
– Niklas och jag spelade här i Leksand i sex-sju år, vi bodde ihop på resor och var väldigt goda vänner, vilket vi fortfarande är. Det är klart att det var tufft, men jag tror att det var det framför allt för Niklas. Han blev sportchef och jag tog hans roll som tränare. Det är klart att det var en tuff situation.

Han medger att han och Niklas Eriksson inte riktigade hade samma syn på hur hockey ska spelas.
– I och med att vi inte riktigt delar målbilder på hur det ska se ut så blir det förstås inte enkelt, och det borde jag förstått. Jag tycker ändå att Niklas gjorde det bästa i att försöka förstå min del, men när resultaten inte blev som de ville så är det lätt att ”falla tillbaka” till det man gjort innan.

Hedberg lägger till en viktig nyans.
– Sen ska jag ärligt säga att jag tror inte att det var Niklas som ville sparka mig. Jag tror att det var folk över honom som hade den hammaren, så att säga.

– Jag och Niklas har snackat om det och är fortfarande goda vänner. Jag hyser inget agg mot folk i Örebro heller, jag tror inte jag orkar gå runt och vara grinig heller. Livet är för kort för det. Och jag tycker att det är för kul med hockey för att hålla på och vara sur på folk.