SHL presenteras i samarbete med ATG
Jag har skrivit tidigare om Skellefteå, om åldermannen Joakim Lindström och den lite mindre åldrige mannen Oscar Möller. Jag har hyllat de båda Skellefteåstjärnorna för deras förmåga att bära laget i en tid när de verkligen behövts – men jag satte också vissa frågetecken framför övriga stjärnors prestation.
Jag har skrivit tidigare om Skellefteå, om åldermannen Joakim Lindström och den lite mindre åldrige mannen Oscar Möller. Jag har hyllat de båda Skellefteåstjärnorna för deras förmåga att bära laget i en tid när de verkligen behövts – men jag satte också vissa frågetecken framför övriga stjärnors prestation.
Min tes är att det inte räcker med att Möller och Lindström levererar för att Skellefteå ska gå mot nya segrar, fler – nämmen se god dag, Juhamatti Aaltonen – delar av det här lagbygget måste leverera.
Nu ställdes Skellefteå mot Djurgården. Ungt, frejdigt, vildsint vackert och stundtals bara vildsint. Jag var spänd på att se hur Skellefteå skulle hantera den höga pressen, jag var nyfiken hur Djurgården skulle klara av Skellefteås långa anfall och spelet i numerärt underläge. Jag ville veta om Joakim Lindströms skicklighet skulle klara av att dyrka upp Djurgårdens intensiva helplansförsvar.
Vi fick ont om nya svar. Joakim Lindström tvingades lämna återbud strax innan match på grund av skada – och att Skellefteå utan Lindström kan få problem visste vi redan.
Men såna här problem?
Visst fanns det förlåtande omständigheter. Hemmalaget skapade chanser i powerplay, det klingade surt i målramen ett par gånger och Mantas Armalis hade kanske inte sin bästa dag i kassen. När Gustaf Lindvall kom in och stängde igen fick Skellefteå ett uns av hopp, spelarna gjorde ett litet försök att ta tillbaka matchen.
Men det är något ruttet i Skellefteå.
Jag har sett det här laget komma tillbaka från omöjliga underlägen. Jag har sett det här laget avfärda motståndare på samma sätt som en oxe viftar bort spyflugor med svansen. Jag har sett Skellefteå så oerhört kompetent, skickligt, tungt och självsäkert att jag vågar påstå att det här inte var värdigt.
Visst, Robin Alvarez höga klubba var inte meningen och den gav gästerna dubbelt powerplay och dubbla mål – men när blev Skellefteå ett lag som ställer till det för sig själv istället för motståndarna?
Djurgården klev högt och störde uppspelen. Djurgården klev högt och stal puckar. Djurgården sjönk ner, stängde blålinjen och kontrade. Djurgården vann kamperna framför det egna målet, framför Skellefteåmålet och sannolikt även framför Buremålet på hamburgerbaren Krysset strax söder om stan.
Framför allt var Djurgården fantastisk effektivt och Adam Reideborn ett monster när det behövdes. Skellefteå kommer att möta enklare motståndare den här säsongen – men det finns ändå gott om frågetecken som behöver rätas ut.
För att låna Emil Djuses ord från CMore-intervjun efter storförlusten.
”Det här var jävligt dåligt.”
