Mardrömsstarten
Leksand inledde oerhört svagt och gav först bort ett powerplay, Alexander Lundqvist med ett väldigt o-Lundqvistiskt beteende bakom eget mål, som Lauri Pajuniemi skoningslöst utnyttjade på Alexander Ovetjkin-manér. Sen fortsatte man drälla med pucken i egen zon och 2-0 kom av bara farten. Då ska man också ha med sig att Filip Larsson dessutom stod för både en och tre prakträddningar under de första fem minuterna.
Chocktrean
Efter den bedrövliga inledningen var Malmö knappt i Leksands zon under tio minuter. När man sedan, direkt efter powerbreak, fick en tekning i Leksands zon small det direkt bakom Filip Larsson. Det var Malmös andra skott sedan 2-0-målet, under samma tid som Leksand avfyrat elva stycken mot mål.
Drömstarten
I andra perioden var det tvärtomleken som gjorde entré och LIF satte full blås från start. Hemmalaget var knappt ute ur egen zon under de 2.20 det tog innan Tinus Luc Koblar fick tag i pucken och snajprade upp den i krysset. Sen blev dock Leksand på tok för ivriga, som om de rycktes med av känslan att Malmö var i gungning. Två dumma utvisningar, Kaderli i mittzon och Lang för snack med domaren, blev en för mycket och Malmö kunde återigen näta i powerplay.
Malmös brutala effektivitet
Det är inte ofta jag sett Leksand ligga under med 5-1 och samtidigt känna att Leksand är ett bättre lag än motståndaren. Men i Malmö Arena var det precis så. Ett hypervasst powerplay och ett föredömligt spel framför motståndarmålet var det som behövdes från skåningarna för att sänka Leksand. Målen kom alldeles för enkelt och dalagänget hade inget motmedel.
Förstakedjan, enda kedjan?
En sak blev smärtsamt tydlig i den här matchen, hur otroligt mycket bättre Leksands förstakedja är jämfört med övriga formationer. När Max, ”Vejde” och ”Linkan” var inne på isen trycktes Malmö tillbaka konstant. Men när övriga forwards fick chansen var det både brist på tryck i grejerna och skärpa i avsluten. Möjligtvis att Koblar bidrog med sitt där, men det räcker inte.
