Det känns som att det var förra veckan som striden om kvalplatserna var avgjord. HV71 och Modo låg tvåsiffrigt antal poäng efter och jag vet att jag tänkte “Aja man behöver inte oroa sig för kval i Leksandsland iallafall”. Jag vet att det var många på ledande poster i Leksands IF som kände samma sak. När klubbens ekonomiska kaos såg dagens ljus i media så var fnystes det åt frågor om ”vad händer om ni åker ur då?”.
Men det går, som bekant, fort i hockey. Inför den kommande veckan är det sex poäng mellan lag 9–14. Leksand, med 49, möter Skellefteå med 51 i morgon och sedan HV71, som ligger tre poäng efter LIF, i ett dubbelmöte. Hemma på torsdag, borta på lördag. Superviktiga matcher och dubbelmötet mot HV71… ja, det kan väl knappast ställas mycket mer på sin spets i omgång 39–40 i SHL.
Bör leksingarna vara oroliga? Jag tror det.
Trots att laget har haft det mer eller mindre struligt hela den här säsongen så har jag alltid känt att man spelat alldeles för bra för att de dåliga resultaten ska hålla i sig. Chanser skapas, defensiven har varit solid, målvaktsspelet mer än man kan begära. Ja, det har helt enkelt sett ut som att man är ”på väg mot något”. Det har inte alls varit den där känslan jag haft kring Leksand under tidigare år man kvalat för sin ”högsta serien-existens”.
Fram tills nyss.
För i 4–3-segern (observera, segern!) mot Linköping sist så tyckte jag mig se att det där berömda kvalspöket har börjat sätta griller i skallarna på LIF-spelarna. Det var stundtals hönsgård i egen zon och lagets bästa sätt att försvara sig på var sin offensiv, det vill säga att tillbringa mycket tid i LHC:s försvarsdel av isen. Spelare som tidigare sett stabila ut och presterat match efter match trots att laget inte gjort det, såg nu ut att fundera på tok för mycket.
Har krupit in i skallarna
Kapten Patrik Zackrisson erkände för Falu-kuriren att man känner pressen. ”Alla försöker att jaga den här formtoppen för att få ett litet schvung i självförtroende och i poäng", sade han.
En formtopp som lyst med sin frånvaro i princip hela säsongen. För även om Leksand tagit viktiga och ”sköna” segrar och man tänkt att ”det var detta de behövde, nu kommer det rulla på” så har det varit som att de där små segerboostarna inte har hjälpt.
Senaste tiden har det varit mycket gnäll på domarna och mycket prat om vilka spelare man saknar. Skadesnacket både köper jag, och köper inte. Det är inte så att Cehlarik och Hrivik direkt rosat marknaden den här säsongen. Och det är knappast för att man saknar dessa ”power play-spelare” som den spelformen inte funkat. Att försvarsspelet såg ut som sist beror nog inte heller på att Norén inte var med. Sen saknas ”Zacke” då och då, och nu är Oskar Lang borta. Det är väl snarare mängden spelare, än vilka spelare, som är borta som ställer till det.
För det märks att även om inte Hrivik, Cehlarik, Kloos, Veronneau und so weiter bidrar med de poängen man hade önskat, så bidrar de med en tyngd och käkar speltid som gör att Knuts, Karlsson, Eljas och juniskedjan inte behöver bära för mycket på sina axlar. Vilket i sin tur gör även dessa spelare bättre.
Om Leksand ska ta de nödvändiga poängen i veckan (minst sex stycken helst) krävs det att kroppar är hela, men minst lika mycket att spelarna lyckas skjuta bort det där som börjat krypa sig in i skallarna på dem.
